Vi fick nya inkomstintyg i ett flygande fläng. Idag har vi rekommenderat ett nytt brev till BFA.

Nu ska våra papper legaliseras. Samtidigt väntar vi på papper från Taiwan rörande adoptionen - adoption agreement (AA) och special power of attorney (SPOA). När vi skrivit under dem ska allt sändas till Taiwan för översättning till kinesiska. Alla dessa moment får gärna gå ruskans fort eftersom vi inte ens är i närheten av någon domstol innan det är klart. 

När vi returnerat AA ch SPOA kan vi äntligen skicka små presenter till Knodden. Det första kommer bli ett litet egenhändigt album. Vi ska välja ut bra foton på oss och vår familj, lamiera dem, göra ett hål i ena hörnet på bilderna, knyta ett snöre eller sätta en kedja i. Sedan kan Knodden bläddra fram och tillbaka och bli bekant med utseenden och namn. Är inte säker på att namn är relevant men det kan ju inte skada.

Som adoptant är det ständigt något du väntar på. Det är aldrig raka spåret. Inte ens när man har en liten Knodd på andra sidan jordklotet.

Tålamod är en dygd. Jag är faktiskt inget dygdemönster. Jag vill NU. På momangen. Omedelbums.

Darlingen har jobbat helg och jag ägnat mig åt att konsumera. Det är en ganska fin fördelning. Igår konsumerade jag på Sofieros trädgårdsfest. Jag var där med mina föräldrar och Rosenfamiljen. Rosenfamiljens yngsta, tillika mitt gudbarn (eg. fadderbarn) bestämde sig tidigt på dagen att inte släppa min hand. Det gjorde hon inte heller. Men ibland hade mellanflickan behov av att språka lite och det blev ganska hårda tag:

"Flytta på dig, jag pratade faktiskt med Pipeline(=undertecknad)" varpå hon gav sin lillasyster en rejäl knuff bakåt.

"Flytta på dig själv. Det är faktiskt min gudmor!" hojtade lillasyster och for framåt med ilsken blick och skarpa armbågar.

"Jaha. Och? Jag har faktiskt känt henne längst!" säger mellansyster, lägger armarna i kors och ger sin syster en överlägsen blick.

Jag blev alldeles matt av rivaliteten. Försökte ignorera deras utfall mot varandra och hamnade ur askan i elden när jag istället ägnade mig åt att vila blicken på några hus i vitt trä, glas och plåttak som skulle hysa ett blockljus. Och som jag har ett dussin av redan. Precis när jag stod och tänkte på att de var ganska fina men att jag redan har dussinet fullt hör jag en myndig stämma säga:

"Ge mig ett bud!"

"Njae... jag har så många hemma redan"

"Säg vad du vill betala"

"Nä... men jag ska inte köpa något.

"Kom igen... ge mig ett bud så får jag se om jag tar det"

"Säger jag mitt bud blir du inte glad på mig"

"Säg det nu"

Nu hamnade jag i bryderier eftersom jag ju inte alls tänkt lämna ett bud. Så jag tänkte 100 kr. Men sedan blev jag lite mesig och tänkte att han skulle bli ledsen om jag bjöd för lite. Så jag piper fram, lätt ursäktande:

"150 kr"

I tankebubblan ovanför mitt huvud kunde man se (om man hade fallenhet för att kunna se folks tankebubblor): "Måtte det vara för lågt". Precis då hojtar Herr Superförsäljare:

"TAGET!"

Så nu har jag ett dussin + 1 ljuslyktor för blockljus. Det börjar likna den fäbless jag haft för små vattenkannor och våningsfat. Alltid är det nåt.

Nej, jag har INTE handlat till Knodden idag. Vi har bestämt oss för att pausa det en smula. Vi vet ju inte ens vilken säsong det kommer vara när han blir vår.

Däremot har jag handlat till mig själv. Stövlar. One size tunika med bomullsbroderier (oj så vacker den är!) och en rejäl hög med trosor. Sloggi. Jag är inte så flärdfull under. Nå, jag väljer åtminstone tai-modellen.

Nu skiner solen och jag försöker lösa gåtan med vem som varit i vår trädgård och tagit ner parasollet och fyllt en vattenkanna med vatten (!).

Jag är rastlös. Vill ha mer information om Knodden. Idag kollade jag på halsband med en månadssten till Knoddens biologiska mamma. Om vi får ynnesten att träffa henne. Fostermamman ska också få en present. Kanske något svenskt. Glas? Bok om Sverige?

Borde städa. Borde gå en sväng. Borde rensa ogräs. Borde kanske sluta tänka på vad jag borde göra.

För några dagar sedan fick vi en cd med foton på Knodden. Igår fick jag för mig att kolla datumen på när fotona var tagna. Då upptäckte jag en sak som vi missat eftersom vi bara satt på bildspelet - det fanns en 2 minuter lång film!

Och där var han! Vår lille Knodd! Han fibblade med några leksaker, åt godis och klyddade med sin keps. Vi är alldeles tagna av hela hans uppenbarelse. Fånigt stolta över hans finmotorik, hans uppfattningsförmåga och koncentration. Han verkar ha väldigt bra kontakt med sin fostermamma och håller sig gärna nära henne. Han är stillsam men ändå energisk i sitt kroppsspråk. Personligen tycker jag att han verkar vara väldigt intelligent. Darlingen håller med och lägger till "Titta på hans perfekta små fötter. Kolla de långa små (!) tårna". Och jag kollar. Och ler med hela ansiktet. Ja, jag ler faktiskt med hela kroppen.

Alltid är det något.

Igår fick vi mail från BFA. Vi har lyckats - trots att vi själva skrivit inkomstintyget - att räkna fel på kursen. Nu tror jag vi eller någon annan lyckats strula till varenda papper som ska vara med i den andra pappersomgången.

