Bevistade yngsta Rosenflickans konfirmation idag. Konfirmandernas "förhör" var ersatt av en pjäs som de själva hittat på. Den speglade Guds närvaro i livets skeende. Det var en rafflande historia med rumphuggna repliker där födelse, uppväxt, skilsmässa, kärlek, alkolism och döden återfanns. Man hann nästan inte med.

Vi väntade alla ivrigt på "vår" konfirmands bidrag. Det kom efter skilsmässan och alkolismen. Det tragiska hade inträffat - huvudrollsinnehavaren hade blivit påkörd när hon gick på gatan. Vår konfirmand reste sig. Gick fram på tonårsaktigt klumpigt vis. Tittade ner på den fallna kvinnan och förkunnande lite nonchalant:

"Hon är död"

Sedan var det klart. Hon hade gjort sitt som sjuksyrra i pjäsen och gick tillbaka till sin stol. 

Och sedan sändes hon till Gud och det var på alla sätt en trevlig händelse.