Alltid är det något.

Igår fick vi mail från BFA. Vi har lyckats - trots att vi själva skrivit inkomstintyget - att räkna fel på kursen. Nu tror jag vi eller någon annan lyckats strula till varenda papper som ska vara med i den andra pappersomgången.

Vi njuter av de sista fina sommardagarna samtidigt som vi hett och innerligt önskar oss långt in i vintern. Allt känns ganska overkligt nu. Som om det inte har hänt. Ändå finns känslan inombords. Känslan av att veta att han verkligen finns. Knodden. Jag tittar på bilder på honom. Försöker föreställa mig honom hos mig, hos oss. Resten av livet. Det är svårt. Hjärnan verkar inte kunna stretcha så mycket. Jag vill ha honom här NU. Inte om ett halvår ellr mer.

Igår var jag och klippte mig. Frisörskan ska påbörja en ny utredning eftersom den gamla snart har gått ut. Hon var uppgiven. Trött på att vänta. Orolig för den nya utredningen. Hon sa grattis och försökte engagera sig men jag märkte att hon inte riktigt fixade det. Jag blev en smula ställd. Vi har delat hela adoptionsväntan eftersom vi legat i fas med varandra. Visste inte riktigt hur jag skulle hantera henne. Hon var inte mottaglig för optimism. Hon mötte alla mina glada tillrop med bister min. De står på plats 10 i sin landkö. De har skuttat upp och ner några platser de senaste månaderna men de har aldrig varit på 10:e plats. Jag försökte berätta att en polisutredning i deras land har stoppat upp men att den nu är klar. Jag berättade att domstolen i landet inte håller sommarstängt som de brukar göra i augusti och september. Hon lyssnade inte.

Det är svårt att upptäcka att jag - som inte ska adoptera från deras land - är bättre påläst. Trots det avfärdar hon allt jag säger. Jag frågar om hon är med på någon adoptionslista för att få information, stöd och se att det faktiskt händer saker. Om hon pratat med organisationen. Om hon kollat de danska adoptionsorgansiationerna som är bra mycket bättre på att lämna information än de svenska. Hon avfärdar allt. Det är som om hon inte VILL känna tillförsikt. Det är svårt att veta vad som är det rätta att göra. Hon är en vän, ingen nära vän. Hon klipper mitt hår. Ibland måste man kanske inse att man inte kan hjälpa och stötta alla. I synnerhet inte om den utsedda personen inte vill ha stöd, hjälp och uppmuntran.

Jag tror att det kan gå snabbare än hon kan föreställa sig. Men först måste deras nya utredning bli klar. Kanske är det något med den som tynger henne.