Jag trodde att jag var förberedd. Jag hade mentalt ställt in mig på en veckas tillrättalagd chartersemester. Möjligen lite trist. Men desto tristare, desto bättre resonerade jag och packade ner 5 pocketböcker, 2 tidningar och yatzy. Det blev värre än jag kunde föreställa mig i mina vildaste charterfantasier om Mallorca.

På planet ner skrek en liten kille KONSTANT i 3 timmar - från incheckning till landning. Och han satt två rader framför oss. Det gick helt enkelt inte att värja sig. Han bet sin mamma i kinden, klöste, skrek i falsett, boxades. Så fort någon lät sin ögon vila på honom tilltog skrikandet. Jag har aldrig sett en sådan uppvisning. En rad framför oss satt en annan familj. De kräktes. Det luktar fruktansvärt illa med kräk.

Playa de Palma, Ca´n Pastillo, var en besvikelse. Tyskar - tjocka som oceangångare - drev omkring. Totalt oförmögna att förstå att det finns andra nationaliteter i världen. Vi blev konstant tilltalade på tyska. När vi svarade att vi inte talar tyska blev vi ignorerade. Väldigt få kunde tala engelska. Det vimlade av poliser - antagligen pga av att turister blivit beskjutna tidigare under sommaren. Det fanns inga genuina restauranger kvar - alla hade tyska korvar, pommes frites, wienersnitzel och bier som paradnummer. Varenda restaurang längs strandpromenaden spelade tysk eurodiscoompaompa. För att fly fältet åkte vi in till Palma på lördagkvällen. Då gick bussen sönder. Efter 3 dagar hade jag fått nog och ville resa hem.

Då inträffade en litet mirakel. Vi hittade en mysig spansk restaurang en bit från strandpromenaden, alldeles i närheten av vårt hotell. Vi tittade glädjestrålande på varandra och förberedde oss på att "hola". Istället välkomnas vi på klingande svenska! Det visade sig att ägarinnan bott på Mallorca i 43 år, gift med en mallorcin. Vi fick fantastisk mat och en fantastisk kväll. Jag var gråtfärdig av lycka. Och trodde att allt vände.

Det gjorde det inte. På min födelsedag - på tisdagen - gick solen i moln. Och kom inte fram förrän vi skulle åka hem. Vi åkte till Palma. Hade en ganska skön dag även om Darlingen blev förkyld. Jag drabbades av något slags allergiattack och mina vader blev illandes röda och kokade. Vi var i otakt med hela livet kändes det som. Irriterade och svettiga returnerade vi till vårt hotell där vi delade på en flaska cava. Då kändes det lite lättare att leva. Kl 22.30 intogs min 40-årsmiddag på McDonalds. Det var vår ditintills nästbästa måltid på Mallorca (bäst var det på svenskans krog). Det säger en hel del om kvaliteten på maten. Resten av tiden åt vi på svenskans krog för det var den enda lilla plätt som kändes spansk och hade prisvärd mat.

Hemresedagen kom solen tillbaka. Vi tillbringade dagen på stranden eftersom vi inte skulle flyga hem förrän kl 21. Jag hade glömt det arga barnet. Men blev påmind så fort jag satte mig på planet. Skrikmonstret satt två rader framför oss. Igen... Det kändes som en värdig avslutning på en ganska misslyckad semester. 

När vi landade på Kastrup ville taxichaffören ha 1500 DKK för att köra oss till Sverige. Då inträffade resans andra mirakel. Som av en händelse - kl 01.00 på natten - stod en taxi från Taxi Kurir och väntade på att få en tur tillbaka till Sverige. Med tanke på att vi var sista planet som landade så var det en obeskrivlig tur. Dessutom hade de sommarrabatter på resan, 592 SEK hem. Lycka.

Jag misstänker det finns ett vackert Mallorca. Någonstans bortom turiststråken. Vi borde såklart hyrt en bil och flytt. Men det blev aldrig så. Darlingen blev sjuk. Orken tog slut. Besvikelserna blev för många.

Till råga på allt är det en av de dyraste semesterresorna jag någonsin varit på. Vi betalade över 7.000 kr vardera för en veckas semester. Jag vet att jag inte ska hänga upp mig på det, men det känns så lurkigt. Resebutiken rekommenderade semesterorten och hotellet. Vi svalde betet.

Imorgon kl 5.15 åker vi till Mallorca. Darlingen och jag. Ett kinderegg - slipper midsommar, firar min 40-årsdag och något försenad bröllopsresa.

Wroooooom!

