I England har man i många köpcentrum med s k hoodies. Unga personer - under 20 år - som hänger utan ärende och som går med huva uppdragen över huvudet. Det i kombination med ett stort antal besinningslösa knivdåd - tonåringar som knivhugger andra tonåringar till döds - har gjort att man vidtagit drastiska åtgärder.

Man har monterat några tusen "myggor" på allmänna platser där man inte vill ha ungdomar hängande. Myggan sänder ut ett högfrekvent ljud som gör det obehagligt att vistas på platsen för unga personer. Ljudet kan nämligen höras av unga personer men inte av äldre.

Det innebär alltså att jag varit gammal i 20 år redan utan att jag inte hört det?!?

Och vad händer med alla oskyldiga barn som också är under 20 år och hänger med sina föräldrar till köpcentrat? Barnplågeri?

Jag har funderat på hoodies förut. Jag har nämligen funderat över varför jag tycker det är obehagligt med människor med luva. Min slutsats har blivit att när jag inte kan se en persons ögon kan jag inte scanna min omgivning för att upptäcka eventuella riskområden. Det är en ganska läskig slutsats - jag är alltså på min vakt på andra människor utan att egentligen vara medveten om det. Det är först när jag inte kan se deras ögon som jag upptäcker mitt eget behov av att kalkylera risker. Storstadsfenomen?

Jag fortsätter att läsa amerikanska bloggar om adoption från Taiwan.

I en blogg berättas att det söks föräldrar till två syskon, 11 och 4 år. Det är något märkligt att läsa en kontaktannons för barn. Jag läser fascinerat men samtidigt mår jag dåligt inombords. Kan inte riktigt hantera känslorna. Det står "because of the sibling's close relationship, the kids will be placed together for adoption". Jag trodde att det var en självklarhet att försöka hålla ihop syskon?

En annan blogg berättas det om 7 barn från taiwanesiska barnhem som anlänt till USA för att hitta nya familjer. Det är andra gången man genomför programmet.  Förra programmet ledde till att alla barnen adopterades till USA. Det visas en filmsnutt på när barnen anländer till USA och blir mottagna med tjut, ballonger och en förfärlig hoper människor. Jag tittar fascinerat igen och känner mig bestört över att det blir en sådan cirkus. Men hur blir det sedan? Flygs alla tillbaka till Taiwan efter de 5 veckorna för att hinna säga adjö till sina kompisar på barnhemmet och de människor som tagit hand om dem där? Tänk om det finns något barn som inte blir adopterat? (hemska tanke), hur mår ett barn som blir en lokal celebritet på det sättet?

Ibland är det tufft för en blivande adoptant att konfronteras med verkligheten. Jag tycker det känns obehagligt att se oskyldiga barn utsättas för dessa jippon. Finns det inga andra sätt att finna familjer till dem? Varför låter man dem figurera på TV och internet på det viset? Det känns ovärdigt. Mitt hjärta blöder för dem samtidigt som jag försöker se det positiva i spektaklet. Barn får föräldrar. Eller fosterfamiljer.

Undrar om Batting är född....

I dagarna två har vi jobbat med trädgården. Eller rättare sagt - vi har tittat och en bobcat, en minigrävare och en anlitad grävare har gjort jobbet. Det är nåt skumt med grävmaskiner - jag faller i trance när de gräver. Kan inte se mig mätt på de enformiga rörelserna.

I lördags anlände grävkillen och ett lass med bärlager strax innan 7. Klockan 7 hade vi väckt hela grannskapet. Inklusive oss själva. Vi hade förvarnat de närmaste grannarna men inte övriga. Kan tänka mig svordomarna som osade när folk vaknade till ljudet av en bobcat som brummade och skrapade. Hela lördagen ägnades åt utgrävning. På kvällen skulptrerade jag och Darlingen trädgård med hjälp av markeringsfärg. Sedan slocknade vi i soffan.

Idag skulle den första lastbilen med bärlager komma kl 7. När jag hörde det så sa jag STOPP. Efter segslitna förhandlingar med en grävare som ansåg att grannar ska tåla en del, kom vi överens om kl 8. Hm.

