Vi pratade med Bonusen via Skype idag. Och insåg jag plötsligt att han tycker att vi är jättetöffiga medan vi i vår ända tycker att vi är roligt ironiska. Iiiiih!

Det var ett bryskt uppvaknande. Jag minns ju hur jag själv såg på  mina föräldrar och hur skämmiga jag tyckte att de var. Vi har kommit dit nu. När det kvittar vad vi gör - vi är liksom urtöntiga oavsett. När vi tycker att vi är busigt ungdomliga tycker Bonusen att vi är pinsamt töffiga. När vi tycker att vi hänger med tycker Bonusen att vi är hopplöst efter. Vi har kommit till den där ekvationen som aldrig kommer gå ihop.

Jag är emot det här. 

Jag är inte mogen för att bli gammal i små barns ögon. Det är en mental chock.

Idag var det bra att uppdateringen kom när den kom. Det ramlar nämligen in resebesked till familjer som adopterar via BV och det går rejält snabbare än för oss som väntar barn via BFA. Sådant tär. Därför blev det en bra kompensation att få fyra nya foton och en growth report.

När mailet kom ringde jag Darlingen. Han var upptagen så jag lämnade ett meddelande som lät så här: "Be honom gå in och läsa sin mail". Hade inte en tanke på vad jag satte igång för tankar hos honom. När jag lämnat meddelandet satte jag mig i ett möte på två timmar. När jag var klar fanns ett frustrerat meddelande från Darlingen på min mobil om att han inte fått något mail och om jag ville vara så snäll och berätta när vi skulle resa. Den stackaren fick gå i två timmar i tron att vi fått resebesked. Sett i det skenet var en uppdatering en besvikelse. Se där vad olika perspektiv kan göra för mottagandet av information :-)

Nu har emellertid Darlingen hämtat sig från besvikelsen och spanat in de nya fotona sin blivande son. Knodden börjar bli stor och ser ut att ha en rejäl glimt i ögat. Vi har fått fyra foton i allehanda situationer och det är nästan som om det är olika killar på alla bilderna. På några bilder ser han stor ut och på andra ser han ut som en liten Knodd med runda kinder. Han är makalöst söt på alla foton. Vårt favoritfoto är ett foto där han har en rejäl mössa på huvudet och ser ut som en liten hiphopare. Dessutom ler han stort med hela ansiktet och ser superlycklig ut. Man blir alldeles försvagad :-).

Lille gossen gillar fortfarande sötsaker, varm korv, hopprep och leksaksbilar. Nytt är att han dessutom gillar kakor. Det gjorde han inte sist. En sötsaks älskande lite grabb... Kanske inte så konstigt med förstoppning då och då :-). Han sover lugnt, har snuttefilt, kan inte sluta med nappen, gillar välling och fostermamman är fortsatt bekymrad för hans förmåga att gnata och tjata...

JAG.VILL.HÄMTA.HEM.HONOM.NU

Nu verkar vi fått ordning på uppdateringsflödet på Knodden. Eller vad sägs om en uppdatering idag - första dagen i månaden?!

Återkommer när jag läst lite om vad Knodd-ungen haft för sig denna månaden. Men kan väl säga så mycket som att han ser ut som ett riktigt busfrö.

... att det snöar just idag. Och inte är det lite heller. Mer än vi fått på hela vintern. Dessutom ska det hålla på hela dagen.

Darlingen har nu satt sig själv och Bonusen i bilen för att åka till Älmhult. Av alla ställen. Där är det fotbollsturnering. Jag har gjort megadeluxe mackor hela morgonen och gnatat om snön, vikten av att vara varmt klädd, rotat fram en mössa till Darlingen, dubbla mobiler, skottare i bilen, termobyxor och torra strumpor. Jag är emot hela resan. Varför ställer man inte in fotbollsturneringar när det är snökaos? Om det händer något kommer alla förbanna sig och undra hur de tänkte när de gav sig iväg 15 mil (Bonusens lagkamrater som åker från östkusten) och 18 mil (Darlingen och Bonusen härifrån). 

Kan konstatera att det finns rejäla morsa-takter i denna kroppen. Inte så angenämt. Man är så orolig som morsa. Rentav gaggig.

Jag har ogillat Jimmy hela Robinson men ändå är det honom jag hejar på när det blir final. Ibland förstår jag inte hur jag är funtad.

Jag har precis tänt en brasa. Lyckades på första försöket vilket är ovanligt för mig. Darlingen och jag sitter i tyst samförstånd med varsin dator i knäet. Bonusen och Hjortpojken leker där uppe. Mina tankar hoppar och skuttar. Vi skulle egentligen haft gäster idag. Lille Anderslövaren hade beställt en rundvandring på min arbetsplats men gårdagens ymniga snöfall satte P för utflykten. Det har snöat mer på Söderslätt än här och här har det kommit ganska mycket vilket innebar en dryg skottning och en resa på igenfykna vägar. Dessutom skonade vi våra föräldrar från att behöva ge sig ut på vägarna. Om lillebror med familj hade kanat hit hade ju föräldrarna också behövt göra det. När vi meddelade våra föräldrar om att utflykten var inställd märkte vi hur lättade de blev över att inte behöva ge sig ut. 

