Soffan har flyttat ut för gott. Den lämnade kvar 1.500 kr och minnen från en svunnen singeltid. Jag tror att den får det bra hos sin nya famlij. Den får tre andra Stockholmssoffor som kompisar. Jag känner mig som värsta businesskvinnan som säljer saker på Blocket. Jag rentav bröstade upp mig betänkligt när köparen inte ens prutade. Hela handeln var över på några sekunder utan att rättrådiga lilla jag ens hann tänka "kvitto".

Nu är en soffepok i mitt liv över. Jag ansåg mig nödgad att prata soffminnen en lång stund med Darlingen. Han var inte så engagerad. 

Han är inte heller så engagerad i mina försök att få honom att delta i Postkodmiljonären. Trots att jag med dramaqueenaktigt darrande underläpp sagt till honom att han förnekar mig en miljon genom att inte delta. Sedan brukar jag salta lite extra med att han minsann vann 250 000 kr till sin exfru. För det är alldeles sant. 

Men Darlingen är kallsinnig. Han flinar när jag säger att förnekar mig en miljon. Sedan brukar han skratta högt när jag tar på mig min mest trumpna min och säger "Du älskar inte mig". "Joho... det gör jag visst", säger han. "Näe... gör du ju inte... bevisa det då!".

Och så håller vi på.

Det är ganska tjatigt.

Och tröttsamt att inte få sin vilja igenom.

Nu ska jag och mina hjärnceller ladda om för nya övertalningsförsök. Man har helt enkelt olika fallenheter. Han är klok. Jag är manipulativ.

För en stund sedan kom posten. Familjerätten har skickat ett brev till oss. Till vår gamla adress. Den kom idag - med eftersändningen.

Brevet bestod i en kopia ur Socialstyrelsens nya handbok där familjerättssekreteraren markerat att en höjning av medgivandeålder innebär ett nytt slutligt beslut med ny giltighetstid på två år från det att det sistnämnda beslutet fattades.

Hon skriver dessutom:

"Var vänliga och ta kontakt med mej i god tid inför när ni vill ha det nya medgivandet. Beklagar att jag oroade er i onödan, men hellre det än att ge falska förhoppningar".

Hon har förvisso rätt. Bättre att oroa än att ge falska förhoppningar. Och den positiva bieffekten av hela historien är att jag och Darlingen numera är mycket insatta i regelverket kring ålder och intyg kontra nytt medgivande. Men resan är inte slut här. Brevet innehållet nämligen inte en stavelse om vår ålder och det faktum att Darlingen precis passerat 43 år. I värsta fall kan vi få en ny kalldusch när vi bestämmer oss för att kontakta henne för nytt medgivande. Vi vågar inte vänta för länge. Ändå vill vi skjuta det så nära vår tvååriga äktenskapsdag som möjligt. Vi har liksom ingen nytta av vårt medgivande förrän i april och då behöver det vara giltigt så länge det bara går....

Dessutom har det tillsatts en särskild utredare som ska göra en allmän översyn av reglerna om adoption i 4:e kap föräldrabalken. Uppdraget ska presenteras senast 1 juli 2009. Kan den komma att innehålla något om ålder? Vilka är oddsen för att den presenteras för 1 juli 2009 (= kan få stor påverkan på oss om vi inte fixat vårt nya medgivande och utredningen sätter fokus på sådant som har med ålder att göra). Jag har maila Justitiedepartementet idag för att få reda på vad utredaren heter och hur jag kommer i kontakt med personen.

Idag skriver AC på sin hemsida att Socialdepartementet och MIA besökt Vietnam för att utvärdera samarbetet. På danska AC finns en reserapport från Vietnam där det står:

"AC Børnehjælp er dog bekymrede for udviklingen inden for adoptionsområdet i Vietnam. Det ser ikke ud til at myndighederne helt har kontrol med adoptionsarbejdet, hvilket ikke er på grund af manglende vilje hertil. De forsøger at gøre hvad de kan, og de er for tiden i gang med at lave en ny adoptionslovgivning, som dog først forventes færdig i 2010. Vi håber på, at der bliver styr på adoptionsarbejdet på sigt, men indtil videre kan vi konstatere at vores arbejde fungerer på ordentlig vis."

Det finns alltså rejäla problem i Vietnam när det gäller adoptioner. Jag hoppas att jag har fel men jag tror att det är stor risk att man stänger ner Vietnam tills den nya adoptionslagen är färdig 2010. Om det blir så kommer det bli kaos i adoptiosnvärlden. Mängder av köande kommer att förlora sina möjligheter att någonsin bilda familj. Vietnam är det enda land där ensamstående likställs med par. Vietnam är också ett av få länder som accepterar sjukdomshistorier hos adoptanterna. Många som köar till Vietnam har inga andra möjligheter att bilda familj. Och Sverige är inte det enda land som har avtal med Vietnam... vart ska alla som inte själv kan få barn bli av med sina familjedrömmar? Alla länders köer kommer att korkas igen.

