Idag började vår semester på allvar. Vi har varit mycket arbetssamma. Anderslövaren är här och styr upp vår trädgårdsanläggning. Därför har det under dagen skapats en mur som går som en båge runt vår upphöjda uteplats. Nu skapas det fler murar. Det är ett elände med höjdskillnaderna. Skåne ska ju vara platt?!

Själv har jag putsat fönster, strukit tvätt, skurat 1/3 av gatan (sen fick jag en blåsa) och agerat hushållerska. Nu luktar jag skunk och ska duscha av mig dagens lukter.

Inget nytt på grävkillefronten. Jag är så him lans nyfiken på vad som händer.  

Nu ska vi vara lediga i 4 veckor. Det är en fantastisk känsla. Jag tror aldrig mer att jag vill jobba igen.

Jag förstår att personer som mordhotar politiker anonymt via internet är emot FRA-lagen.

Jag har varit med två väninnor och kollat på SiC. Jag var tveksam innan. Nu är jag såld.

Det var bara en sak som retade upp mig. I filmen har Charlotte adopterat en liten flicka som heter Lily. Lily är med i många scener. Ända tills Charlotte berättar att hon är gravid. Efter det syns inte Lily till nämnvärt. Såklart nämns också i filmen att adoption underlättar graviditet....

Med andra ord var Lily ett slags fertilitetsbefrämjande maskot. Stackars lilla barn.

Varit på krogen med min vapendragare i arbetslivet, Fru Docka. Drack hyfsat mycket rödvin och blev sådär frispråkig som man inte borde bli. Men oj så roligt det är att utbyta information och skvaller!

Fru Docka har utvecklats till en oumbärlig person för mig. Jag har känt henne i flera år men vi har inte umgåtts på tu man hand mer än 1 år. När jag var singel så sög vårt singelgäng upp alla singlar och svepte med dem i en tillfällig virvel av singelgöromål. På den tiden lärde man känna nya människor utan större ansträngning. Nu är det inte lika självgående. Och det är faktiskt rätt skönt - det känns speciellt att träffa personer som passar ens personlighet istället för ens civilstånd. Personer som tillför MIG något. Fru Dockan och min vänskap har utvecklats lugnt och naturligt. Inga krav eller måsten. Bara ren och skär trevlighet. Allvar blandat med hysteriskt skrattande och konspirationsteorier om vår arbetsplats.

Det har hänt något med killen som anlägger vår trädgård. Vet inte riktigt vad jag ska tro. Idag kom en kompis till honom och gjorde de sista grävarbetena.

Vet i stora drag vad som hänt men vet inte om det ligger någon sanning i det. Får se vad som händer de närmaste dagarna.

Känns olustigt.

I helgen anordnar Glamour (www.glamour.se) stilettklackssprint i Malmö. Klackarna måste vara minst 7 cm höga och max 1,5 cm breda. Man kan vinna 100.000 kr.

Jag övervägde att anmäla mig eftersom jag behöver 100.000 kr. Problemet är att jag är en smula otränad i stilettklacksspring. Eh... otränad i spring överhuvudtaget... För övrigt vore det kanske alltför mycket vardagsglamour att sprinta loss iförd stödstrumpor. Darlingen hade skämts ögonen ur sig och stannat hemma.

Äh... vad är väl en bal på slottet. Och förresten får man inte 100.000 cash. Vinnaren måste shoppa upp pengarna. Och jag är inte på shoppinghumör.

Jag kapitulerade inför mina svullna fötter och klädde mig i mina nyköpta stödstrumpor innan jag gick till väders med destination Stockholm.

Förutom att jag såg ut som Tant Berta på besök i Huvudstaden var det även varmt som ett smärre helvete. Éftersom jag fick en "stödstrumpefixering" examinerade jag nogsamt alla kvinnliga passagerare för att se om det var någon som delade min belägenhet. Det var det inte. Alla var smala och smärta runt anklarna och iförda små flippfloppskor. INGEN annan hade stödstrumpor. Det föranledde mig att genomföra en del gymnastiska övningar i syfte att gömma stödstumpefötterna. Först försökte jag vika in dem under min egen stol. Det gick bra tills jag kom på att dubbelvikta ben förmodligen stimulerade svullnad. Sedan försökte jag sträcka ut dem under framförvarande stol. Det gick bra tills stolsinnehavaren bestämde sig för att fälla sin stol för en tupplur. Då blev det lite för trångt.

Väl på marken i huvudstaden smet jag in i ett hörn och slet av strumpeländena. Slet är rätta ordet eftersom det är ganska snärjigt att få av stödstumpor på ett lugnt och sansat vis. Jag såg hemskans rolig ut när strumporna var av - alldeles randig. Svullnadsmässigt var det ok.

Resten av dagen tillbringade jag med att i smyg spana på mina fötter så fort jag kom åt. När jag inte ägnat mig åt smygtittande på mig själv har jag försökt röra på mig och befinna mig i skuggan på lunchen för att inte hetsa upp svettkörtlarna i onödan. Svett verkar nämligen inverka positivt på svullnad.

