Farmor, Faster och Kusin har varit på besök ikväll. Vi grillade hamburgare och åt coleslaw. Farmors hörapparat verkade tillfälligtvis ur funktion och då är det svårt att inkludera henne i samtalet. Det blir många "VA?". Ibland behövdes det fem "VA?" för att hon skulle höra en mening. Dynamiken i samtalet försvinner när varannat ord är "VA?" och varannan mening är en upprepning av den föregående meningen. Ett fasligt hojtande. Inte blev det bättre av att vi spelade IDOL och det var många som pratade, sjöng och skrattade samtidigt. Farmor börjar bli en smula glömsk också. Darlingen och Faster förde hemliga samtal om det kanske skulle utföra något slags test som kallas MMT. Tydligen är det ett test som kan utröma demens. Jag vet inte hur de ska lyckas övertala henne att göra det....

Överhuvudtaget verkade hon ur form. Lite argsint, irriterad och avig. Drog inte på smilbanden allas. Kanske var hon trött. Faster behöver ganska mycket hjälp med Kusin och det sliter nog hårt på en åldrad dam. Dessutom har Faster blivit slutgjord med. Via telefon. Sicken sjatte. Men Faster verkade rätt så tillfreds ändå. Det var nog inte den stora kärleken men det är tragiskt för Kusin. Kusin behöver inte fler separationer och tillfälliga lösningar i sitt liv.

Kusin har börjat anta charmiga proportioner och ville sova över. Det fick hon göra. Så vi har haft en liten snarkande Kusin på Bonusens rum. Och jag blev sådär konstig i hjärtat igen.

Darlingen och jag sjöng duett. Jättefalskt. Men kärleksfullt. Jag sjunger inte bra men det blir ännu värre när jag sjunger med Darlingen. Vi sjunger nämligen falskt i varsin tonart. Jag avrundade kvällen med att sno mikrofonen från 4- och 10-åringen när Die Mauer med Ebba Grön skulle sjungas. Jag var absolut formidabel enligt mitt eget tycke och öra. Lyckades sjunga och göra lämpliga gester Som var tänkt skulle ackompanjera och förtydliga texten. På det hela taget både livfullt och utåtagerande. Jag kände mig cool och tonårig igen. I verkligheten var det säkert något helt annat. Hybris? Det var inte så stilfullt att rycka en mikrofon från små barn. Ähum...

När jag skulle somna kom ruelsen. Så starkt att jag kände mig tvungen att väcka Darlingen och fråga om han tyckte att jag betett mig ofyrtioårsaktigt och därtill sjungit falskt. Eftersom Darlingen var 2 sekunder från djup sömn hamnade jag givetvis i onåd och fick en åthutning om att man inte väcker sin make för något så trivialt.

En dag - när jag är ensam hemma ska jag minsann spela IDOL med mig själv. Hoppas Die Mauer kommer igen.

Idag kom Bonusen till oss. Det var jättelängesedan. Vi packade picknickkorg och cyklade ner till Gräsplätten. Det var mysigt och Bonusen var i harmoni och allt var mysigt, roligt och glatt.

Igår upptäckte jag att Darlingen borstade tänderna med min tandborste. Det tycker jag inte om. Han är god att pussa på men jag faktiskt inte det bittersta intresserad av att dela tandborste med honom. Lika lite som jag ser någon tjusning i att göra toalettbestyr när man befinner sig i badrummet samtidigt. Nä. Någon måtta får det faktiskt vara på att dela allt i nöd och lust.

Hur som helst ledde den där tandborstincidenten till att jag bestämde mig för att köpa ny tandborste. Jag blev kär. I en massa tandborstar. Det hade kommit en ny sorts tandborstar (Jordan) med en massa fint mönstrade skaft. Jag fick grymmaste beslutvåndan. Tills Darlingen hittade mig. Han insåg varthän det barkade och att jag redan gift mig med alla tandborstarna. Helt resolut tog han alla 5 tandborstarna och öste ner i kärran. Så nu fick alla nya tandborstar och dessutom har vi två reserver.

Jag har låtit värdera min blogg på www.bloggvarde.se.

Min blogg är värd 12 656 kr.

Nu undrar jag om var den där Bloggbanken finns. Jag vill göra ett uttag. Jag behöver mina pengar. Vi ska köpa gatustener. Det är jättedyrt. 

Idag var jag hos Farbror Doktorn för att få kollat mina axlar. De gör hemskans ont. Darlingen masserar dem då och då. Då är allt glatt och trevligt i några dagar. Sedan jobbar jag en dag och får tillbaka allt det onda. Och så får vi börja om.

Hur som helst så påtalade Farbror Doktorn att jag nog måste börja stärka mina nack, arm och sånt-där muskler. Speciellt med tanke på att jag rätt som det är kommer att bli mamma. Jag har inte tänkt på det. Så jag fick tänka lite nya tankar och kände mig uppåt när jag vandrade hem i det soliga vädret.