Snön fortsätter ligga kvar och dessutom adderas ny. På SMHI varnar man om mer. Häromkvällen fick Bonusen 25 kronor för att skotta 3-metergränsen runt huset, vilken han gjorde med den äran. Under tiden hann hans mamma ringa. Hon uppehöll sig länge och väl vid skottningshändelsen när Bonusen fick tid att ringa upp  henne. Hon verkar tycka det är mycket märkligt att han får hjälpa till med allt möjligt hemma hos oss och att han gör det utan att knota. Vi i vår tur tycker det är självklart att alla ska hjälpas åt efter sin ålder och förmåga. Sin vana trogen övertrumfade hon oss genom att säga att hon tyckte att han fått för dåligt betalt och att hon betalt det dubbla för samma jobb... Härligt att ta glädjen från sin son för välförtjänta pengar samtidigt som hon dissar oss. Finurligt och försåtligt. Hon har ett sätt som ingen annan har.

Igårkväll gick vi alla tre ut och skottade. Jag hade lille borsten, Bonusen stora borsten och Darlingen karlakarlsutrusningen - en spade som egentligen inte lämpar sig för skottning. Men så är vi ju stadsbor också... Det hela slutade med snöbollskrig. När Bonusen hotade mig med mooning flydde jag in och hojtade att mooning i Skåne betyder att dra ner byxorna och visa rumpan. Mooning någon annanstans i Sverige betyder tydligen mulning. Någonstans tror jag det blev fel - han kanske sa molning?

Jag tänker på en bloggvän som häromdagen avancerade till något mer än en bloggvän. En ny nivå. Så tänker jag att det är härligt att prata med någon som förstår vad det innebär att adoptera. Som man inte behöver förklara eller ytdiskutera med.  

Jag ska göra fisksoppa ikväll. En Maria Montezami-liknande skapelse i Halv åtta hos mig lagade det häromkvällen så vi drabbades av fisksoppelust.

Imorgon åker Darlingen och Bonusen till Småland på fotbollsturnering. Jag är inte alls glad åt att de ska ligga på vägarna imorgon eftersom det ska komma mer snö. Jag passar hela utflykten för att vara hemma och göra ett nytt fotoalbum till Knodden. Våra inköp till honom går så sakteliga framåt. Idag fyndade vi på rean - ett par byxor och en tröja. Jag känner mig obestämt stressad över något som jag inte riktigt vet. Det är svårt att få grepp om sådan stress. Jag känner att det är massor jag borde fixa men jag vet inte exakt vad. Jag har ingen plan och blir därför väldigt påverkad när jag läser på Taiwanlistan om hur omsorgsfullt och heltäckande alla verkar planera sina telningar. Vi gör mest ingenting mer än köper lite kläder då och då. Jo förresten, i fredags kom Knoddens nya lakan och 6 badleksaker som låter roligt när de får vatten i magen. Vagn är fortfarande en tvistefråga - jag vet vad jag vill ha men tycker samtidigt att det är onödigt dyrt. Jag ägnar numera alla promenader åt att spana in vagnar och väsa till Darlingen "Hur gammal är den ungen i den vagnen?" bara för att försöka skapa mig en bild över hur länge barn åker vagn. Idag var en bra dag. Såg flera 3-4-åringar åka vagn vilket stödjer min önskan om rejäl vagn. Det är liksom mer motiverat att dra på vad gäller vagnen om Knodden kan tänkas åka långt upp i ålder. För att min favoritvagn ska betala sig måste nog Knodden åka i den upp till 7 års ålder...

Förresten har vi inte på allvar varit och "känt" på någon vagn. Men utifrån bilder på internet är jag förälskad i en grön Teutonia Spirit. Jodå.

Igår ringde Sheriffen på dörren. Han ville underrätta oss om att Skummisen är tillbaka på gatan. Sheriffens hustru hade hört märkliga ljud på kvällen innan. Vid kontroll hade de upptäckt att Skummisen var på väg in i deras trädgård. 

Sheriffens sinne rann. Iförd bara kalsonger hade han kastat sig i träskorna, rusat ut och hojtat "Va fan håller du på med?" varpå Skummisen hade svarat att han skulle "pissa" (ursäkta).

Det uppstod tack och lov inte handgemäng men det berodde antagligen mest på att en kalsongklädd Sheriff i träskor inte inbjuder till attack.

Nu håller jag ögonen öppna. Igårkväll och idag har jag kontrollerat om det finns fotspår i snön. Det gör det inte. Det är läskigt med snö. Man kan se saker som man normalt inte kan se. Skummisfotspår och hundkiss.

För en liten timme sedan födde Syster en dotter. Allt har gått bra och alla mår finfint. Nu väntar vi bara på Knodden sedan är släkten förmodligen komplett. I alla fall tills våra syskonbarn och barn växer upp och ynglar av sig. Om inte min lillebror med sambo försöker sig på en tredje.

För två minuter sedan fick vi en bild på lilla tösen. En kladdig liten sak med nerdragna mungipor. Hur gärna man än vill så kan man inte säga att nyfödda är söta. Men hon kommer bli det när man torkat av henne allt det vita och hon fått hämta sig från chocken av att dra sina första andetag