PC Jersild säger sig hata skåningar i TV och radio och kräver att de dubbas, textas eller sätts i träningsläger för att hyfsa till sin dialekt till begriplighet.

Om motsvarande hade sagts om nysvenskarnas svenska hade de kallats rasism. Eller diskriminering.

Jag tycker mest synd om personer som säger sig ha så svårt att förstå skånska. Att kräva dubbning och textning tyder på en inskränkthet utöver det vanliga. Vad ska vi göra med alla finlandssvenskar, gotlänningar, jämtlänningar och norrlänningar? Ska alla som inte talar stockholmska dubbas? För vems skull? Stockholmarna själva?

Personligen tycker jag att man framstår som ganska korkad när man säger sig inte förstå vad någon säger. Förstår man inte så får man väl fråga igen. Annars kanske man ska inrätta en SFI-kurs i skånska så att sådana som PC Jersild kan fortbilda sig på äldre dar. 

Trädgårdsanläggning är ett never ending-projekt. Igår tog jag time-out från marktjänsten och flydde till gräsmattorna vid havet. Utan Darling och Bonus. Det var oerhört skönt att ha några timmar för sig själv.

Lillebror, Sambo och Liten gosse på middag här på kvällen. Liten gosse är drygt 3 år och marscherade in här som om han ägde stället. Han tittade upp på oss och sa "Nu har jag kommit". Sedan fick han syn på Bonusen - som han inte träffat så mycket - och tittade uppfordrande på honom. Det var legolekardags. Bonusen såg alldeles överrumplad ut. Vad gör man med en 3-åring som kräver lek när man själv är totalt utmattad efter att ha burit 2 ton sten och badat med annan 3-åring (kusin) i 4 timmar?

Bonusen har verkligen burit 2 ton sten. En liten duracell-kanin. Hans mamma ringde igår och undrade hur vi gjorde för att få Bonusen att hjälpa till med både trädgårdsanläggning och matlagning. Tydligen sker det aldrig hemma hos mamma. Förmodligen beror det på att det inte finns lika många lekkamrater hos oss. När Bonusen är hos mamma så är han med kompisar varje kväll och det går inte att få tag i honom före kl 21. Så när Bonusen kommer till oss tar det några dagar innan han slappnar av och kommer ner i varv. Han är uppstressad, rastlös och kan inte sysselsätta sig själv. Jag blir fruktansvärt irriterad på Bonusen när han konstant kräver uppmärksamhet i form av spel eller frågor av typen "Vad ska vi göra nu?", "Vad ska vi göra ikväll?", "Vad ska vi göra i morgon?". Eftersom han vanligtvis är hos oss under en förlängd helg så hinner han aldrig komma ner i varv. Tack och lov för sommarlov när man får se en harmonisk Bonus som är så mycket lättare att tycka om än en rastlös, pockande och krävande Bonus. 

Jag har därmed utvecklat en ny teori som man kan forska om. Barn med alltför stor umgängeskrets blir egocentriska och speedade. Det enda som de tycker är roligt är lek med kompisar - allt annat är slöseri med tid. Det finns ingen tid för att vara hjälpsam hemma eller utveckla sin fantasi på egen hand. Tiden med kompisarna betyder allt. Alla avbrott i leken leder till frustration - oavsett om det är mat, dusch eller bara socialt umgänge med föräldrar eller släkt istället för kompisarna. Hade Bonusen varit 14-15 år hade jag nog inte reagerat men en 10-åring behöver ibland vila - både fysiskt och mentalt. Hinna begrunda och tänka själv. Utforska sin personlighet på egen hand.

Eller?

Det är sjutusan så varmt. Jag går omkring inomhus med luftig klänning men svettas ändå rakt och ner. Men det är inget mot var Darlingen, Bonusen och Anderslövaren gör. De lägger plattor på vår uteplats.

Jag har tjatat på att de ska låta bli plattläggandet på grund av värmen. Till sist bad de mig hålla snattran och bara se till att det fanns kallt vatten tillhanda.

Kanske, kanske, kanske kan vi inviga uteplats 1 ikväll. Det lär inte vara någon fel på vädret i alla fall....

Igår och idag har tillbringats vid eminenta kusten. Malmö är välsignat med fantastiska bad- och solmöjligheter. Västkusten och klipporna i all sin ära men jag föredrar de skånska stränderna där man kan välja mellan gräs och sand, bryggbad eller långgrunda bad.

