• Att ha orange galoschskydd för sina handsydda skor är tydligen ett måste om man är Stockholmare. Varför just orange?!

• Jag har kändisspottat Peter Settman. Han pratade i telefon och verkade ha bråttom.

• Det torde finnas ett intimt samband mellan insmort hår (killar) och röstdecibel vid mobilpratande. I alla fall i Stockholms innerstad.

• Stockholmare har inget emot att min kabinväska kör över deras tår. Ingen reagerar. Varken på överkörandet eller mina lama ursäkter efteråt.

Detta är en helt meningslös lista.

Jag har tagit tjuren vid hornen och mailat vår hemutredare och frågat om hur de ser på vår ålder och förnyat medgivande. Hennes svar lyder:

"I den prejudicerande domen från Regeringsrätten står det att man måste vara 42 år vid ansökningstillfället men att en make/maka kan vara obetydligt äldre. Jag tycker att 44 är obetydligt äldre än 42 och dessutom är det ju inte en ansökning om ett nytt medgivande, utan en ansökan om ett förnyat medgivande, av ett redan gällande medgivande. Så ser jag på detta och det tror jag även att mina kollegor gör." 

Nu ska här adopteras! 

Min närmaste planer är nu att maila Regeringen och Gud i samma frågeställning. Kanske ska cc:a några andra viktiga myndighetspersoner för säkerhets skull. Typ Kungen & Drottningen. När allt det är klart kan jag nog slappna av igen.

Fast då är det ju nåt inbördeskrig någonstans jag måste förhindra. Vem mailar man för att förekomma något sådant när man inte ens vet vilket land som vi ska adoptera ifrån? FN kanske?

Jag behövde inte berätta om våra förestående adoptionsplaner. Jag har fått ett nytt projekt att arbeta med t.o.m siste juni i år. Det gör dessutom inte alls ont att det ligger inom ett riktigt intressant område - arbetsförbättrande åtgärder.

Just idag älskar jag min arbetsgivare lite mer än andra dagar. Det känns som om jag får utvecklas åt det håll jag vill och man försöker lösa det med alla upptänkliga medel.

... att ordet adoption har blivit ett modeord. Det är ett evigt adopterande till högre och vänster. Är det inte vattendroppar så är det hunder, katter, hundar, hemlösa, besvärliga småsyskon... Verkar bara vara fantastin som sätter gränser för vad som kan adopteras när en människa vill visa sin egen förträfflighet. Eller skoja och skämta. Ståupp:a lite för husbehov.

Det är inte hippt att adoptera. Det är ett stort ansvar. Det är inget modeord. Att adoptera är ett livslångt åtagande. Det är inget ord som lämpar sig för skämt. Det är ett ord som ska hanteras med största respekt.

Om det finns ett enda ord som jag hade möjlighet att "namnskydda" så vore det ordet adoptera. Det är inget ord som lämpar sig för ordinflation. Det är inte rätt mot alla barn som adopteras. Att bli jämställd med en vattendroppe. Eller katt. Eller ett besvärligt småsyskon som man vill adoptera bort.

Jag antar att man kan säga att jag är jävig i frågan.

Men ändå.

(SAOL: Adoptera = upptaga (ngn) ss. eget barn o. arfvinge) 

Är i Stockholm. Min chef har indikerat att han har något på gång till mig jobbmässigt.

Ska få veta mer imorgon.

Hoppas att det inte är något i Danmark. Men OM det är det så måste jag nog krypa till korset och förklara varför jag inte kan hoppa på något sådant. Eller försöka förhandla mig till en svensk anställning med placering i Danmark. Hm.

Ja, så får det bli.

Hej å hå.

Sedan en tid tillbaka har jag fått massa skabbiga plitor där käken går över till hals. Idag fick jag veta varför. Det är stress. Så jag köpte en ansiktsmask som ska hjälpa min hud att överleva. Tyvärr fanns det ingen mask som hjälper det som är innanför huden... Tycker annars att jag har allt under kontroll. I alla fall när jag har mina "att-göra-listor" tätt inpå kroppen. 

Idag lämnade jag jobbet kl 13 för äta lunch med Darlingen. Jag tog honom i handen och virvlade in i Tjockisbutiken. Slängde på mig ett par byxor som jag provade redan i lördags, hörsammade inte hans tillrop om att köpa ett par stövlar som ändå stod och skräpade på en hylla i närheten av byxorna. På 4 minuter blankt hann jag köpa byxor och jag är fortfarande i chock. Två byxor på tre dagar.

Sedan röck jag Darlingen och rusade vidare till Byggfabriken där jag förevisade allehanda viktiga saker såsom ringklockor, nummerskyltar i emalj, handdukshängare (emalj), toarullehållare (emalj). Hm... jag har ett svårt begär på vit emalj just nu. Det är säkert inte ens inne men det är så skönt att ta på. Hur som helst... vi fick t.o.m med oss lite rektangulärt kakel till köket som vi ska prova mot köksinredningen och kalkstensskivorna.

