Inget hysteriskt anfall igårkväll. Vi tog det synnerligen lugnt hela dagen. Knodden arbetade desto hårdare eftersom han fick ett städset av oss igår morse. Med dammsugare. Dammsugare är det bästa Knodden vet så han städade hela dagen med undantag för 1,5 timmes tupplur utomhus i vagnen mitt på dagen. Just för tillfället kan han inte komma till ro någon annanstans. Eller rättare sagt - han vägrar både spjälsäng och vår säng. Sittpuffen på hans rum KAN funka men inte igår. Vagnen är vårt säkraste kort nu för tiden...

På kvällen kom Bonusen och vi hade vårt första riktiga mys tillsammans. Pyjamasparty med popcorn och godis. Knodden fattade galoppen direkt. Popcornen var bäst... Men att komma till ro och sova natt är ett mer eller mindre omöjligt uppdrag. Vi fick säga till Bonusen att inte busa med Knodden, hämtade stora sittpuffen, pratade tyst och lugnt, borstade tänderna, släckte köket (fick i alla fall slut på tiggandet), tände levande ljus och skruvade ner TV-ljudet. Jag och Knodden gick en vända upp i stora sängen. Knodden har börjat fatta det här med böcker men inte på det sätt som jag önskat. Jag blir nämligen hänvisad till Nalle Puh-boken om vinter medan han läser min deckare. När jag försöker läsa högt ur Nalle Puh "läser" Knodden högt och obegripligt ur min deckare. Så där ligger vi och försöker överrösta varandra. Efter ett tag lyckades jag dock få honom liiiiite intresserad av Nalle Puh i så motto att vi pekade på alla figurer och pratade om vad de hette men inte fasiken sövde det ungen. Det gjorde inte fotmassage, fingerräkning eller godnatt-alla-kroppsdelar-hittepå-ramsan heller. Inte heller funka sova räv-tricket.... Till sist somnade Knodden i soffan, vid Bonusens ben, kl 23.15 Dock krävdes ett "allvarligt talat" mellan Darlingen och Knodden. De har en speciell sorts kontakt som brukar funka när det börjar närma sig gränser för Knoddens ork (=gråtgnäll och farligt nära "detdärjobbiga"). Det går till så att Darlingen bär upp Knodden i sängen där han får gråta av sig ett tag. Sedan pratar de igenom situationen och Darlingen talar om för Knodden att han bara får komma med ner om han är knäpptyst och ligger still i soffan. Märkligt nog verkar ungen fatta galoppen. Tyvärr funkar det bara när det redan gått för långt.

Imorse vaknade den lille ligisten kl 7.00 Känns som om vi fastnat. Sova middag = lång kväll. Inte sova middag = hysteriskt utbrott. Undrar hur vi ska få ordning på det här... Just nu är det svårt eftersom Bonusen är här och då är det ju hur ball som helst att vara uppe. Nästa vecka får vi träna på allvar. Vi har en plan. Men har börjat inse att vi inte styr allt själva längre. Knodden vägrar låta oss göra det...

I söndags hade vi en jättejobbig kväll med mer eller mindre hysterisk Knodd. Det var första natten utan nappen. Kvällarna därefter har varit jobbiga i varierande grad men utan hysteriska anfall. Igår var det dags igen. Knodden satt och byggde lego med Darlingen. Det gick jättebra tills det började klia i benen. Det yttrar sig genom att benen börjar spännas och fötterna gnids intensivt mot varandra. Och när det börjar klia i benen blir Knodden arg. Vi vet inte riktigt vad kliet beror på men vi gissar på att det är något slags nappabstinens (nappen gick sönder i söndagskväll och ingen annan duger vilket innebär att Knodden slutat med napp hastigt och lustigt).