Igår satt jag i skuggan under ett träd och kände mig malplacerad. Min dramaqueen-sida hade nogsamt meddelat Darlingen att här inte skulle kläs av en endaste tråd. Jag hade inte det speciellt skönt där under trädet. Skuggan till trots.

Idag ändrade jag taktik. Slank ur både shorts och linné utan att dö. Förlorade bara min värdighet en kort stund. Blockerade alla fula tankar och koncentrerade mig på alla andra kroppar runt omkring. Det var inte så värst många som var så granna. Jag var med andra ord i gott sällskap. Begriper inte varför jag har en sådan hangup på det här med avklätt tillstånd på allmän plats.

Hur som helst. När värdigheten väl var förlorad kändes allt mycket lättare. Men att knata ner till vattnet känns fortfarande som att skickas till månen. Lika osannolikt.  

Nu planeras bad i Ljunghusen på tisdag. Kanske åker jag till månen då.

Kosan styrdes mot Smögen på småvägar. Snirklade oss ner till Mollösund men turistorken tröt i takt med att solen började gassa. Vi bestämde oss för att åka direkt till Smögen där vi bokat hotell. Sedan gick allt åt helsifyr. 

Först blev vi hungersovänner. Hungersovänskapen uppstod när Darlingen körde raka spåret in i ett turisttätt Smögen utan ha någon som helst koll på vart han skulle. Han blev sur när det gick åt skogen och ännu surare när jag triumferade om vikten om att läsa kartor. Vi tvingades köra ut ur Smögen igen för att börja om i vår jakt på hotellet. Då gick det bättre. Vi hittade till hotellet - Sea Lodge. Parkerade en smula olagligt i vändzonen och jag skickades in för att kolla om vi kunde checka in. Det kunde vi inte - trots att det bara återstod 30 minuter till incheckning. På frågan om vi kunde ställa vårt bagage någonstans under tiden fick vi ett nekande svar. Det fanns inte plats. Jag började få onda aningar... Parkeringsplats för hotellets gäster fanns inte heller... Så där stod vi. 30 minuter till incheckning, fick inte lasta av vårt bagage och kunde inte parkera bilen någonstans. Vi hänvisades bort till den allmänna parkeringen en bra bit bort och med en rejäl backe emellan. Jag var murken men tystlåten.  

Jag gick ut till Darlingen och Bonusen och den olagligt parkerade bilen. Bara för att upptäcka att bilen inte startade. Lägen var prekärt eftersom det inte fanns skuggan av en chans att vi skulle kunna knuffa igång bilen. Nosen stod nämligen nedåt - mot klippor och hav. Rådiga Fröken fick återigen bege sig till "receptionen" fråga efter numret till bärgningstjänst. Samtidigt som kön med irriterade bilister började växa. "Receptionisten" var egentligen anställd på restaurangen och hade fullt upp med att servera mat. Hon hade inte riktigt tid för oss. Och hade dessutom ingen aning om vad man gjorde med sådana kravställande gäster som vi... För att inte störa ytterligare bad jag att få en utskrift på Eniro-sökningen över möjliga bärgningstjänster. Nä, det gick inte. Saknades skrivare. Eh? På ett hotell? Det började likna ett skämt.

Jag svalde förtreten och gick tillbaka till en moloken Darling. Plötsligt kom en av hotellets andra anställda (chefen?) och erbjöd sig kolla lite på bilen. Vi var mycket tacksamma eftersom det förmodligen inte skulle bli så billigt att få hit en bärningsbil från Uddevalla. Nu hände dagens enda tur - bilen startade nämligen. Vi kunde äntligen åka för att parkera. 3o minuter h ade nästan gått...

Parkeringen var hutlöst dyr. När parkering är hutlöst dyrt tycker jag att man kan förvänta sig att man kan betala med kort. Nä, det kunde man inte. Bara sedlar eller mynt. Vi hade inga mynt men några hundralappar. Jag matade in en hundralapp. Då insåg jag att jag inte kunde välja hur länge jag skulle parkera - den svalde helt enkelt hela pengen. När jag försökte ångra för att fixa växel gick det inte. Kön blev längre. Eftersom jag redan betalt 100 spänn som jag inte fick tillbaka fick jag fortsätta att mata den glupska automaten med pengar. 200 kr kostade ett dygns parkering. Med tanke på hur länge vi stannade i Smögen vill jag inte tänka på minutkostnaden...

