Morgonen inleddes med att jag fångades in i polisens nät och fick blåsa. Jag klev ur bilen i tron om att det var det man skulle göra. Det gjorde ingen annan. Det var inte heller någon annan som la en persika på biltaket. Och när Fröken Polis frågade om jag blåst förut svarade jag med mina pinsammaste nervösfnittriga röst "Ja, men då gick det inte så bra".

Blåsningen gick bra men polisen hann peka både på en öppen passagerardörr och persikan på biltaket innan jag fick köra. Givetvis glömde jag att spänna fast säkerhetsbältet. Men jag blinkade nogsamt med mina vägvisar i varje sväng på väg till jobbet. Även vid filbyte.

Mitt i en vägvisningsblinkning insåg jag vad jag sagt till polisen. Det kunde definitivt misstolkas. Jag har blåst en gång tidigare. Då lyckades jag inte så bra. Men det berodde inte på att jag hade alkohol i andedräkten utan att på att luften i mig tog slut.

Vid ankomst till parkeringsplatsen var jag vaksam. Hade ingen lust att hitta fler förskrämda fiskmåsungar eller gula undulater. Istället hittade jag en bil. Eftersom min fantasi lätt kommer i sken tänkte jag på skottlossningar och uppgörelser i undre världen. Hm... ja, övergivna bilar är synonymt med mord. Jag hade verkligen inte lust att hitta ett lik i en bil. Men så kom jag att tänka på ett inlägg på Kvarnlyckans blogg - civilkurage hos folk och fä. Då insåg jag att jag MÅSTE kolla i bilen. Så jag smög fram.

Det fanns inget lik i bilen. Men massor av andra saker. Tänk er leken som går ut på att man ska komma ihåg så många saker som möjligt på ett bord. Jag minns:

• Tre trosskydd
• En cykelhjälm
• En kartbok

Men jag skrev minsann upp både bilnummer, märke och färg. Som om jag inte skulle komma ihåg färgen när jag 5 minuter senare skulle sitta vid mitt skrivbord... Sedan ringde jag Polisen och kände mig viktig.

Nu har jag precis kommit på att jag glömde kolla bakluckan. Alla vet ju var man bäst gömmer ett lik i en bil. Jodå. I bakluckan.

Ikväll har vi firat Darlingens födelsedag med våra föräldrar. Det blev en skönt avslappnad tillställning med tid för prat och skratt.

Darlingens mamma har blivit som förbytt sedan Syster och Kusin lämnat stan och flyttat ihop med Systers pojkvän. Hon är piggare, hör bättre och roligare att vara tillsammans med. Tidigare var hon ofta trött och sliten. Ganska ofta sur, i synnerhet när Syster var med. Tror att det uppstod en del slitningar eftersom de ALLTID var tillsammans.

Det var tredje gången mina föräldrar och Darlingens mamma träffades. Det gick utomordentligt bra. Jag måste erkänna att jag känner en viss lättnad över att det gick så smidigt. Det är alltid lite nervöst när man ska foga samman nya släktingar. Det blev grillad kyckling med färskpotatis och en massa olika "köpesåser". Mamma hade gjort en krusbärspaj som var otroligt god. Klockan halv elva började jag och Darlingen känna oss lite trötta. Våra föräldrar tjattrade på och framåt elvasnåret insåg de plötsligt att vi ska jobba imorgon och bröt upp :-).

Idag har jag hittat en övergiven fiskmåsunge och en gul undulat.

Fiskmåsungen lämnade jag åt sitt öde på parkeringsplatsen. Den gula undulaten krävde en räddningsinsats. Till sist fick jag benägen hjälp av en av städarna på Torson och vi lyckades fånga den lille filuren med hjälp av en handduk. Undulaten har fått en ny boningsort - en pappkartong - i väntan på att ägaren ska ge sig till känna. Om inte så får den flytta hem till städarens driftschef på fredag.

På lunchen åt jag kycklingsallad. Ikväll ska vi grilla kyckling.

Sedan får det nog vara bra med fågeltema för ett tag.