Eftersom legobitarna började vina i luften i takt med att kliet eskalerade satte Darlingen Knodden i soffan med sin snuttefilt. Det blev bara för mycket för liten Knodd. Hysteriskt gråt. Vi fick ingen som helst kontakt med honom. Det fortsatte i en timme och vi blev mer och mer oroliga. Hela kroppen spänns som i kramper, gråten blir olik all annan gråt, Knodden slingrar och vrider sig i våra famnar. Han kan t ex ligga i knäet på en av oss medan benen ömsom spänner sig och sprattlar. Det finns ingen lucka i gråten att avleda. Svetten forsar och pyjamasen blir dyblöt. Han vill inte ligga i sin spjälsäng. Han vill inte ligga i vår säng. Han vill inte vara i soffan. Han vill inte vara i våra famnar. Han vet förmodligen inte alls vad han vill mer än bort från sin egen kropp.

I hopp om att avleda stoppade vi gråtande Knodd i badet. För att svalka honom och få kontakt med honom. Gick inget vidare. Funkade inte heller med dricka, glass, clementin eller annat.

Två attacker kom igårkväll. Till sist satte la vi honom i spjälsängen och satte på klassisk musik. Då plötsligt upphörde gråten och han började kolla vad vi gjorde. Kort efteråt kom han till ro. Tack och lov eftersom det var Bonusens cd-spelare vi använde och den är sönderspelad vilket innebär att det hackar efter några minuter. När han äntligen kom till ro fortsatte han åstadkomma darrande gråtandetag i sömnen en lång stund. Förmodligen tar han med sig ledsenheten in i sömnen.

I sena nattens timmar pratade vi om hur vi skulle hantera dessa attacker i framtiden och varför de kommer. Det kan finnas många anledningar. Nappabstinens, alltför många intryck, dåliga rutiner, för lite sömn (han har inte sovit middag på två dagar), ren och skär ilska som han inte kommer ur pga övertrötthet.... Vi har i alla fall bestämt att dra ner på det sociala för att se om det blir bättre. Vi ska också försöka skapa bättre sovrutiner där vi går och lägger oss tillsammans med Knodden, läser och stillnar. Det är inte vad vi önskar och vill eftersom vi behöver få lite vuxentid då vi hinner prata. Mycket vuxentid blir det inte med en Knodd som somnar först vid kl 22-23, ofta efter en timmes tjorvande som tröttar oss något enormt.

Kanske är det hela normalt för åldern och vi är läser in för mycket i dessa hysteriska anfall. Vi vet ju också att fostermamman - vid varje uppdatering och annan kommunikation - påtalat att han haft besvärligt humör även hos henne. Vi tycker inte att det är så besvärligt på dagarna. Det är en envis och viljestark 2,5 åring men så är ju de flesta barn i den åldern. Men att inte få kontakt, kunna avleda eller lindra är en helt annan sak.

Håll tummarna för att vi får en lugn kväll...

Jag är faktiskt inte alls hedrad över att ha blivit utsedd till att ingå i Knoddens morgonsrutin. Man måste nämligen gå upp. Ungen vägrar ligga kvar i sängen och mysa som vanligt folk. Darlingen får sova vidare men Knodden knuffar, gnölar och ynkar på mig tills jag lyfter upp honom och går ner på bottenvåningen. Där är det oftast kallt. Och jag är trött.

Jag kan förvisso inte klaga på Knoddens tider. Att vakna halv 8 får väl anses hyfsat humant för föräldrarna. Men det är så orättvist att Darlingen får ligga kvar!

Nu sitter ett styck barn vid matbordet och äter kaviarsmörgåsar. Vi har precis haft en dispyt - som jag segrade - om huruvida man ska äta kaviar med eller utan macka. Han är nu inne på sin andra smörgås efter att ha inlett dagen med en banan. När han ätit frukost brukar han bli sömnig. Hoppas att gudarna är med mig om det idag.

