Jag matar fåglar. Med gammalt bröd. Slängde ut det på vår uteplats och satte mig tillrätta för att titta på glada småfåglar som kalasade på brödkantarna. Förväntade mig koltrastar, gråsparvar och måhända en och annan vilsekommen undulat. Fantiserade om ett litet fågelbord med allehanda fröer, talgbollar och röda äpplen. Jag hann till och med fundera på om man kanske skulle kunna tillverka egen fågelmüsli. Lite gamla nötter och kokosfett....

Precis när jag satt och kände mig stolt över mitt initiativ bröt helvetet loss. Alla fiskmåsar i Öresund fick nämligen syn på mina brödsmulor samtidigt. Uteplatsen är invaderad av stora lunsiga fiskmåsar av varierande storlek och hotfullhet. De slåss. Och låter jättemycket. Alla småfåglar trycker någon annanstans. Liksom jag. Fiskmåsar är säkerligen fullt kapabla att hacka ut ett människoöga innan jag hinner blinka. De äter säkert gråsparvar hela också. På tvären. Borde inte fiskmåsar vara ute till havs och göra sånt som fiskmåsar brukar göra - typ fiska småfisk. Varför kallas de annars FISKmåsar?!

Nu funderar jag på hämnd. Brödkanter med lite vinterkräksjuka på?  Det borde kanske ge dem en minnesbeta...

På nyårsafton fick ett av paren vi bjudit reda på att vi hoppas på att få adoptera. Det andra paret är referenter så de är lite mer insatta.

Vi droppade informationen i samband med att vi berättade att vi välsignat vårt äktenskap. De undrade såklart varför man välsignar sitt äktenskap när man valt att gifta sig borgerligt. Vi svarade att det var på grund av att vi vill adoptera. Sedan återupptog vi berättandet om själva välsignandeakten - totalt omedvetna om deras gapande munnar och frågande blickar. Vi var så upptagen av oss själva, vår berättelse och vinet som brusade i huvudet att vi missade att ta hand om alla frågorna vi gav upphov till. Vi lät dem inte ens ställas eftersom vi pratade vidare som om inget hade hänt. Strax efter tolvslaget kom några försynt ställda frågor.

Jag drog populärversionen om väntetider, medgivandeålder och hotet om att vår ålder kan sätta käppar i hjulet för oss. Sedan kände jag mig klar. Det var förmodligen ganska vårdslöst av mig. Och däri ligger det intressanta. Hur vi - Darlingen och jag - är så vana vid våra tankar att vi blir flyhänta med information om adoptionen. Det uppstår säkert mängder av frågor hos de som får veta - frågor om barnlöshet, Bonusens reaktioner, land, ålder på barn, hur det går till, kostnader... Men vi slarvar med att ge information. Vi slarvar med att folk går försiktigt fram gentemot oss i tron att detta är något känsligt för oss. Vi ser inte deras försök att ställa de rätta frågorna oc inte uttrycka sig klumpigt.

Vi är så långt före alla andra i våra tankar. Vi har blivit tjockhudade. Vi är för det mesta osentimentala och vi har inga som helst problem med att prata om själva adoptionen och de känslor som är inbegripna i processen. Istället blir jag lite otålig när jag tvingas täppa igen kunskapsluckor. Det ger mig inget. Jag kommer inte vidare. Allt som oftast tycker jag att det är jobbigt att försöka komprimera adoptionskunskap till någon som inte har en susning om adoption på förhand. Det är så fruktansvärt mycket som kan sägas. Så fruktansvärt många diskussioner som kan föras. Darlingen och jag har tänkt så mycket på dessa frågor att vi ibland är mätta på dem. Vi har tvingats processa så mycket mer än biologiska föräldrar tvingas processa. Vi har utsatt oss själva för allehanda moraliska dilemman (är det ok att önska att fler barn blir övergivna så att det kanske blir något över till oss eller var går gränser för hur ett barn ska avlas), vår integritet har blivit invaderad, vi har åkte känslomässig bergochdalbana pga. felaktig information från myndighetspersoner, vi har hanterat vår barnlöshet, vi har genomlidit IVF som jag först i somras hämtade mig ifrån (vätskeansamlingar i benen)....