Nybrända och nyduschade åkte vi in till stora staden för att mösvenna. Det blev en märkligt kort men trevlig kväll. Darlingen lämnade in först - han fick akut ont i magen. Sedan for Geijrarna hemåt för att hämta barn. Vi lämnade Paddys för att gå till Lilla Torg. På vägen dit tappade möllevångskan sugen eftersom hon inte gillar Lilla Torg. Dessutom var hon hundvakt och behövde hem till hunden. Löddeköpingskan - som lämnat sin kotte till morföräldrarna - hade lovat att köra möllevångskan hem så hon kände sig stressad och for iväg tidigare än planerat. Almbackskan och jag köpte varsin dyr drink - en grapefruktstjosan och en hallonlikaså. Svennen drack en jordgubbsdakkiki (med en fullständigt avsurd felbetoning). Almbackskan tyckte inte så mycket om sin drink så jag drack slatten. Det var tabasco i den. Det var starkt. Svennen blev onykter, glad, kramig, nypig (främst i mina stackars överarmar) och överväldigande nostalgisk över att vara hemma bland vänner. 

Sedan åkte vi hem, mön (som var absolut jättenykter) backade in i en jeep, svennen begärda teknisk timeout i stadsparken och jag hittade min Darlingen i sängen - icke talbar och svettig.

Phew. Nu är nästa begivenhet Darlingens födelsedag. Det är mycket att styra med just nu.

Jag är lite förvirrad. Det har nämligen myntats en nytt begrepp som jag förmodligen ingår i. Stjärnfamilj.

Stjärnfamilj kan bestå av en eller flera vuxna och banden mellan vuxna och barn och mellan syskon bygger inte alltid på biologi. I begreppet ryms regnsbågs-, enförälders-, tvåförälders-, bonusförälders-, dubbelregnsbågs-, adoptiv-, extended-, donations-, med mera- familj likväl som den barnlösa familjen.

Jag är sprungen ur en kärnfamilj. Men genom min nya familj som finns och som kommer att skapas med bonusbarn och adoptivbarn är jag - enligt det nya ordets definition - en stjärnfamilj.

Kan man vara både och?

Vi har returnerat från 40 års fest i slottsmiljö och befinner hos i trädgården, i hettan, i fågelsången och i människotystnaden. 40 års festen var mycket trevlig - bad i liten insjö (inte jag), trevligt sällskap, god mat och goda viner, lite biljardspel, lite dans och en lång varm sommarnatt. När vi anlände var alla på plats vid strandkanten och badade. Inte jag. Jag har nämligen fixat ett alldeles eget fängelse som innebär att jag alltid måste vara påklädd inför andra människor. Jag känner mig lite lurad på min egen 40 årsgrej. Trodde faktiskt att man skulle sluta bry sig om vad andra tycker och bejaka sig själv. Ha! Inte denna människan. Jag drar slutsatsen att jag är lite för ung för mina 42 år. Lite omogen sådär.

Vi rullade hemåt framåt lunch, handlade och landade i trädgården. Vet inte riktigt vad jag gör på dagarna. Jag minns inget dagen efter. Solen är nog ett slags knockout-drog. Idag ska vi mösvenna inne i Malmö. Det blir en lugn tillställning eftersom mön är gravid och förkyld. Svennen var förbi en stund igår. När jag var som mest exponerad - satt i bikini och hackade jord. Jag fick verkligen kraftanstränga mig för att le normalt, uppträda likaså, resa mig och gå 5 meter för att få på sig något att skyla kroppen med. Svennen har varit på G-land i 9 månader. Han är sig lik. Han verkade inte överväldigad glad över att vara hemma - tyckte det var så mycket krav och tider att passa här. Och jag kan inte hjälpa att tänka på att han har en blivande fru, en liten gosse och ännu en liten på väg. Varför är han inte nöjd i nuet utan längtar tillbaka till stillheten på G-land? Han har ju precis kommit hem och fått träffa sin familj!! "Att ha kakan och äta upp den" är en exakt beskrivning av svennens inställning - han vill upprättahålla familjeliv men själv fly civilisationen där det råder ro och stillhet. Visst tjänar han mängder av pengar men på bekostnad av vad? Han har förlorat - självmant! - nästan ett år av sin lille sons liv. Jag fattar det inte.

Det tragiska är att jag inte fick höra ett enda positivt ord om att komma hem till familjen och Sverige. Det var först när jag berättade om att vi kan bli föräldrar när som helst som jag fick höra genuin glädje.

