Kontoret där jag tillbringar denna veckan inbjöd mig till att delta i en kundträff. Ville inte jag. Så jag ljög. Men räknade inte med småstadsintresset för folks förehavande. Så här lät det ungefär:

"Tack för inbjudan men jag ska träffa några goda vänner ikväll"

"Men ta med dig dina vänner - det finns plats för dem också!" (grillmingel med kunder efter en föreläsning). Dina vänner känner väl till oss?"

"Oh ja!"

"Vad heter de?"

"eh... Henrik och Pia"

"Hm... vad heter de mer?"

"eh... Persson"

"Nä... dem känner jag inte. Känner du dem Louise? (kollegan intill)"

"Nä, har inte hört talas om dem"

Jag borde anat vad som kunde ske. Jag borde anat att det var dumt att dra vita lögner i småstäder. Jag borde helt enkelt vetat bättre. 

Nu slutade det istället med att jag blev röd som en kräfta över hela kroppen och förbannade småstadsmentaliteten där alla känner alla. I ren desperation var jag nära att skrika:

"Klart som korvspad att ni inte känner dem - DE FINNS INTE!!! De är mina låtsaskompisar"

Idag ska jag överlämna våra handlingar till den goda vännen som varit revisor men som inte längre är det eftersom hon inte längre är aktiv i skrået. Hon ska sammanställa Particulars of Property och lämna för granskning och underskrift hos en tidigare kollega.

Just nu känns det långsamt men det går ju framåt. Nästa anhalt är utredaren. Hon har ännu inte svarat på Darlingens mail så vi håller andan. Man vet aldrig med familjerättssekreterare...

Har egentligen inte så mycket att förtälja om adoptionen just nu. Vi väntar mest. Och försöker fatta att det kommer att flytta en liten person till oss inom ganska snar framtid. Det hisnar när jag tänker på att barnet redan finns och vi inte känner varandra ännu. Vårt barn.

Vi var i Körsbärsdalen igår. Det var oerhört vackert. Alla träden blommade i vitaste vitt. Idag var vi på annan utflykt. Hamnade på ett ställe med hantverk, Hjärtegården. Där fann vi en konfirmationspresent till största Rosenflickans konfirmation nästa helg.

När vi åkte från Hjärtegården sa jag till Darlingen att jag nog ville bo på landet, i en kringbyggd gård, försörja mig på att göra keramik, ta över förra husets katter och dricka kaffe till lärkans drill på sommarmorgnarna. Han sneglade lite på mig och sa " Det blir nog svårt".

"Jaha, varför det då?, " sa jag lite defensivt och tänkte *nedrnas glädjedödare*

"Ett; du kan inte dreja. Två; du dricker inte kaffe."

Han har rätt. Men en liten ponny vill jag faktiskt ha.

Förra gången Bonusen var här blev återihop med Fröken N. Det är redan slut. Jag frågade om de hann pussas medan de var ihop. Det hade de inte. De hade blivit ihop via sms. Hade distansförhållande i 10 dagar. Sedan gjorde Fröken N slut via sms.

Det är raskt och modernt. Jag känner mig hemskans gammelmodig.

Efter den kulinariska högtiden med köpepizza fick jag lite nojja över vårt exkluderande av den verkliga högtiden, Valborg. Eftersom jordgubbsdrink och rödtjut inmundigats och cyklarna var opumpade googlade vi efter brasor på gångavstånd. Vi hittade en lämplig och travade iväg i liten trupp. Vi hittade en förfärlig massa folk som också letade efter Brasan. Alla pratade med alla. Det picknickades, spelades gitarr, flockstods och frös om bara vårben. Men någon brasa hittade vi inte.

Så istället för att rasa ut vintern och välkomna våren kastade vi flatstenar mot solnedgången. Mina plumsade mest rakt ner i plurret medan Darlingen och Bonusen lyckades riktigt bra. Det blev en oväntat mysig kväll där vi stod på led och såg när solen släcktes över horistonten. Jag vet att solen går ner varje dag men det kändes ändå lite magiskt att se varenda sekund av den.

Sedan gick vi och hyrde film. Damernas Detektivbyrå. Åt jordgubbar, glass och köpekladdkaka (jaja... det var en LAT valborg). Darlingen fick ont i huvudet, mådde illa och somnade i soffan, jag somnade i soffan medan Bonusen låg tryggt mellan oss snarkande soffpotatis och tyckte det var en jättebra film. 

Idag mår jag sådär. Tur att den där influensan inte kommit till stan ännu annars hade jag trott att jag hade drabbats. Nu överväger jag att fortsätta tro på pollenallergi. Eller kapitulera inför faktum att Darlingens baciller hoppat över till mig i sin jakt på nya värdpersoner. Trots att jag spritat händerna duktigt.