Vi har inget behov av att prata adoption jämt och ständigt. Vi har kommit för långt för det. Ingen kan följa med i de djupdykningar vi ibland tvingas göra där vi måste ifrågasätta oss själva, våra motiv och våra önskningar. Vi har själva blivit experterna på vårt liv och adoptionsvärlden. Det är mycket få personer som kan bidra med något (en familjerättssekreterare som snusförnuftigt säger att vi måste tänka efter före eftersom vi inte kan lämna tillbaka ett adopterat barn förlorar jag respekten för). Vi tvingas hantera en massa saker som biologiska föräldrar aldrig ens är i närheten av tankemässigt. Av den enkla anledningen att de inte behöver ta sig dit i tankarna. Dessutom har biologiska föräldrar en uppsjö av människor i sin närhet som genomgått det de genomgår - föräldrar, syskon, vänner. Gruppen är homogen och igenkänningsfaktorn är hög. Så är det inte för oss. Vår verklighet innehåller inte en uppsjö av människor som vi kan dela tankar och vedermödor med. Då blir man en smula introvert. Jag går inte omkring och grämer mig för det. Det är bara så det är. Och det är också förklaringen till att jag inte alltid orkar ge mig i kast med att utbilda människor i vår omgivning. De får nöja sig med populärversionen. Vi brukar likna det vid en fotbollsmatch med overkligt flexibla regler. En match i vilken de regler som gällde för 5 minuter sedan kan vara utbytta mot regler som innebär att du blir diskvalificerad på en gåendes gång. Du kan ha varit anmäld till matchen i åratal och så blir den inställd med kort varsel. Eller blir du diskad för reglerna plötsligt kräver att du måste ha tränat i 7 år istället för tidigare 5 år. Du måste träna i mängder av år utan att veta att du verkligen får spela i slutändan. Du måste också träna för något som kan hålla på oerhört mycket längre tid än du egentligen orkar. Du måste också räkna med att OM du får vara kvar i matchen kan du aldrig veta när du blir utbytt pga att du blir för gammal och trött. Trots att du varken känner dig trött eller gammal - du har ju bara hunnit bli ett halvår äldre... En skada är livsfarlig för din karriär eftersom den kan innebär att du aldrig mer i hela dit liv kan spela - även om du blir friskförklarad efter något år. Om du gör några dumheter i din ungdom eller på din fritid kan du ha försuttit alla dina chanser att någonsin få spela (tänk inte ens tanken på att husockupera eller delta i räder mot vapenfabriker... ). Du kanske tvingas till avbytarbänken trots att du är planens bästa spelare. Mitt i matchen kan du tvingas gå av plan för att fixa nytt matchtillstånd - ett tillstånd som man aldrig vet om man får eller hur lång tid det tar att få. Du kanske rentav tvingas spela i en annan liga än den du vill spela i. Du måste lära dig att domaren kan ta emot mutor eller strejka för att få som han vill. Motståndarlaget kan ägna sig åt oegentligheter som uppmärksammas och som förstör för dig - trots att ditt samvete är vitaste vitt. ALLT kan hända.

Hur fasiken orkar man egentligen? Inte vet jag....

Jag har haft lite svårt att finna inspiration att blogga. Vet inte riktigt var all ledig tid har blivit av. Julen är snart utspelad. Nytt år har det hunnit bli. Vi har välsignats av Präst, fått intyg och fått fotobevis på hela händelsen. Utifall någon behöver bildbevis.