Har idag sagt ok till att hoppa in och hjälpa ett kontor i trubbel under vecka 29 och 31. Vecka 30 är sedan tidigare inbokat på annat kontor. Anledningen är att en person sagt upp sig och en annan åkt in på sjukhuset idag med magproblem som troligen leder till sjukskrivning. Plus allehanda semestrar.

Dessutom vet jag en hemlighet. En till person ska säga upp sig imorgon.

Efter många år med lugn och ro på arbetsplatsen har det blivit tumult. Jag tycker det är spännande. Dessutom kan det dyka upp oanade möjligheter. 

Ego-sidan hos mig tycker att det är toppen att cheferna blir lite omskakade. Det gör kanske min lönebegäran mer rimlig.

Jag bet ihop. Och sa den höga summan. Trots att jag nästan stammade. Fick lite ljusare röst. Ville pruta med mig själv. Men lät bli.

Blivande chefen ville tänka på saken. Det är en rejäl höjning, 5.000 kr. Men jag har en plan B om chefen kontrar med lägre summa.

Jag är listig. Tycker jag själv.

Det kan vara en villfarelse. Jag får inget besked innan semestern. Förmodligen.

Vi har köpt en ny resväska. Lättviktare. Den är väldigt orange så den kan inte försvinna i mängden.

Nu har vi två resväskor. Vi är därmed redo, inte bara för Mallorca, utan även för långresa till Bolivia. För att hämta en batting.

För några dagar sedan läste jag om en svensk kvinna som blivit skjuten, mitt på ljusa dagen, på Mallorca. Hon hade stått på strandpromenaden med sin man och sina två barn när hon blev skjuten i armen. I Can Pastillo.

Så jag frågade Darlingen om han visste var Can Pastillo ligger. Det hade han ingen aning om. Ingen av oss orkade kollade på biljetterna.

Idag satt jag och kontrollerade biljetter och hotellets adress. Fick en mindre chock. Adressen var Can Pastillo. Så jag letade upp artikeln på internet igen och där stod också att det är en liga som åker omkring och skjuter på turister. Kvinnan som blev skjuten är tydligen inte den enda som blivit drabbad.

Nu ser jag fram emot vår semester med blandade känslor och har börjat yra om livförsäkringar. Vi har precis skrivit på lån för massor av pengar och inte hunnit teckna försäkringar... Dessutom har jag bestämt att vi inte kan berätta för min mamma att vi ska åka till en ort där galningar åker runt i bil och avlossar skott mot turister.

Kvinnan som blev skjuten är tillbaka i Sverige och mår bra efter omständigheterna.

Darlingen svängde förbi Gropen idag. Han blev haffad av upprörda grannar som kunde förtälja att våra byggare tjuvkopplat deras el. Tydligen hade våra blivande grannar gått med på att låna ut el till det andra nybygget, men våra byggare hade helt frankt tagit el utan att fråga. Lusfräckt.

Vet inte hur mycket el som kan gått åt. Har i alla fall bestämt oss för att gå dit med en flaska vin på torsdag som plåster på såren. Darlingen ska ringa ägaren till byggföretaget imorgon och tala om hur oacceptabelt ett sådant beteende är.

Det känns inte som om vi har fått så bra start i våra nya kvarter. Jag förstår att de blir irriterade. Elen stals tack och lov inte från samma grannar som ville anmäla oss för Hälsovårdsmyndigheten i fredags.

Jag skäms. Och jag vet inte hur vi skulle kunna ha förutsett de båda händelserna. Det är enbart för att vi gör dagliga besök som vi upptäcker att det inte fungerar som tänkt. Så här får det bara inte fortsätta - vi har inte obegränsad förtroendekredit hos våra blivande grannar.

Jag försöker verkligen. Att tvinga min motsträviga hjärna och kropp att arbeta denna veckan också. Det är svårt. Jag har gått ner i semestertempo. Otvivelaktligen.

Jag lider av filosofiska frågeställningar - ett typiskt semestertecken. Igår upptäckte jag att de analoga TV-sändningarna är snabbare än de digitala. Ca en mellanlång mening. Analoga TV-sändningen rapporterade mål för Real Madrid snabbare än den digitala TV-sändningen. Ett TV-hjärtstillestånd. Var blir tiden av? När de analoga sändningarna upphör hoppas och de digitala knäpps på riskerar fotbollsmål att försvinna. Eller annat viktigt. Kan man idka trading med tid? 

En mellanlång mening. Den kan innehålla massor. Ett barnbesked, en kärleksförklaring, ett avsked, en meningslöshet.