När vi gjort av med en halv förmögenhet på Byggfabriken rusade vi iväg till lunchrestaurangen för att kasta i oss lite lunch. Lasagne. 20 min senare släppte Darlingen av mig utanför min frisör (som fortfarande börjat köa aktivt hos AC) och hudterapeut där jag sedermera fick stressdomen. 

När eftermiddagen gick mot kväll infann jag mig på träning. Och sedan rusade jag hem för att hinna se huset innan vi skulle äta kvällsmat. Det verkar som om det kommer att bli putsat de närmaste dagarna.

Nu ska jag packa liten övernattningsväska för att tillbringa två dagar i Stockholm.

Jag måste försöka stressa mindre. Plitor är jättefult.

Jag känner stor vanmakt inför en god väns situation. Tror inte att min goda vän ser att hennes dröm är på väg att falla som ett korthus. Har försökt luska för att se var hon mentalt befinner sig. Och jag tror inte att hon har den insikten som hon skulle behöva just nu. Det är lite för mycket som pågår i väninnans liv för att hon ska kunna sortera begreppen.

Väninnans insikt skuggas av en mängd saker - livsavgörande - saker som jag har full förståelse för. Men inte desto mindre är jag rädd att hon är på väg att göra sitt livs misstag genom att inte ta itu med problemen.

Tror inte att hon vare sig vill eller orkar ta tag i situationen eftersom konsekvenserna av det kan bli en stor förlust. På flera sätt.

Jag känner mig mycket orolig. Och kan inte göra så mycket mer än att finnas i närheten. OM hon behöver mig i framtiden. Vilket jag tyvärr är ganska övertygad om att hon kommer att behöva.

I dagens Sydsvenskan finns det en artikel om Pär Ström som skrivit en bok, "Mansförtryck och kvinnovälde". Den går ut på att påvisa männens svårigheter i livet. 

Enligt artikeln finns ett avsnitt i boken där en kvinna ska visualisera hur det känns för en man när det lilla barnet ständigt väljer sin mamma när det är ledset och behöver tröst. Avsnittet är förvisso målande beskrivet men jag tycker inte att det är en genuskamp vilken förälder ett barn väljer att bli tröstat av. Det är snarare ett resultat av de vuxnas högst medvetna val - kvinnan tar hand om barnen och mannen arbetar. Och om man nu vill ge sig ut i debatten så kan man ju för all del göra en liknande visualisering. Men då är miljön inte hemmet utan arbetslivet. Och huvudpersonen är inte en stackars man utan en stackars kvinna.

Jag är tveksam till om män och kvinnor egentligen vill byta roll med varandra. Generellt sett. Vi är kanske rentav ganska nöjda med den fördelningen som gjorts - för man kan ju inte få ALLT. Man kan inte satsa 120 % på sitt arbete och samtidigt vara huvudperson i hemmet. Och man kan inte satsa 120 % på hemmet och samtidigt göra karriär.

Det roliga är att Pär Ström har tre barn. Det mesta av föräldraledigheten tog hans fru ut. Han säger

"Min fru tog ut det mesta av föräldraledigheten på grund av att jag var företagare och... det här är det inte alla som förstår, men de som är företagare förstår att släpper man kunderna i ett halvår så finns de inte kvar sedan"

Det var ju en himla tur att inte hans fru också var egen företagare.

Trots allt pekar han på något intressant, dvs att alla familjer gör egna val utifrån vad som är mest fördelaktigt för just dem. I många fall råkar det sammanfalla med den cementerade bilden av män och kvinnor i arbetslivet, dvs. män gör karriär och kvinnan tar hand om hemmet. På ytan kommer jag och Darlingen vara ojämställda. Jag kommer nämligen att ta ut all föräldraledighet och Darlingen får minsta möjliga. Men här kommer grejen: vi gör så för att det är det sättet som ger oss mest tid tillsammans med Battingen. Darlingen har nämligen ett jobb som innebär att han tjänar in en massa ledighet när han har jour. Den möjligheten har jag inte. Dessutom förlorar vi i särklass mest pengar på att han tar ut föräldraledighet eftersom hans nettolön är samma sak som min bruttolön.

En sak skulle jag emellertid vilja veta lite mer om - vad skiljer män och kvinnor åt när de är föräldralediga? Det hade varit ganska roligt att läsa om istället för ett tramsande om att "det är synd om männen". För man kan anlägga jättemycket moteld genom att tramsa motsvarande med "det är synd om kvinnorna".

Det blir liksom bara ett-ett i duellerande.