Idag har jag fått reda på en massa hemlisar på jobbet. Det är fördelen med att sitta där jag gör nu. I synnerhet när man är så nyfiken som jag... Jag vet nu vem som får min gamla tjänst. Jag vet också vad min vikarie kommer att få för tjänst. Och jag har också fått veta en mycket tråkig historia om en tidigare kollega. Det sista är oerhört tragiskt i stil med "upp som en sol och ner som en pannkaka". Jag hoppas för personens skull att livet reder ut sig.

Själv har jag haft möte med mina nya chefer idag. Hade förberett mig väl eftersom jag inte vill hanteras som ett objekt längre utan faktiskt är en tänkande person som reflekterar och vill ha ut bästa möjliga av situationer jag försätts i. Det ska inte bara vara bra för min arbetsgivare, det ska vara bra för mig också. Därför bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig och delgav dem mina tankar om både det ena och det andra. Det kändes bra precis efteråt men nu känner jag mig inte så morsk längre. Kan man vara för ärlig? Det jag "ångrar" mest är att jag inte riktat kritiken mot den rätta måltavlan. Ändå står jag för varenda ord och är villig att upprepa det en gång till för den rätta måltavlan om tillfälle uppstår. När jag ändå var i tagen så begärde jag ett lönesamtal, mobiltelefon och bärbar dator. Innan jag hann blinka hade jag fått både mobiltelefon och bärbar dator. Lönesamtalet blir på tisdag. Överhuvudtaget gick mötet över förväntan och jag fick i princip styra själv över mina framtida arbetsuppgifter. Så nu ska jag förfina det jag utvecklat i projektet och arbeta med effektivitetshöjande insatser på min specialområde. Och så ska jag hantera lite kunder också för att inte tappa foten i verkligheten. Det blir nog jättebra! Jag känner mig full av tillförsikt. Dock sträckte inte sig ärligheten till att jag berättade att vi ska adoptera.

Idag - när vi satt i godan ro och kollade på dubbelavsnittet av Lost - upptäckte jag en hemsk sak. När jag trycker ihop skinnet på vaderna så skapas det celluliter! Det i kombination med att mina anklar svullnat upp rejält (ser ut som en 80-årig tant som "går på stockar") har gjort mig lite skärrad. Just nu är min kropp bara något som är i vägen. Och till besvär. Och får mig att känna mig ful. Vi ska minsann marschera varje dag på Mallorca. Gå upp i ottan. Till och med jag känner mig fylld av tillförsikt inför detta ingrepp i semesterlunken.

Läste med skräckblandad förtjusning i en framtida Bolivia-förälders blogg  att de haft en förfärlig otur med Familjerätten. De har varit medlemmar hos BFA sedan 2 januari och fått besked på att de troligen ska börja samla papper efter sommaren för att sända sin ansökan till Bolivia!! Det enda problemet verkar vara att Familjerätten inte fått ändan ur vagnen och författat sitt medgivande. Urdåligt! Eftersom vi inte heller har vårt medgivande i handen kanske det blir samma sak för oss - Familjerättens senfärdighet kanske sinkar hela processen!!