Annandagsbjudningen med Farmor och Kusin genomlevdes. Darlingen sa inte många ord utan lät mig hantera våra gäster. Vet inte hur jag klarade av att le mig igenom Farmors berättelser om Systers pojkväns alla goda och positiva egenskaper. Det är ganska tröttande att ägna en hel kväll åt att tvingas lyssna på andra personers fantastiska egenskaper när berätterskan har så fullt upp att prata om andra att hon knappt tackar för maten. Till sist reste sig Darlingen från middagsbordet med en mycket irriterad uppsyn. Hans sinne rann över i den hans interna silltävling. Systers pojkvän hyllades för att han hade ordnat 10 sorters sill medan våra 12 sorter förra året passerade obemärkt. Sedan kom Syster. Då var maten slut. Hon var ingen muntergök så kvällen slutade tidigt. Ändå kunde hon inte avhålla sig från en barnmanipulation på slutet genom att fråga Bonusen hur länge han stannar och därefter säga "Ni kan köpa en pizza en dag så kan du och Kusin leka". Bonusen sa inget - ett tydligt tecken på att det inte lät så lockande (även om han älskar pizza...). Jag märker att det är svårt att i ord förklara de subtila signalerna som sänds. Det verkar trivialt och låter som om vi överreagerar.

Den 27:e träffade vi först Prästen och sedan for vi till mina föräldrar för att träffa dem och Anderslövarna. Store Anderslövaren hade väntat hela dagen på Bonusen. Och Bonusen tycker att det är rätt ok att leka med Store Anderslövaren eftersom han är kreativ, självgående och tydlig med hur leken ska fortgå. Till skillnad från Kusin som vill leka prinsessa. Bonusen har ingen aning om hur man leker prinsessa. Han kan mest om lego och dataspel.

Den 30:e åt vi middag på La Couronne tillsammans med vänner. Vi brukar försöka träffas i mellandagarna - en rest från vår tid som singlar. Numera har vi alla förfärligt mycket att göra med släkten mellan jul och nyår så det är svårt att hinna med. Men det gick och det var mycket trevligt att komma hemifrån i några timmar och tänka på annat än nyårsförberedelser. Bonusen tillbringade dagen och kvällen med lille Hjortmannen. De lekte hela dagen hemma hos oss och sedan var de hos Hjortfamiljen på kvällen. En utmärkt lösning.  

Nyårsfirande blev en succé. 6 vuxna och 5 barn. Det krävde otroligt mycket mer förberedelser än vi trodde. Allt från dukningsbestyr till logistik när det gällde maten. Vi gjorde det inte speciellt enkelt för oss i matväg: 

• Krustader med cheddarost och löjrom
• Krabbcrostini
• Potatisrutor med lax
• Skaldjurscocktal (barnen)
• Gratinerade havskräftor med tomatsalsa
• Potatisgratäng (barnen)
• Potatistårta
• Fläskfilé (barnen) med tomatstjärnor
• Oxfilé med rosmarin och rostad  blandad svamp med rödvinsås
• stekt sparris
• Midvintersallad - romansallad, mangoldsallad, rostade hasselnötter, rödlök, granatäpplekärnor, torkade tranbär....
• Hallondajmparfait

Kvällen blev hejdundrande rolig. Tack vare minitiösa förberedelser lyckades vi njuta av kvällen. Gästerna gick hem vi 3-tiden. Då var alla barnen fortfarande uppe. Vi såg för övrigt knappt röken av barnen under kvällen.  De åt middag i "övre salongen" (=Battings framtida rum) och hade sociala aktiviteter i "nedre salongen".

Efter nyårsfirandet har vi säckat ihop totalt. Vi kurar mest under filtar, tänder brasa, dividerar om vilka TV-program vi ska se, spelar Guitar Hero (jag glömmer att blinka och ögonen börjar rinna - inte så mycket starquality i mig... ), tar promenader i snålblåsten, äter rester och vill att ledigheten ska vara jättemycket längre...

Äldsta barnet som deltar i vår Julaftonsfirande är 9 år. Eftersom det råder Tomtebrist sonderade Barnets far terrängen när det gäller Barnets tomtetro. En diskussion inleddes i syfte att Barnet skulle avslöja att hon bar på en oren Tomtetro. Syftet vara givetvis att undersöka om det fanns en lucka för att bortrationalisera årets tomtande. Fadern var noga med att undvika sanningen men styrde diskussionen mot en vetenskaplig ansats - hur är det möjligt för Tomten att hinna med alla under Julaftonskvällen när vi knappt ens hinner äta julgodis eftersom det är ska hinnas med så mycket...

Men se, den gubben gick inte. När man tror så tror man. Hårt. På magi.