När det var dags för hemfärd tänkte jag först strunta i det strumporna. Jag fick dividera å det kraftigaste med mig själv. Så pass att jag misstänker att jag högt sa "Marsch pannkaka och sätt på stödstrumporna lilla vän". Och det gjorde jag. Jag smög in i en hörna och halade upp de svarta ribbstickade sakerna. Fasade för påtagningen som brukar åtföljas av stön och pust från min sida. Till min stora lättnad gick det relativt smärtfritt och jag fick bara ett enda förvånat ögonkast från min omgivning. En man som jag tror tänkte sno min handväska medan jag var insnärjd i strumporna.

Nå, hjälpte det då? Njae... jag har precis inspekterat fötterna och kan konstatera att de är bättre än vanligt men visst är de svullna. Vi får hur de ser ut imorgon - Darlingen har skrivit ut vätskedrivande utifall svullnaden inte går tillbaka.

Därmed har ett nytt orosmoment instått. Hur i h*lv*t* ska jag kunna flyga till Taiwan eller annat långtbortisantland för att hämta mitt framtida barn? Mina fötter kommer löpa amok av ett dygn på flygande fot. Jag vill inte ens tänka på det.

Och ju mer jag inte försöker tänka på det, desto mer tänker jag på det. Ytterligare ett av livets mysterium.

I Kina har det uppstått oro för hur enbarnspolitiken påverkar den sociala välfärden i framtiden. Kanske inte så konstigt med tanke på att varje barn som föds - som vuxna - måste försörja sig själv och sina föräldrar. Stackars små barn, de kommer få arbeta så in i vassen för att klara försörjningsbördan från alla föräldrar som bara satt ett barn till världen.

Dessutom finns tendenser att de som är enbarnsfamiljer blir "bortskämda" i så motto att de har råd att unna sig en massa som de inte kunnat om de skaffat fler barn. De vill helt enkelt inte skaffa fler barn även om enbarnspolitiken försvinner. Man får ju hoppas att föräldrar med ett barn har vett att avsätta en del av sitt ekonomiska överskott till sin ålderdom så att de blir mer självförsörjande som pensionärer.

Till sist oroar man sig för att ensambarn får andra värderingar än barn som har syskon. De kommer helt enkelt inte att se fördelarna med att få flera barn - inga av kompisarna har ju syskon. Normen är ensambarn. Det leder till att ensambarn bara vill ha ett barn. Och så riskerar problemet att eskalera. 

Med dessa insikter har man nu börjat luckra upp enbarnspolitiken i Kina. Det behövs helt enkelt fler barn för att dra runt landet i framtiden. Ett annat problem har varit naturkatastrofer som skördat många barns liv. Familjer har berövats sitt enda barn. Eftersom många kvinnor steriliserat sig när deras enda barn fötts har det skapat ett nytt problem - kvinnor som förlorat sitt enda barn kan inte få fler. Därför har man börjat specialbehandla dessa kvinnor för att de ska kunna fylla hålet efter de barn som avlidit. Jag tycker att det är bra att samhället tar ansvar för den förda enbarnspolitiken. Dessvärre är hoppet är ute för många kvinnor eftersom de börjar bli för gamla - enbarnspolitiken har ju funnits i några år och många är inte längre fertila. Vilket elände.

Såklart kommer detta att påverka adoptionerna från Kina. Ett ökat välstånd i kombination med färre födda barn samt insikt om vad enbarnspolitiken innebär i praktiken, kommer förmodligen att resultera i att Kina börjar visa mer omsorg om barnfamiljerna. Barnen är landets framtid.

Ytterligare nyheter som berör adoptionsvärlden är att Adoptionscentrum  i Danmark infört begränsningar för ensamsökande adoptanter. Danska adoptionsforum är "pang på rödbetan" och det skulle inte förvåna mig om detta även diskuteras i Sverige utan att kommuniceras till väntande adoptanter. Idag skriver AC i Danmark (www.a-c.dk) att många länder för närvarande överväger neddragning av adoptioner till ensamstående. För att förebygga och inte belasta väntelistorna har AC börjat arbeta enligt försiktighetsprincipen - man inför kvonter för ensamstående. På så vis hoppas man kunna hjälpa ensamstående att adoptera även i framtiden om än i mindre skala. 

De nya kvoterna innebär t ex att max. 10 % av ansökningarna till Etiopien får vara från ensamstående. Det ska vara minst 9 par mellan 2 ensamstående. I Vietnam, Tjeckien och Nepal är kvoten satt till 25 %. Utöver det finns flera länder som tar emot ansökningar från ensamstående men prioriterar par, t ex Colombia, Ecuador, Guatemala och Sydafrika.

Jag tror att detta bara är början på något som kommer fortsätta - kraven kommer att stramas åt. Säkert kommer många länder även se över andra krav för att minska på adoptionstrycket - barnlöshetsintyg, begränsningar i antalet adopterade barn i samma familj, förtur för barnlösa, åldersgränser, sjukdomar hos adoptanterna...

Man kan aldrig känna sig trygg när man adopterar. Jag är trött på att det ständigt finns externa hot mot vår familjebildning. Trött, trött, trött.