Två bärlager och lite harpad jord senare börjar det likna nåt. Det ska fortfarande tillsättas en massa fyllningsmassa och jord men vi ägnade eftermiddagen och Darlingens födelsedag att köpa växter. En 2 meter hög syrén och en Austin-ros som Darlingen blev störtförälskad i. Rosen var jättesöt men det roligaste var Darlingens entusiasm - han har aldrig någonsin haft "begär" till en växt...

På kvällen såg jag en annan typ av begär. Jag spankulerade omkring på ägorna och noterade att några grannar kom ut på sin balkong. En man och en kvinna. De stod väldigt tätt - mannen främst och kvinnan bakom. Först reagerade jag inte så mycket på deras närvaro. Sedan såg jag vad de gjorde. De stod på en balkong och smekte varandra å det grövsta mellan benen samtidigt som de stadigt tittade på mig. Jag blev alldeles perplex och glodde tillbaka. Trodde inte mina ögon. Mitt gloende gjorde att hångelparets mod svek dem  och de vände inåt huset igen. Hon hade en tatuering på korsryggen. Jag hade till sist insett vad jag sett och blev alldeles fnissig och faktiskt - måste jag erkänna - lite störd.

För en tid sedan berättade en annan granne att den nu siktade "hångelgrannen" kallades för porrkungen. Det var en elektriker som gjort ett arbete åt Hångelgrannen och sett porrtidningar ligga överallt i hans boning. Jag tyckte att det var lite överdrivet att sprida rykten om, men nu inser jag att det nog ligger något i det där ryktena.

Inte tusan står man väl på en balkong mot andras trädgårdar och smeker varandras könsorgan?!

Nu kommer jag att vara tvungen att jämt glutta mot den där balkongen för att se om de kommer ut igen.

Thomas Beatie har blivit "pamma" till en dotter. Thomas är född kvinna men har bytt kön till man. Nu är han gift med en kvinna, Nancy. Thomas bestämde sig för att bära ett barn när hans hustru var tvungen att operera bort livmodern. Thomas - som inte vill vara kvinna - har nu utfört det kvinnligaste som finns. Burit ett barn. Han bytte kön till man men behöll det som kan skapa liv. Twilightzon? Tvehågsenhet?

Trots att jag själv inte kan bli gravid så blir jag mer och mer fundersam över de barnalstringsvägar som finns. Det får mig att fundera på hur långt man får gå i sin egoism att få barn.

Detta är ingen enkel fråga för mig eftersom jag själv inte kan bli bli gravid. Jag vet exakt hur det känns att vilja men inte kunna. Själv drog jag en gräns vid äggdonation. Det kändes inte rätt. Jag hade svårt för tanken att bära ett barn som genetiskt sätt inte var mitt - enbart Darlingens gener  skulle varit inblandade. Jag hade möjliggjort för barnet genom att tillhandahålla min kropp. Jag har delat blod med barnet. Men det hade inte varit mitt genetiskt sett. Jag ska medge att det fanns en stor portion av genetiskt utanförskap när jag/vi valde bort äggdonation. Jag ville inte hamna utanför i familjen - alla andra hade haft en delad genetisk uppsättning. Utom jag. 

Samtidigt insåg jag att samma tankar som fick mig att avstå äggdonation utgjorde grunden för adoption. Genetiskt påbrå skulle saknas. Det jag själv inte ville vara utsatt för utsätter jag mitt framtida barn för. Det är mycket klurigt. 

Adoption känns som ett renare och tydligare sätt att bilda familj. Man behöver inte fundera över genetik eller leta efter kroppsliga likheter. Det råder inget tvivel hur vår familj bildats (såvida det inte gäller adoption av ett barn med nordiskt eller europeiskt utseende men det kommer det inte bli för vår del). Alla vet vad det innebär att adoptera ett barn. Det är ett begrepp som är väl etablerat. Jag och Darilngen får vår barnlängtan tillfredsställd och ett barn får det bättre. Win/Win för alla inblandade. IVF är hålls också inom familjen - Darlingen är pappa och jag är mamma.