Vi köar mest för syns skull i Vietnam. Det har aldrig varit realistiskt för oss att komma fram i Vietnam kön. Men vad händer med alla andra i kön? Strömmar de över till nya länder? KAN de ens strömma över eller är Vietnam deras enda möjlighet? Hur påverkar det AC resp. BFA där vi är medlemmar? Och framförallt - vad händer med alla barn i Vietnam som verkligen behöver föräldrar?

Detta är en mardröm. Idag har jag nästintill gett upp hoppet om att vi kommer kunna adoptera. Är det inte det ena så är det det andra. 

Vi har inte fått något Samtal ännu. Inte minsta lilla tut i luren.

Jag och Darlingen är förhållandevis lugna. Vi är pålästa. Vi är redo för Samtalet. De sista dagarna har jag emellertid upptäckt något märkligt; jag vilar känslomässigt. Trots att vi befinner oss vid en avgörande punkt i vår adoptionsresa... Jag tror att det beror på att vi - just nu - har gjort allt vi kan för att förbereda oss inför Samtalet.

En indisk astrolog ger ansvarsfrihet till de amerikanska bankerna genom att hävda att finanskrisen stod skriven i stjärnorna. Allt är Lejonets och Saturnus fel. Jodå.

... till er som skriver några rader och berättar vem ni är. Jag förmodar att många av mina läsare har adoptionsplaner. Ett sätt att hantera väntan är att följa andras adoptionsresor via bloggar - de ger lite realitycheck till en ganska abstrakt och mångårig väntan. Det är ett evinnerligt väntande. Det enda man kan sysselsätta sig med är i princip att läsa om adoption. Trist nog händer det mest oroande saker i omvärlden. Man blir onekligen en smula luttrad. Igår meddelade t ex AC att man drar tillbaka handlingar fårn Brasilien eftersom myndigheterna där meddelat att det inte mer än ett fåtal barn som är aktuella för internationell adoption.

Det är omänskligt att vänta på att få adoptera. Det kräver extremt lång framförhållning. Jag önskar att man från myndigheternas sida uppmärksammade detta istället för att strama åt regelverket på ett sätt som inget annat land gör. Det är så lätt att glömma människorna som drabbas av de beslut som fattas. Var har medmänskligheten blivit av? Varför tillåts t ex inte fler svenska adoptioner? Varför anses svenskar vara mer sjukdomsbenägna i relativt unga år än andra länders medborgare? Varför gör man inte en översyn om adoptionsbidraget när kostnadernas för att adoptera har rusat iväg?

Jag är inte emot ett regelverk. Det regelverk vi har är utformat på ett sätt som ska kunna ge utrymme för individuella tolkningar. Problemet - som jag ser det - är att familjerättssekreterarna och socialnämnderna inte har förmåga att tolka individuellt. De vill ha en rättspraxis och riktlinjer för att göra livet enklare för dem. Jag förnekar inte att de har ett tufft jobb. Men de har också en utbildning för att kunna hantera det. 

Vi fick inget samtal igår heller.

Jag har efter lite grunnande kommit fram till att jag tillfälligtvis ska ta bort mina inlägg som berör adoptionen. Det är inte ett helt lätt beslut och har fått mig att fundera över blogg med lösenord.

Jag använder min blogg till att avlasta min hjärna från sådant som snurrar där. Eftersom det har karaktären av en dagbok har det inte varit ett lätt beslut att fatta. Vad är vitsen med en dagbok om man måste censurera sig?

Mot detta ställer jag att jag aldrig skulle kunna förlåta mig om min blogg står i vägen för vår familjebildning på något som helst vis. Det priset är jag inte beredd att betala.  

Jag kommer ge uppdateringar även fortsättningsvis men jag kommer inte skriva ner våra tankar i detalj. Det känns alltför utelämnande i nuläget.

Hela den här tankeprocessen har föranlett mig att fundera på vem som egentligen läser min blogg. Jag har omkring 60 besökare/dag men det är bara ett fåtal som har gett sig till känna. Ni får gärna presentera er:-).

Jag har köpt nya strumpbyxor. Blanka. 60 den.

Idag upptäckte jag att mina ben var förfärande lika skogssniglar. Två stycken. 

Hoppas att strumporna snart går sönder. Nästa gång ska jag köpa matta strumpbyxor. Jag inbillar mig att matta skogssnigelben inte är lika iögonfallande som blanka dito.