Sedan gick vi ner till Smögen Bryggan för att äta lunch. Där rådde kaos. Vassa armbågar och hetsig stämning. Vi gick totalt i baklås. Klarade inte av kommersen, den överdimensionerade räkmackan (en tunn Hanökaka, klick majonnäs, visset salladsblad och en förfärlig hög med räkor som inte smakade NÅGONTING), getingarna, slabbiga bort och kladd. Det var godare räkmackor i Göteborg än i Smögen... Vi började känna desperation. Allt gick fel. Vi ville hem.

Med mat i magen borde allt gå lättare. Det gjorde det inte. Vi gick tillbaka för att checka in. I hotellets "spa"-tunnor satt en stort gäng högröstade kvinnor i badtunnor - en möhippa. Vårt rum var så litet att vi var tvungna att ställa resväskan mellan sängarna. Den gick knappt in där - så trångt var det. Bonusens säng bestod av en träbrits som fälldes ner ovanför en av sängarna. Vår sida av hotellet låg mot eftermiddagssolen och solen gassade obarmhärtigt. Det var 40 grader varmt i rummet. Eftersom det bara fanns ett fönster kunde luften inte cirkulera. Att ha dörren öppen var inte att tänka på - aktiviteten i korridoren var hög. Dessutom var rummets enda fönstret beläget mot baren där det var hallaballo. Jag såg framför mig hur jag inte sov en endaste blund på grund av Smögen-festare. Toaletterna (2 st) låg i ena ändan av korridoren. Längst bort från vår synvinkel betraktat. Där fanns även en dusch. Skojade de med oss? Det fanns 20 rum!!! Nä, det fanns ett duschrum till. I källaren. Gemensamt så som man duschade när man gick i skolan. Jag gick på inspektionsrunda - duschrummet var totalt överbelamrat av ryggsäckar, kläder och det var dyngsurt på golvet. Själv stod jag med svetten rinnande nerför ryggen och hade sett fram emot en organiserad dusch på hotellrummet.  

Vi fick ett totalbryt. Vi är för gammal för att duscha som man gjorde i skolan. Jag vill vara själv när jag duschar. Jag vill kunna gå på toa utan att någon rycker konstant i dörren. Jag vill gå på en egen toalett - inte en jag delar med 19 andra rum. Jag har en lindrig form av toalettfobi som jag inte tänker göra något åt eftersom jag i mitt normala liv inte behöver göra det. Jag vill inte ha sovrum mot en bar där det finns två spapooler med en möhippa i. Jag vill inte bo så nära att jag hör när grannen pruttar i sömnen eller fyllesnarkar.

Vi åkte hem. Det kostade oss 1000 spänn (fick rabatt med 450 kr efter att ha prutat bort frukost och kostnad för extrasäng) men det var det värt. Jag vill aldrig mera se Smögen. 

I Varberg stannade vi för att äta pizza. Jag och Darlingen blev kassa i kistan (har varit mer eller mindre dåliga hela dagen). Sedan blev vi ovänner om huruvida det gick att bada eller inte vid en festplats full av fulla människor. Anlände till Malmö strax efter midnatt. Där hittade vi en omkullvält cyklist och cykel vid vägkanten. Fick rejält med adrenalinpåslag innan vi kunde konstatera att han var oblodig och vid liv. Han såg misstänkt onykter och vinglig ut när han sent omsider kom upp på cykeln igen. 

Home sweet home.

Tidigt på morgonen fortsatte vi vår färd uppåt Västkusten mot Marstrand. Det tog inte så värst lång tid och vi kom dit redan vid lunch. Knatade på gatustenslagda vägar till hotellet och blev positivt överraskade när vi fick checka in på Hotell Nautic redan 3 timmar före utsatt tid. Det var ett fantastiskt rum med två dubbelsängar, liten balkong, soffa och familjär stämning. Inte så värst dyrt heller. Jag mådde som en liten prinsessa.