Barnet tittade tålmodigt på sin vetenskapligt orienterade Far som ihärdigt påtalade den ena Tomteteorin efter den andra:

"Men pappa... det är ju just DET som är att vara Tomte. Han hinner helt enkelt med allt och alla. Det går inte att förklara. Det bara är." 

Tomten kommer till oss halv åtta. Något annat vore otänkbart.

God Jul!

Igår var vi i lokala köttaffären och våra ögon drogs till prinskorvarna. Vi ville köpa hälften som låg i den lilla byttan. Följande märkliga konversation uppstod:

"Kan ni inte köpa prinskorvarna i nästa vecka istället?", sa Köttmäster

"Nä, vi tar dem nu. Vi har inte tid nästa vecka.", svarade vi. 

"Jaha ok..."

"Eller varför frågar du? Klarar de inte sig i kylen till Juldagen?"

"Jo. Det går bra. "

*tystnad*

"Det var bara det att det blir så tomt i byttan när ni köper alla. Det ser så tråkigt ut.

Vi sa att han kan får låna våra prinskorvar vid behov. Vi ska ju inte äta dem förrän på Juldagen. Nu hoppas jag att det inte uppstår akut prinskorvsbrist hos Köttmäster. Vi åt nämligen upp hälften igår.

Trots Kåvepening i blodomloppet bor mina näsockupanter kvar. Förutom Kåvepenin trimmar jag mig lite extra med rosenrot och vitaminer. Utan nämnvärd effekt. Jag är fortfarande trött även om jag sover lite bättre nu. Varje morgon rapporterar jag till Darlingen om statusen på näsockupanternas avskräden. Av det har han dragit slutsatsen att rejälare doningar behövs. Och vila för återhämtning. Det ska bli otroligt skönt med lång ledighet (12 dagar). Jag ska ägna julhelgen åt att kolla på TV tills jag är galet trött på det. 

Stormen med Farmor, Syster och Kusin har gått in i ett nytt skede. Det är knäpptyst. Sist vi pratades vid beslöts att Farmor och Kusin skulle komma på Annandagen. Syster jobbar. Vi känner oss fortfarande orättvist behandlade av deras reaktion på vårt byte av dag. Vi tvivlar inte på att vi fattade fel beslut och har därför inte drabbats av ruelse. Ändå ligger Annandagens gästabud som en våt filt över våra axlar. Dagen efter "stora juluppträdandet" sprang Darlingen på Farmor i en affär. Det var - enligt uppgift - ganska kylslaget. Jag som har innerligt goda relationer med alla i min familj förstår inte hur det kan bli så. Jag har inga referensramar eller vet vad som förväntas av oss. Jag är ingen långsint person men jag kräver kommunikation och ärlighet. När jag möts av tystnad och undansopande blir jag häpen, oförstående och frustrerade. Vad göra? Hur agera? Det enda jag kan säga är att jag inte kommer acceptera den stora Tystnaden. Och jag kan inte låtsas som om inget har hänt. Det här måste i alla fall jag prata mer om. Med Farmor. Med Syster. Med Darlingen. Jag fixar inte passivaggressiva människor som går in i martyrskap och självömkan när man istället måste tänka nytt och om tillsammans. En konflikt handlar inte om att en ska få sin vilja igenom - det handlar om att kompromissa så att man förstår varandra och kan fortsätta sina liv och leverne tillsammans i harmoni.  

Igår gjorde vi en massa ärenden. Det slutade dock på en lokal krog när vi blev hungriga. Efter en öl blev vi trötta och fick avbryta vårt botaniserande. Men vi hann med julgransinköp, beställning av havskräftor och oxfilé och chokladpralinsinköp till några vi står i tacksamhetsskuld till och därför vill ge något i gengäld. Darlingen har fått något slags ryggskott och jag försöker pyssla med honom så gott det går. Tror att han också behöver julledighet. Den stackaren ska jobba ända alla dagar fram till julafton och blir inte ledig förrän kl 18 på självaste julafton. 