Äggdonation och insemination är något annat. Eller krogliggen där syftet är att få tag i en spermadonator. Jag får inte ihop delarna i mitt huvud. I det korta perspektivet är det självklart - någon som vill få ett barn får ett barn. Eller två. Men sedan då? Hur förklarar man sitt agerande för sitt barn? Barnet hade det inte svårt och behövde en ny familj. Barnet har inte två familjer och kan leta efter sina rötter. Hur förklarar man det för ett litet barn? Jag hade inte kunnat stå till svars inför mitt eget barn... Vad jag än fick för fråga så hade det varit ett egoistiskt motiv som lyste igenom i svaret:

"Mamma hade inga frön men ville så gärna bli mamma så vi lånade frön från en annan tant. Nej, vi vet inte vem tanten är. "

"Pappa sköt med lös ammunition så vi fick låna lite av en annan farbror. Nej, vi vet inte vem han är. "

"Jag ville så gärna ha dig mitt hjärta men jag hade ingen pappa. Så jag fick lite pappabaciller av en farbror. Nej, jag vet inte vem farbrorn är. "

"Mamma och Lotta är ihop. Och Kalle och Petter är ihop. Lika par leka inte bäst och vi lånade lite av varandra för att få dig. Det är därför du har en syster som bor hos Kalle och Petter och du bor hos mig och Lotta. "

Jag skulle inte fixa det på ett hedervärt sätt. Jag inser mina begränsningar. Mina begränsningar är säkert någon annans möjlighet. Det är jag fullt medveten om. Det viktigaste är att man vet sin egen inre gräns och att man kan stå till svars inför sig själv. Och inte minst sitt framtida barn.

Hos AC köar ca 3 000 familjer för att få adoptera.

Hos BFA fanns per årsskiftet ca 750 familjer som väntade. Närmare 400 av den tillkom under 2007. Vi ingår i den statistiken. Det är svårt att se hela bilden eftersom många anmäler sig hos flera organisationer för att hinna adoptera innan man faller för åldersstrecket.

Hos AC köar 500 familjer för att få adoptera från Kina. 100 av dem är öppna för barn med speciella behov.

Årets första månader kom 207 barn till Sverige. 2007 hade det kommit 288 vid motsvarande tidpunkt.

Man får räkna med 3-6 års väntan innan man blir familj med sitt barn.

Det är nog en bit kvar för oss. Måtte många bli biologiskt gravida det närmaste året. Är det inte så det fungerar - när man står i adoptionskö som slappnar man av och vips så är man gravid?  

Ytterligare ett stort stenlass har kommit för att bo hos oss. Hela "uppfarten" (nåja... ska bli en uppfart)... är fylld. Jag blev alldeles trött när jag insåg att bobcat:en troligen inte kommer att komma in i trädgården för att gräva. Stenen är i vägen.

Jag bannade Darlingen för hans logistiska förmåga. Det här har jag sagt hela tiden - vi kan inte ta hit en massa sten utan att ha grävt först. Jag fick rätt.

Hur som helst så ägnade vi större delen av gårdagskvällen åt att bära stenar. Precis som egyptiska slavar. Jag är klent utrustad och stenarna vägde sina modiga kilon. Vi har 5 pallar sten som ska bli en mur. Alla pallarna ska flyttas. Vi flyttade 2 igår. Sedan gick skottkärran sönder och jag i strejk.

Ikväll fortsätter slaveriet. Nu med grannens skottkärra.

Jag är lite skärrad över vädret. Det ska bli JÄTTEvarm på lördag. Våra hårt prövade grannar kommer att vilja vara ute i sina trädgårdar. Samtidigt som vi kommer att gräva och damma rejält. Därför har ett styck vattenspridare införskaffats. Den ska vattna den torra marken så att dammande håller sig på matten. Jag är inte helt säker på att min plan kommer att lyckas....

Jag har haft kontroll på mina adoptionstankar de senaste veckorna. Har vilat i tanken att inget kommer hända i år. Det har varit ganska skönt.