Jag kände mig karsk nog att ringa BFA för att reka lite. Det gick sådär. Inga nyheter mer än väntetiderna ökar och ökar. Det har inte dykt upp något nytt land som vi kan skicka till. Det är fortfarande Taiwan som ligger närmast till hands. 18 månaders väntetid. Och ökande. Sedan är det Vietnam. 2,5 års väntetid. Och inte gör det någon större skillnad att höja medgivandet. 

Sedan dristade jag mig till att surfa lite på adoption. Och hittade en artikel på Aftonbladets nättidning om att tidningen Gringo kommit på en norsk adoptionsorganisation med att medverka i illegala adoptioner. Grundtesen i artikeln var att vi skandinaver var så självgoda men egentligen lika goda kålsupare som alla andra som vi anklagar för moraliskt förfall. Det hela avslutade med en läsarfråga om man anser att det är okej med illegala adoptioner från fattiga länder. "Sicken oerhört korkad och provocerande fråga" tänkte jag medan jag väntade på att svaret skulle visas. Chock! Över 18  % anser att det är okej att adoptera illegalt. Rysansvärt. 

Jag har varit i Linköping i 3 dagar. Det är varmt både här och där. Hotellet har dålig ventilation och något annat som retar min näsa. Jag vaknar varje morgon med totalt täppt näsa.

Idag ska jag äntligen få åka hem.

När jag var ute på tur igår morse såg jag en man ligga raklång i gräset. En sekundsnabb tankevindling konstaterade att det rörde sig om en hemlös man. Sorgligt nog. Men... om han är hemlös borde det väl finnas en massa plastpåsar med sjavigt innehåll? Sedan var det kört. Hjärnan fortsatte att konstruera en liksituation. Mitt livs första. Jag närmade mig mannen med bävan. Funderade på vad jag skulle göra.

Jag försökte fixera hans bröstkorg på håll för att se om han andades. Gick inte - jag skumpade för mycket. Precis när jag gick förbi så kom det en liten host. Tack och lov. Gubben var inte död.

Det var ju tur att gubben inte var död men jag måste sluta med min dramaqueen-sida. Det är inte hållbart att jaga upp sig för nåt som inte inträffat. 

Vi ska åka på semesterturné. Bo på båt i Göteborg, klättra på klippor i Marstrand, äta räkor i Smögen och bo i cell på Varbergs fästning. Det ska bli hemskans roligt.

Det är bara ett problem. Min vision är att hela semestern består av soliga dagar, glittrande vatten, praktfulla solnedgångar, goda glassar, smal kropp (eh... what?!) och fantastiska hotellfrukostar.

Det innebär att det blir STORA problem om verkligheten avviker från visionen. Det har Darlingen påtalat. Han börjar bli nervös.

Jag måste baissa mina förväntningar.

Min plan var en långsam och stadig viktnedgång. Sisådär 0,5 kg i veckan. Långt ifrån omöjligt. Problemet är att det inte går. Min kropp vägrar.

Jag motionerar mer. Jag äter mindre. Ändå rör sig inte vågen en millimeter. Sedan jag inledde projekt viktreducering har jag bara gått ner 1 kg. Jag är ofantligt besviken. Jag VET att jag äter mycket, mycket mindre och nyttigare, jag dricker mindre vin, jag har nästan slutat äta godis, jag promenerar, jobbar och cyklar mer än jag gjort på 15 år. Jag hoppar för fasiken till och med av en hållplats tidigare för röra på mig! Det är en gåta varför det inte ger resultat.

Jag har därför förklarat krig mot min kropp. Jag är inte säker på att segra. Jag är faktiskt ganska bekymrad eftersom jag alltid annars har gått ner i vikt. Det handlar inte om att jag har förväntningar på en hastig viktnedgång. Men det vore väl rimligt att gå ner 2 kg på en hel månad? När det är första månaden man håller igen? Jag vet ju att det blir trögare ju närmare sin målvikt man kommer - men jag har ju 19 kg kvar till målvikten!!Vet inte vad som är fel. Funderar på att anmäla mig till Xtravaganza bara för att visa min kropp var skåpet ska stå. Problemet är att jag inte vill att det ska bli en jobbig grej. Jag vill gå ner utan pukor och trumpeter. Genom att äta mindre och röra mer på mig. Men om det inte hjälper?

Jag försöker förmå Darlingen till att börja forska om fettceller. Jag har anmält mig som försöksperson. Han är inte ett dugg intresserad. Jag tycker det är dumt. Det är faktiskt i hans intresse att jag går ner. För jag blir nog snällare och rarare om kläderna passar när jag står i provhytter.