Ojojoj, vad jag inte ville gå upp för att vibrera idag. Men vi kom upp ur sängen och vi kom iväg. Kl 8.45 marscherade vi in i träningslokalen. Jag köpte vibrationsskor (!!) och tittade mig i spegeln. Förfärligt. Jag såg skabbig ut.

Vi gick igenom hela passet tillsammans med instruktören. Det går inte att maska när man har en instruktör hängandes över axeln. Både jag och Darlingen blev alldeles utsjasade i kroppen men hjärnan tycker inte att man tränat. Endorfinpåslaget är enormt. Tre kvart senare studsade jag ut ur lokalen och pladdrade ivrigt hela vägen hem. Om allt som vi skulle göra.

Sedan blev inget som vi hade tänkt. Det började med att endorfinpåslaget klingade av. Så det blev inget strosande i Köpenhamn som vi tänkt. Inte heller kom vi iväg in till stan. Jag ringde inte en enda av mina vänner. Vi åt istället en lång frukost, umgicks lite med nya huset, städade, handlade lite mat, somnade i sängen...

Imorgon ska vi bjuda mina föräldrar på söndagsmiddag och överraskning som tack för lånet till huset. Undrar om de visste att de skulle vara tvugna att låna ut pengarna i 11 år innan de fick tillbaka dem...

Det har varit för mycket resor på sistone. Jag trivs inte med tidiga morgnar. Eller tåg och flyg som är försenade. Jag finner inget nöje i att jämt äta ute. Eller hotell frukostar (där jag alltid äter för mycket). Jag vill vara på mitt eget arbetsrum. Inte flänga runt i ett kontorslandskap med laptopen under armen för att försöka hitta en arbetsplats.

Själva jobbinnehållet är inte heller kul. Jag reser mer än jag jobbar. När jag inte reser är det möte. Förra veckan hade jag en dag att jobba aktivt på och då fick jag ägna halva dagen åt att försöka få ordning på mina reseräkningar. NÄR ska jag hinna göra det jag är anställd för, dvs dokumentera hela projektet?

Jag har återigen börjat fundera på att söka mig någon annanstans.

Äh. Jag är trött. Och sur. Arg emellanåt. Tycker hela världen är emot mig. Eller är jag emot hela världen.