På eftermiddagen gjorde vi Marstrand på alla upptänkliga sätt. Strosade i butiker, lunchade på kajen, gick guidad tur på Carlstens fästning, knatade runt hela Marstrand - vi pustade oss fram på stigen medan Darlingen skuttade som en bergsget på klipporna. Tror han tillryggalade dubbla sträckan jämfört med oss. Efter lite drink och körsbärsätande på hotellet var vi redo för middag. Även den vid kajen med utsikt över hamnen. Hade återigen tur eftersom vi fick ett ledigt bord direkt. Hamburgare. En klassiker. Sedan ägnade vi kvällen åt kvalificerat tjuvlyssnande och stillsam samvaro. Precis som en fulländad kväll ska vara.

Det verkade som om Marstrand är populärt bland adoptivföräldrar. Var man än vände blicken såg man familjer med adopterade barn. Jag hade fullt upp att spana in alla sötisar och kände mig som värsta adoptionsstalkern. Familjerna undrade säkert vad vi var för filurer som tittade så ingående på deras barn och smålog fånigt hela tiden. Jag var på vippen att säga något i stil med "vi ska också adoptera" men lyckades förhindra det. Tack och lov. Som om alla familjer som redan har adopterat bryr sig om vad vi ska göra... De vill förmodligen bara vara ifred från allas blickar.

Jag tror att jag är smått förälskad i Marstrand. Även om jag inte kan segla ett endaste dugg.

Gav oss tidigt på kas mot Göteborg och några dagars semester utanför egna hemmet. Frukosten packades ner och förtärdes på gränsten mellan Skåne och Halland. Svinkallt. Så kallt att Darlingen kommenderas in på raststället för att köpa te för att vi inte skulle frysa till is.

Svängde inom Kållered för att titta på huset där Darlingen växte upp. Det var en smula bedagat - både Kållered och huset han bodde i. Vi spankulerade omkring i omgivningarna och gick till Torrekulla där vi tog en svängom i naturen, plockade vildhallon, grönmossa och letade efter grodor. Vi fann några stycken. Skuttade in i bilen tillsammans med en geting och milt kaos utbröt och nytt uttryck myntades för att schjasa ut getingar ur bil; "Hupp hupp HUPP". Darlingen och Bonusen låg och vred sig av skratt medan jag blev mer och mer desperat i mitt huppande. När getingen var utkörd körde vi vidare till slottet Gunnebo för att äta vår lunch. Redan här hade hela vår färdplan omkullkastats eftersom vi egentligen tänkt köra direkt till Göteborg för att gå på Maritim. Spontanitet är roligare än planering. Och hur kul kan egentligen några gamla båtar vara?! Mitt intresse för båtarna försvann när jag insåg att jag inte skulle få kliva ner i ubåten för att höra en sjunkbomb... Det krävdes 10 man för att sjunkbomben skulle släppas lös. Och vi var  bara tre...

I Göteborg sken solen från en klarblå himmel och vi intog våra lilla hytt på Barken Viking. Tog en svängom i Göteborg och intog världens godaste räkmacka innan vi åkte ut på en 3 timmars skärgårdstur med ångaren Bohuslän. Det var en maklig färd med stillsamt dunkande från ångmotorn. Vyerna var inget att klaga på heller :-)

Väl i land igen traskade vi tillbaka till Barken Viking för att dricka ett glas vin på däck. Då var Bonusen rätt så trött och frusen - inte ens pommes med aioli kunde liva upp det lilla livet och i ärlighetens namn så var det en medioker middag. Liksom "vuxengodiset" som vi beställde...

Hur som var vår första resedag en lyckad tillställning. Marstrand nästa.

När vi hämtat Bonusen igår slank vi in på en auktion. Det var inte så värst många saker som vi var intresserade av men vi blev alldeles bedårade av en stol som kunde göras om till en stege - det kallas visst biblioteksstol. Den är nytillverkad men i gammal stil och pryder nu sin plats i hallen.

Fast jag köpte en annan sak också. En trädgårdsgroda som håller ett fat på sina grodarmar. Den är ganska söt och jag kan livligt föreställa mig att fatet får lite vatten så att en Heritage-ros kan flyta gruppa omkring där och sprida väldoft och skönhet.

Idag ska vi ha Hjortfamiljen på besök. Men just nu känns det lite kaotiskt och jag bloggar för jag inte kan reda ut i vilken ordning jag ska göra saker. Lite överslagshandling. Det är nämligen så att stenen till trädgården levererades precis och allt är helt upp och ner. Gästerna kommer om en timme. Inget är klart....

Bäst jag försöker organisera mig.