Vi har en kris under uppsegling. Nappen, som Knodden haft sedan han föddes, håller på att gå sönder. Sugmojängen är halvt avbiten. Vi oroar oss för att Knodden ska bita av den och sätta den i halsen. Men nappen är hans käraste och tryggaste ägodel om man bortser från "bebe" (snuttefilten) så vi har fått jämka vårt säkerhetstänk. På en punkt är vi dock benhårda - ingen napp på natten. Efter diverse rekande på Babyland hittade vi en napp vars sugerimojäng var hyfsat lik den gamla. Första natten efter inköpet pluggade vi Knoddens mun med denna nya tingest. Ungen vaknade med ett illvrål. Vansinnigt arg. Igår hade vi flera illvrålsincidenter på natten. Jag klarar av att gå upp några gånger under natten men Darlingen är sämre på det.. I morse tror jag vi hade ett genombrott. Knodden vaknade och upptäckte nappen i munnen. Han tog ut den och tittade förvånat på den. Sedan satte han tillbaka den. I 3 sek. Kände att det inte var den vanliga sunkiga nappen och tog ut den igen. Men istället för att illvråla puffade han på mig och viskade "heeej"  och visade nappen. Då visste jag vad klockan var slagen. Det är bara att hämta sunknappen med tillhörande sänke. Och gå upp. 

På sikt vill vi givetvis ta bort nappen helt. Knoddens framtänder står nämligen ut. Dessutom tror vi att den är en av anledningarna till att han fick gå i talträning i Taiwan. Med munnen pluggad är det ju inte så lätt att prata. Han börjar intressera sig för svenska ord men han pekar ofta och vill veta vad det kallas. Vi är inte så konsekventa och använder ofta olika synonymer på samma ord såsom "tant", "kvinna", "dam", "flicka", "tjej" osv. Säkert helt "regelvidrigt" enligt logopeder... I andra fall förenklar vi grovt. Därför kallar t ex jag alla gula maskiner -  oavsett form och storlek - för grävmaskiner. Det är faktiskt ingen ordning och reda med våra språkliga ambitioner.

Vi har haft en hiskeligt intensiv vecka eftersom vi haft huset fullt av hantverkare. Det som skulle ta två dagar tog fem dagar och hela huset var upp och ner när det var klart i fredags kl 15. Men vi fick vardagsrummet ommålat, alla innerdörrar ommålade pga kvistgenomslag, vardagsrumsgolvet sågades upp underifrån för att komma till rätta med svikt, källartrappan fick nytt ytskikt med bättre vidhäftning och en massa saker. Vi flydde hemmet de flesta dagarna eftersom vi inte hade någonstans att bli av. Därför har vi varit hos mormor & morfar, Anderslövarna, köpt byrå och vitrinskåp på Ilva, tagit prover för adoptivbarnsundersökningen (igen!) och en massa andra saker. Knodden har tagit det med ro, kanske för att vi alltid varit hemma på kvällarna och inte fått våra kvällsrutiner (hm... om det nu kan kallas rutiner) störda.

Igår pratade Darlingen med min storebror i telefon. Då hörde jag Darlingen säga: "Din syster har förändrats. Hon vill inte erkänna det men hon har förändrats jättemycket sedan hon blev mamma". Jag fattar inte vad han menar. Jag känner mig inte förändrad. Det enda som jag själv känner är rejält förändrat är att mitt surfande, bloggande och mailande har minskat betydligt. Tiden räcker inte till och jag har tvingats omprioritera - bada Knodd eller skriva blogginlägg? Skriva mail eller ta tillvara en kramstund med Knodden? Förhoppningsvis faller allting på plats så småningom så att jag hinner med bloggen. För det finns ju så mycket att minnas och förtälja. Och det är ju så himla bra att sammanfatta sina tankar i skrift. Så man minns dagar, nätter, känslor, händelser, kärlek och mindre kärlek, gyllene tillfällen, mindre gyllene diton...