Igår publicerade BFA:s uppskattade väntetider. Det påverkar inte mitt humör så mycket - det är som det är. Men så hände det oväntade och lite beklagliga. På ett helt självklart vis började min hjärna tänka:  

"Det kommer att bli Taiwan"

Attan. Jag vill inte. Jag vill inte tänka så intensivt på ETT land. Jag vill hindra mina tankar men det är som att stoppa en getingsvärm. Nu är jag jätteirriterad över att ha dragit iväg till ett land som ligger en hel graviditet bort för oss. Och så  började jag räkna... kalkylera.... "hm... väntetid i Sverige = 18 månader. Vi har köat sedan början av feb-07.... *mässar månader och räknar på fingrarna*... tvårig bröllopsdag i april 2009... *räkna, räkna, räkna*... 26 månader.... borde räcka.... hm... hm.... Taiwan.... Taaaaiwan?.... T-T-T-Taiwan?... TAIWAN!!!!????*

Problemet är att jag INTE vill tänka på Taiwan i 9 månader utan att kunna göra ett jota. Jag vill softa och fortsätta kolla på väntelistorna i Landet. Det känns tryggare. Där går det inte så fort. Ofort är bra. Då hänger jag med. Landet och jag har utvecklat en vilsam symbios som känns tryggt. Vi är så långt ifrån att få skicka handlingar att det mest kan liknas vid avancerat tidsfördriv. Något att hänga upp tankarna på. Egentligen känner jag inget speciellt för det Landet - alltså LANDET Landet. Men man kan inte vara picky när man är över 41 år och suttit på glasberget för länge.

Jag insåg hur illa ställt det var med mig när jag blogg-googlade "adoption from Taiwan" och Darlingen och jag bänkade oss framför datorn för att kolla på adoptionsfilmer. Till och med Darlingen blev uppjagad och kunde mässa en massa om Taiwan, Formosa och konstiga namn på historiska personer som är viktiga för landets histora. Som värsta uppslagsverk. Det får mig att misstänka att han läst på utan att ha talat om det för mig... En snabb koll på vad det kostar att adoptera från Taiwan gjorde jag också. Och så började jag räkna igen... TRÖTTA MIG!

Hur som helst.

Åter till de amerikanska bloggarna. Många andades nämligen frustration. De bloggar jag läst om amerikaner som vill adoptera från Landet har varit mer hoppfulla och bubbliga. Taiwan-adoptionsbloggarna var lite deppigare. Det tar lång tid för en amerikan att adoptera från Taiwan. I en av bloggarna nämndes "Sweden". Jag blev såklart nyfiken och fick ställa om mitt "scanning-mode" till "läs-mode". Blogginnehavaren påstod att Taiwan inte längre adopterade friska barn till USA. Alla friska barn adopterades nämligen till Sverige!

Mot min vilja blev jag en smula road (det är en allvarlig sak med sjuka/friska barn). Här går jag omkring och tycker att USA beter sig som de äger världen - de kräver att få adoptera flickor, de köar i flera länder samtidigt, det ryktas om generösa donationer/mutor som ger dem gräddfil, ... och så sitter de kanske och tycker samma som om oss svenskar!

Nu är jag lite omskakade. Jag har nämligen utsett USA och amerikanska adoptanter som min huvudmotståndare i adoptionsvärlden. Det känns hyfsat riskfritt att spy galla över en annan kontinent. Förhoppningsvis är det inte så många som tar illa vid sig av det här i Sverige. EDn konturlös motståndare är bra. Jag har inte sett en enda amerikansk adoptant i ögonen. Hade jag gjort det hade jag förmodligen backat - vi sitter ju faktiskt i samma båt och har som högsta önskan att bli en familj.

Jag fortsätter att hålla Landet hemligt. Mest för att jag har vant mig. Jag kanske ändrar mig i sinom tid.

Taiwan?!

Igår jobbade jag sent. Ända fram till midnatt.

Idag jobbar Darlingen sent. Kanske ända fram till midnatt.

Semestern kommer att vara hett efterlängtad.