Vi njuter av de sista fina sommardagarna samtidigt som vi hett och innerligt önskar oss långt in i vintern. Allt känns ganska overkligt nu. Som om det inte har hänt. Ändå finns känslan inombords. Känslan av att veta att han verkligen finns. Knodden. Jag tittar på bilder på honom. Försöker föreställa mig honom hos mig, hos oss. Resten av livet. Det är svårt. Hjärnan verkar inte kunna stretcha så mycket. Jag vill ha honom här NU. Inte om ett halvår ellr mer.

Igår var jag och klippte mig. Frisörskan ska påbörja en ny utredning eftersom den gamla snart har gått ut. Hon var uppgiven. Trött på att vänta. Orolig för den nya utredningen. Hon sa grattis och försökte engagera sig men jag märkte att hon inte riktigt fixade det. Jag blev en smula ställd. Vi har delat hela adoptionsväntan eftersom vi legat i fas med varandra. Visste inte riktigt hur jag skulle hantera henne. Hon var inte mottaglig för optimism. Hon mötte alla mina glada tillrop med bister min. De står på plats 10 i sin landkö. De har skuttat upp och ner några platser de senaste månaderna men de har aldrig varit på 10:e plats. Jag försökte berätta att en polisutredning i deras land har stoppat upp men att den nu är klar. Jag berättade att domstolen i landet inte håller sommarstängt som de brukar göra i augusti och september. Hon lyssnade inte.

Det är svårt att upptäcka att jag - som inte ska adoptera från deras land - är bättre påläst. Trots det avfärdar hon allt jag säger. Jag frågar om hon är med på någon adoptionslista för att få information, stöd och se att det faktiskt händer saker. Om hon pratat med organisationen. Om hon kollat de danska adoptionsorgansiationerna som är bra mycket bättre på att lämna information än de svenska. Hon avfärdar allt. Det är som om hon inte VILL känna tillförsikt. Det är svårt att veta vad som är det rätta att göra. Hon är en vän, ingen nära vän. Hon klipper mitt hår. Ibland måste man kanske inse att man inte kan hjälpa och stötta alla. I synnerhet inte om den utsedda personen inte vill ha stöd, hjälp och uppmuntran.

Jag tror att det kan gå snabbare än hon kan föreställa sig. Men först måste deras nya utredning bli klar. Kanske är det något med den som tynger henne.

Min svägerskas mamma har cancer. Nu har konstaterats att det inte är lönt att behandla. Man avbryter och koncentrerar sig på smärtlindring istället.

Det är ofattbart. Orättvist. Obegripligt.

Idag kom sista pappret till pappersinsamling omgång 2. Vi sände allt - rekommenderat - till BFA. Nu kan vi bara vänta på adoption agreement och power of attorney.

När vi klarat av detta stora moment cyklade vi till nya pizzerian i Västra Hamnen för att stråla samman med Darlingens kollega och hans dam. Vi har träffat dem en gång förut och då var jag inte väldans begeistrad. Denna gången hade vi verkligen lattjolajban. Vi staplade dråpligheter på varandra och skrattade väldigt mycket. Maten var oerhört god, vinet gott och flödande och som färdknäpp togs några grappa (de med hår på bröstet) och en campari (en mes).

Som avslutning vill jag bara säga att det är nedrans mycket spindlar i år. Jag oroar mig för att de vill flytta in när det börjar bli kallt ute.

Idag var vi på bröllop. Solen sken och inte ett öga var torrt när vi kom ut ur kyrkan och ägnade oss åt att blåsa spåbubblor (istället för att kasta risgryn). Jag som aldrig brukar gråta av glädje grät konstant. Uppenbarligen blir man blödig av barnbesked.

När vigseln var överstånden var vi bjudna på bröllopsmingel på en resaurang. Där bjöds på en hel del mousserat vin. Och lite till. Och liiiite till. Det alkoholfria dricket tog slut på ett tidigt stadium - antalet gravida och bilister var stort. Inte någonstans fanns minsta skymt av något ätbart. Vid sextiden kom det fram små snittar, bröd och några ostar. Då hade alla gästerna varit på bröllop sedan lunchtid utan att fyllt på energidepåerna. Alla var mer eller mindre desperat hungriga. Snittarna var som snittar är mest, dvs.  bekymmersamt små. Det tog inte många minuter innan allt var länsat. Det var som ett gäng gräshoppor farit fram...

Det blev mer vin. Solen gick i moln. Det började blåsa. Det var fullt i restaurangen så vi fick sitta utomhus. Killarna lånade ut sina kavajer till lättklädda damer med blåa läppar. Alla var hungriga. Vid åttatiden kom bröllopstårtan fram. Folk högg stora rejäla bitar och tryckte i sig glupskt. Avec:en tog slut. Näsorna rann. Vi var ruskigt hungriga och längtade desperat efter mat och värme.

Vid niotiden bröt vi upp - flera timmar senare än vi trodde. Vi var inställda på att ett mingel var ett mingel, dvs. 2-3 timmar och sedan gick man hem, lätt tipsy. Ingen var förberedd på 8 timmar med massor av vin men nästan ingen mat i magen. Vi och våra vänner rusade hem till oss för att koka korv, länsa kylskåp på rester från kräftskivan och tända levande ljus överallt för att få upp värmen. Och det förstås - vi drack ansenliga mängder vin och sprit. Efter några timmar hade vi återfått värmen och var dessutom påstrukna.

Nu är vi alla bekanta med vad ett bröllopsmingel innebär. Det pågår lika länge som en fest med middag men det är utan mat men mängder av bubbel och bröllopstårta. 

Någonstan är det någon som missuppfattat något.