Vi fick nya inkomstintyg i ett flygande fläng. Idag har vi rekommenderat ett nytt brev till BFA.

Nu ska våra papper legaliseras. Samtidigt väntar vi på papper från Taiwan rörande adoptionen - adoption agreement (AA) och special power of attorney (SPOA). När vi skrivit under dem ska allt sändas till Taiwan för översättning till kinesiska. Alla dessa moment får gärna gå ruskans fort eftersom vi inte ens är i närheten av någon domstol innan det är klart. 

När vi returnerat AA ch SPOA kan vi äntligen skicka små presenter till Knodden. Det första kommer bli ett litet egenhändigt album. Vi ska välja ut bra foton på oss och vår familj, lamiera dem, göra ett hål i ena hörnet på bilderna, knyta ett snöre eller sätta en kedja i. Sedan kan Knodden bläddra fram och tillbaka och bli bekant med utseenden och namn. Är inte säker på att namn är relevant men det kan ju inte skada.

Som adoptant är det ständigt något du väntar på. Det är aldrig raka spåret. Inte ens när man har en liten Knodd på andra sidan jordklotet.

Tålamod är en dygd. Jag är faktiskt inget dygdemönster. Jag vill NU. På momangen. Omedelbums.

Darlingen har jobbat helg och jag ägnat mig åt att konsumera. Det är en ganska fin fördelning. Igår konsumerade jag på Sofieros trädgårdsfest. Jag var där med mina föräldrar och Rosenfamiljen. Rosenfamiljens yngsta, tillika mitt gudbarn (eg. fadderbarn) bestämde sig tidigt på dagen att inte släppa min hand. Det gjorde hon inte heller. Men ibland hade mellanflickan behov av att språka lite och det blev ganska hårda tag:

"Flytta på dig, jag pratade faktiskt med Pipeline(=undertecknad)" varpå hon gav sin lillasyster en rejäl knuff bakåt.

"Flytta på dig själv. Det är faktiskt min gudmor!" hojtade lillasyster och for framåt med ilsken blick och skarpa armbågar.

"Jaha. Och? Jag har faktiskt känt henne längst!" säger mellansyster, lägger armarna i kors och ger sin syster en överlägsen blick.

Jag blev alldeles matt av rivaliteten. Försökte ignorera deras utfall mot varandra och hamnade ur askan i elden när jag istället ägnade mig åt att vila blicken på några hus i vitt trä, glas och plåttak som skulle hysa ett blockljus. Och som jag har ett dussin av redan. Precis när jag stod och tänkte på att de var ganska fina men att jag redan har dussinet fullt hör jag en myndig stämma säga:

"Ge mig ett bud!"

"Njae... jag har så många hemma redan"

"Säg vad du vill betala"

"Nä... men jag ska inte köpa något.

"Kom igen... ge mig ett bud så får jag se om jag tar det"

"Säger jag mitt bud blir du inte glad på mig"

"Säg det nu"

Nu hamnade jag i bryderier eftersom jag ju inte alls tänkt lämna ett bud. Så jag tänkte 100 kr. Men sedan blev jag lite mesig och tänkte att han skulle bli ledsen om jag bjöd för lite. Så jag piper fram, lätt ursäktande:

"150 kr"

I tankebubblan ovanför mitt huvud kunde man se (om man hade fallenhet för att kunna se folks tankebubblor): "Måtte det vara för lågt". Precis då hojtar Herr Superförsäljare:

"TAGET!"

Så nu har jag ett dussin + 1 ljuslyktor för blockljus. Det börjar likna den fäbless jag haft för små vattenkannor och våningsfat. Alltid är det nåt.