Pratade precis med BFA angående medgivandeålder. En medgivandeålder på 0-2 år hade kanske fungerat förutsatt att vi varit gifta i 2 år. Barnet ska nämligen vara fött "inom" äktenskapet. Och vi har inte ens varit gifta i 2 månader. Ska undersöka om det är någon vits för oss att vänta med att sända ansökan tills vårt äktenskap varat i 2 år för att därefter sända handlingar. Tuff väntan. Om den ens är möjlig. Dessutom är det riskabelt eftersom landet kan ändra sina regler. Jag ska prata med landansvarig - Christina - på fredag.

Om vi vill ha en låg medgivandeålder, typ 0-12 eller 0-2, återstår endast Vietnam. Med sina årslånga köer.

För att vara på säkra sidan bör vi ha ett medgivande till 0-4 år. Om vi vill chans kan vi välja 0-3 år.

Usch vad svårt. Jag är FRUSTRERAD.

Nu har jag tagit reda på mer om barnet som ska donera stamceller till sin sjuke bror. Stamcellerna tas från navelsträngen i samband med födslen. Stamcellerna i navelsträngen slängs normalt, men i detta fallet tas de tillvara och kan utgöra en frisk uppsättning stamceller till det sjuka barnet.

Dessutom har jag tänkt såhär: Föräldrarna står inför faktum att deras ena son kommer att dö pga av sin sjukdom. Den andra sonen bär på sjukdomen men den har ännu inte brutit ut. Om sjukdomen bryter ut innan behandlingen har lyckats så är familjen barnlösa. Med de oddsen hade jag förmodligen också velat ha fler barn.

När jag förstod att det endast handlade om en "slaggprodukt" vid födslen (stamcellerna i navelsträngen) och inte handlade om att "tappa" ett fött barn på stamceller ändrade jag mig.

En bisak är att paret gjort en provrörsbefruktning tidigare. Det ledde till 28 (!!!) ägg varav 20 (!!!!!!) blev befruktade. Nu har de en liten eskimåtjej i frysen. Fast sett ur ett räddningsperspektiv riskerar en syster vara mindre kompatibel än en bror.

Vetenskap är lurigt.