Min bransch är en mycket hektisk bransch för närvarande. Alla springer åt alla håll - både nationellt och internationellt. Mest av allt springer börsen. Nedåt, nedåt och nedåt.

Som tur är har jag och Darlingen bundit stora delar av våra lån men jag oroar mig för valutaförändringar. Hur kommer adoptionskostnaden påverkas av kronans försvagning?

När jag tänker ett adoptionsland tänker jag indirekt på ett kön. Pojke när jag tänker på Colombia. Flicka från Taiwan. Flicka från Kina. Pojke från Thailand. Pojke från Sydkorea. Flicka från Bolivia. Pojke från Etiopien. Flicka från Sydafrika. And so on.

Jag VET att det saknar grund i verkligheten. Och så tänker jag på en debatt jag läste på Familjeliv för ett tag sedan. Om kön och förväntningar i adoptionssammanhang.

Jag kan inte hetsa upp mig över att folk önskar ett visst kön. Det är helt naturligt. Vad som inte är naturligt är att inte tänka alls på könet. Att inte ha några som helst föreställningar och drömmar om hur det kommer att bli. Jag räds inte mina tankar om att jag tänker Flickmamma när jag tänker på mig som Mamma. Det innebär inte att jag blir en dålig mamma till en Pojkbatting. Det är två helt olika saker för min del. Föreställning (eller dröm om man så vill)och verklighet.

Så varför är det så många som idiotförklarar människor som önskar sig att barnet ska ha ett visst kön i adoptionssammanhang? Lika många har väl en föreställning om vilket kön ett biologiskt barn kommer att ha? Det är inget man behöver känna skam över. Är könsfundamentalisterna rädda för att barnet kommer att få reda på att hans/hennes kön inte stämde med föreställningsbilden? Eller är de rädda för att föräldrarna inte kommer att klara av att övertyga sitt barn - om barnet får reda på att de avviker från föreställningsbilden - att han/hon är det ENDA RÄTTA barnet?

Eller handlar det om  något så enkelt som självkänsla hos könsfundamentalisten? Min tes är att de med fördömande människor ofta är de som har sämst självkänsla. De behöver ta avstamp i andra människor för att hantera sitt eget liv. De tycker, tänker och dividerar. Men egentligen är det sig själv de borde ta itu med och bataljera med.

Och varför är så många pojkmammor som reagerar så negativt på att det finns folk som önskar sig en flicka? Jag kan inte låta bli att tänka att pojkmammorna kanske hade en dröm om en flicka som de fått kväsa. Och att de därför måste kväsa andra. `

Igår var det dags att besöka Tantelantan och få perenner. Jag var faktiskt inte speciellt hågad eftersom jag är grund och botten är en mycket lat person som hellre köper nytt än delar, rensar och duttar. Däremot är min mor en riktig "tillvaratagare" och har koll på allt som har med trädgård att göra. Hon och pappa blev därför inringda med lockrop om middag. Mamma är ingalunda dum så hon förstod att det skulle bli en arbetsdag. Och det blev det.

Första åkte vi till Tantelantan, delade, grävde, mördade mördarsniglar, drack kaffe och språkade om ditten och datten. När vi for hem med flera kassar fulla av strandiris, blåklockor, fingerborgsblommor, nävor, funkior, violer, nattvioler å sånt hade Darlingen och pappa genomfört stordåd i trädgården genom att förbereda rabatterna. Dessutom hade de hackat fram en ny rabatt som följer den framtida cirkelrunda gräsmattan. När vi stod och beundrade deras verk kom Anderslövaren förbi för att säga hej. Det hela slutade med att alla 5 var djupt sysselsatta i vårt trädgårdsanläggande.

Så nu har jag en hel babyrabatt med växter som ska frodas och bli tonåringar nästa vår. Inramningen med smågatsten till den cirkelrunda gräsmattan är klar. En stor rabatt vid gräsmattan är utgrävd och fylld med matjord. Dessutom började gatukontoret med att färdigställa trottoaren framför vårt hus i veckan.