I den gångna veckan har vi haft två oplanerade husvisningar. Häromdagen kom vår granne förbi för att fråga var vi köpt vår fasadnummerskylt. Vi hade ännu en hektiskt kväll - julkorten skulle skickas - och var på väg ut genom dörren. Så vi fick prioritera om och vara julsociala istället. Trevligt även om vi missade att få iväg julkorten i tid. Igår kväll kom ägarinnan till mitt gamla hus förbi. Precis när jag börjat laga lite mat. Det blev en husvisning på 1,5 timme och mat halv nio istället (tur att det var enkelt att göra - prinskorv och vita bönor... riktig lördagsgourmet ;-)). Inte riktigt vad vi tänkt oss men det var ändå trevligt. Det märks att folk kommer närmare varandra i julhelgen. Man lägger mer tid på sociala aktiviteter och på oaviserade visiter. Själv ska jag ägna dagen åt att inhandla blommor, göra julgrupper och gå runt till personer som hjälp eller gett oss något under året. Damen som vi fick alla plantor av ska få en blomma och en chokladkartong. Hjortfamiljens Mormor ska få en chokladkartong för skolplanschen som vi fick för ett tag sedan. Till min Farbror som gav oss en stor penninggåva skickas en blomma med bud genom mina föräldrar. Det är mycket att tänka på och arrangera. Jag önskar att jag hade mer tid att göra sådant som glädjer andra - det är liksom det som Julen går ut på.

Off I go.

... är att jag sålt vårt överblivna kakel på Blocket för en hyfsad penning (3 stycken tusenlappar). Darlingen trodde inte att det var görligt och engagerade sig därefter. Nu har han självmant tagit på sig att förpacka allt så att jag kan leverera det.

En annan bra sak är att jag kanske kan få en tjänstebil. Jag börjar på ett nytt projekt vid årsskiftet och ska resa kors och tvärs i regionen. Min bil är 10 år och inte värstans trygg. Kanske kan vi sälja min lilla bil och utöka adoptionskapitalet och samtidigt få tillgång till en ny, problemfri bil. Jag och Darlingen har kalkylerat på Audi och Golf. Jag föreslog en Mini men Darlingen la in sitt veto - han ville inte ha mig på stora farliga motorvägar i en liten osäker Mini. Jag tycker han är fjantig men blev ändå lite bedårad av hans omhuldande manlighet. Sista ordet är inte sagt... Framförallt är det inte ok:at att jag får en tjänstebil....

Darlingen har framkallat en jäääättestor bild på mig som stod på köksbordet när jag kom hem igår. Jag medger att den är bra men STOR. Jag trodde att han framkallat den för husbehov - vi ska ha en fotovägg på nära och kära i trappan. Men det visade sig att han tänkte ta med fotot till jobbet. Jag blev förfärad och smickrad i en salig blandning. En mycket udda situation. Jag kände mig tvungen att ta reda på rummets storlek innan jag gick med på att låta honom ta fotot till jobbet. Rummet är 20 kvm. Det är ganska stort. Det klarar nog att hysa en närbild på mig i A4-format. Hade rummet varit på 10 kvm hade jag minsann lagt in mitt veto och vägrat.

Jodå.

I hemlighet är jag grymt smickrad över att han VILL ha mig på sitt rum. Om inte annat kan det avskräcka en och annan sköterska från att göra potentiella framstötar. 

Nu återstår bara frågan om vilken storlek på foto jag ska ha på Darlingen i min framtida Mini.

Men allt klär ju en skönhet.

Jag är djupt störd inför det intryck jag lämnat hos "vår" Präst. Efter diverse mankemang träffade vi henne äntligen igår. Givetvis fortsatte jag att ge dåligt intryck - min mobiltelefon ringde i kyrkan (är det en allvarlig synd?) och jag sa en massa ogenomtänkta saker under mötet. Prästen var av den frågvisa arten och ville lära känna oss. Darlingen är enkel att lära känna på "ytan" eftersom han har en massa allmänna intressen - dessutom sammanföll hans intressen med Prästens. Det var golf- och vin, läkareyrket, doktorerande, skilsmässa, barn som pendlar mellan två föräldrar.... Jag var liksom bara en statist i sammanhanget.

Äh.

Jag är sur.

För att jag inte fick vara i centrum.

Jag är patetisk.

Get over it. Blä. Kan det inte bara bli natt?