Jag tänker mycket på varför jag reagerar på hans beteende. Kanske är det bara orden som kommer ut fel ur honom. Han och hans familj har varit tvungna att göra den tuffaste resan en familj någonsin behöver göra. Det är långt över min fattningsförmåga hur man tar sig igenom en sådan händelse. Och jag vet att det påverkar honom och format honom till den han är. Men vad jag inte förstår är att han bildar familj, lämnar dem, kommer tillbaka och längtar bort direkt igen. Människan är komplicerad. I synnerhet när man varit igenom svåra händelser. Men innerst inne blir jag nog fundersam över hur otacksam han är över sitt nuvarande liv. Så lite han verkar uppskatta det. Det hade varit så skönt om han sagt något innerligt om sin son och sin blivande fru. Att han saknat dem, hur lojala de varit, hur mycket alla offrat för att han skulle ta detta uppdraget. Men inget sådant kommer. Det enda som kommer är att han redan längtar tillbaka till G-land, till tystnaden, lugnet och den kravlösa tillvaron.

Jag är debattlysten och lite stridig idag. Har börjat varva upp. Ska vara på jobbet på måndag morgon. För en veckas arbete. Sedan är det semester igen. Det sägs att det är den sista soliga dagen idag. Jag ska försöka ta permis från mitt kroppsfängelse... Gräsmattan ser skön ut.

Jag ska bli mamma.

Jag SKA bli mamma.

Jag ska bli MAMMA!

Sakta, sakta har det börjat sjunka in att jag kan bli mamma vilken sekund som helst. Det kommer ske via mitt livs viktigaste telefonsamtal - alla kategorier.

Det har tagit ett tag för mig att komma ikapp verkligheten. Känslomässigt har jag inte fattat att det är så nära. I Taiwan finns ett barn. Vårt barn. Vi har inte ställt in frekvenserna ännu. Men barnet finns. Andas. Leker. Äter. Skrattar. Gråter. Lär sig.

Och här finns vi. 

Pratade med min mamma idag. Hon har rena rama kollot hemma hos sig. Alla barnbarnen har mer eller mindre flyttat hem till dem. Eller som lille Anderslövaren sa: "Jag har varit här i två nätter och åtta dagar". Det känns säkert så för det är makalöst vad de hinner med. De badar i Rosenfamiljens pool. Åker båt till Lomma för att köpa glass. Stora Rosenflickan skriver sagor till störste Anderslövaren. Det självplockas jordgubbar som äts med grädde och socker. Minsta Rosenflickan blir svartsjuk på Anderslövaren. Om Farmor. Man blir ovän, skriver förlåtbrev, blir vän. Man sover över, äter frukost och solen skiner hela tiden. Jag deltar på distans och känner mig lycklig i hela kroppen. Allt det där kommer vårt barn bli en del av. Idag sa jag till mamma: "Måtte vår unge snart komma hem så att h*n kan bli en del av allt det där".

Så hörre ni i Taiwan - RASKA PÅ! Det finns en himla massa människor och saker som händer här! Och en stor familj som väntar på att få ta emot en liten Batting som kan äta jordgubbar så det sprutar ur öronen, magplaska i en pool och leka massor med sina kusiner.

Jag har kommit ner i semestertempo. Den där listan jag så ivrigt upprättade och levde efter i förra veckan är ett minne blott.... Dagen inleddes med att jag fläkte ut mig i bikini på uteplatsen med en Liza Marklund bok som sällskap. Jag tycker egentligen inte om Liza M och hennes Annika Bengtzon. Denna gången gick det över förväntan och jag slukade halva boken på ett par timmar. 

Dagens Aktivitet var att åka till Vindåkra Gård med Hjortmamman och Hjortflickan. Där luktade det kattmarkeringskiss på gården och gården var faktiskt ganska skruffig. Inte till de offentliga delarna men till övrigt. Det fanns galleri, café och kläd/prylbutik med Odd Molly, Marlene Birger, Hunky Dory mm. Hittade en snygg vit kofta som jag letat efter men denna gången slog utgiftsbromsen till. Det hjälpte inte att jag skulle återlämna ett av gårdagens inköpta skor.... Vi lunchade under det stora vårdträdet på gården. Det var vilsamt och lugnt. Katten dåsade i skuggan. Solen strilade genom bladen och salladen med parmaskinka och mozzarellaost var väldigt god.

Det är varmt, 26-27 grader. Jag rör mig i ultrarapid och har ständigt svettig överläpp. Igår satt jag under parasollen och läste när Darlingen kom hem. Orkade inte ens lyfta rumpan för att välkomna honom hem.

Imorgon är det 40 års festligheter med övernattning. Och det är fortfarande varmt. Svettig överläpp göre sig icke på festligheter.