Vi var makalöst nöjda med oss själv när vi i kvällningen gick in för att äta middag, dricka rödtjut, tända ljus och brasa och kolla på "Stjärnor på is". Darlingen och jag är extremt nöjda och oerhört tacksamma för den hjälp vi fick igår. Det finns ett liiiiitet hopp om att vi trots allt ska kunna rulla ut en gräsmatta i år. Kanske nästa helg. En fördel av att bo i södraste Sverige.

Idag ska vi äta söndagsmiddag på Östarp med hela familjen. Pappa har fyllt år och nu är alla friska nog att fira. Det ska bli jättetrevligt.

Fast först ska jag sova lite till. Vinglade upp kl 7 och var jättevaken. Nu är tidningen läst och magen full av frukost. Och jag lite dåsig.

Just nu springer jag fort i alla upptänkliga sammanhang. Jag hinner inte med så mycket mer än att jobba, äta och sova. Och uppdatera mig på AC:s adoptionsväntelistor. Där skuttar vi så sakteliga framåt. Nu har vi "bara" 20 före oss i Landet.

Inget nytt på Taiwanfronten. Vi har inte ens blivit färdiga att välsigna vårt äktenskap ännu. Men om en vecka ska vi träffa vår nya familjerättssekreterare (heter det så?).

Jag har hört att kroppen tar längre och längre tid på sig att återhämta sig från en förkylning ju äldre man blir. En 40-åring behöver dubbel så många dagar som ett barn. För att inte tala om en pensionär som är runt 70 år.  

Precis så är det. Jag är nämligen fortfarande ganska igenbegad i näsa och har en förfärlig hosta. Tycker inte att jag blivit bättre på tre dagar. Same same. 

Darlingen jobbar helg så jag fördriver tiden på egen hand. Igår gick det bra men idag vill inte kraften infinna sig. Vi var hos goda vänner igår och trevlade oss. Fick en makalöst god trattkantarellsoppa och tre smörrebröd - leverpastej och bacon, creme fraiche och kalixlöjrom, getost och honung (fast jag fick mozzarella och parmaskinka istället eftersom jag inte gillar getost).

Nä... om man kanske ska ta en tripp till återvinningsstationen. Eller inte.

Jag har återuppstått från min svåra sjukdom. Onsdagen ägnades åt vomering hela dagen. Torsdagen var vomeringsfri men innehöll snuva och hosta. Fredagen jobbade jag som en idiot. Hemifrån. Idag var jag rask nog att åka på stan för att göra hitta stövlar. Hoppades kunna göra en "20-minutare". Det gick över förväntan: 

• En kjol från Noa Noa (den är jag liiiite osäker på)
• En klänning från Noa Noa
• Två tröjor från Noa Noa
• 5 stumpbyxor
• 3 trosor
• en klänning från Lysgard
• En kjol från Sirup
• Ett par stövlar
• Ett par skor
• En gammal skolkamrat från universitet

Den sistnämda är jag minst nöjd med. Vi sammanstötningen uppvisade jag tydligen den rätta sortens entusisam för innan jag hann blinka var jag kommenderad till att byta telefonnummer och adress med henne. Jag var inte överdrivet angelägen men valde att gilla läget. Hoppas att hon inte hör av sig framöver. 

Igår kom Kallelsen. Till Familjerättsbyrån. Jag kände en liten låga av pirr men är nog egentligen inte riktigt i form för att dra upp strategier, förbereda våra argument och allmänt ladda inför det som komma skall.

Jag tycker det är jobbigt att be om hjälp. Därför har jag fått en hang-up på att våra vänner och släkt än en gång måste dras in i vår "sängkammare" genom att skriva referentbrev. Jag vet att jag fokuserar på något som många uppfattar som småttigt men jag vet hur väl våra referenter vill oss och hur de våndas för att skriva referentbreven - livrädda för att uttrycka sig illa på något sätt.

Och sen är det ju det här med vikten...

Jag har ådragit mig en svårartad sjukdom. En näradödenupplevelse. Igen.

Förra gången det hände var efter resa till Österrike. Denna gången är det efter en resa till Rom.

Hädanefter ska jag bli hemma i största möjliga utsträckning.