Vi har varit hemma med Knodden i en vecka nu. Det går framåt med i princip allting. Vi förundras varje dag över vilken tur vi haft för att ha matchats med just Knodden. Just nu ligger han och sover en våning upp. Han har sovit i våra sängar sedan vi kom hem och det har egentligen inte funkat för någon av oss. Både han och vi har sovit ganska dåligt. Då kom vi på att vi - av några goda vänner - fått en spjälsäng som stod omonterad i källaren. Vi monterade den igår så det har stått till sig i ett dygn. Efter kvällsbadet idag testade jag honom och visade sängen. När han fick syn på den hojtade han ett glatt "bebi" och ville provligga redan innan det var läggdags. När det var dags att lägga sig (han har alldeles för sena vanor och går inte och lägger sig förrän kl 21) fick han välja mellan vår säng och spjälsängen - han valde spjälsängen och såg mycket glad och nöjd ut. Man kunde inte missta sig på att han var nöjd med arrangemanget. Så var det med den samsovningen...  

Han äter som en liten ponny. Helst kött. Så man kanske får säga att han liknar en lejonunge istället. När han blir missnöjd eller om någon kliver för nära låter han som en lejonunge så det är faktiskt passande.

Idag har vi varit på sjukhuset för att ta prover för MRSA. Det gick bra även om provet mellan benen inte uppskattades. Knodden grät högt men lät oss hantera honom. Det gör ont i hela mamma-kroppen att se hur han står alldeles stilla och gråter på ett sätt som skär genom kropp och själ. På något sätt känns det så uppgivet. Som om den lilla kroppen säger "Gör som ni vill för jag har ändå ingen chans mot er". Bäst är det att kunna trösta efteråt.

Efter provtagningen åkte vi till mina föräldrar så att de skulle få träffa Knodden. Det var tänkt att vi skulle stanna fram till lunch men vi kom inte hem förrän kl 18. Vi hann även med att träffa mellersta Rosenflickan. Mitt på dagen fick Darlingen, jag och Knodden sova middag i mitt gamla flickrum. Vi sover som sagt inte så bra på nätterna. Dessutom blev jag sjuk igår - förkyld. Tror att Darlingen också håller på att däcka. Knodden vet vi inte riktigt ännu.

Anknytningen går framåt. Vi har fått mycket större utrymme att hantera Knodden och mys tillsammans. Ikväll satt Knodden i mitt knä och lät Darlingen massera fötterna med kräm. Det var toppen. Vi vet inte hur mycket fysisk beröring Knodden är van vid sedan tidigare men vi har på egen hand upptäckt att han älskar det. Klia ryggen, smeka nacken, fingerkela och massera fötter - ja, allt är toppen. Lejonungesrytningarna som hördes ofta i början när vi kom för nära Knodden blir alltmer tama. Liksom smällarna han delar ut. I början slogs Knodden, helst med mamma. Det är nog det vi fått jobba allra mest med, dvs. att inte slåss.

Enda problemet vi har just nu är att få tiden att räcka till. Och att vi har ont i halsen. Jag blir ju som värsta man när jag är förkyld. Darlingen blir som män är mest när han är förkyld. Det är en jättedålig kombo.

Det börjar närma sig.

Dagen D är imorgon.

13 timmar fram i framtiden.

Jag gör allt jag kan för att inte tänka för mycket. Min hjärna tassar runt allt det stora som ska hända imorgon men jag vågar eller orkar inte riktiga tänka alla tankarna klart. Jag måste på något sätt överleva den här sista natten och jag inbillar mig att det bästa sättet är att blockera nervositeten genom att inte tänka.

Imorgon blir vi en familj på fyra. Det är stort och fullkomligt obegripligt. Vår lille Knodd kommer att bli vår.

KÄRLEK!

Nu börjar det bli pirrigt. Det är tre dagar kvar till Knodd-dagen. Vi ägnar ansenligt med tid här i Taiwan åt att glutta på minitaiwaneser för att försöka föreställa oss storlek, form och utseende på vår finaste lille Knodd.

Resan hit gick över förväntan bra. Vi sov inte så värst mycket planet så vi var hysteriskt trötta vid ankomst. Vi sov, sov och sov. Totalt 15 timmar innan vi var som folk igen. Men sedan fick vi fart! Vi har hunnit med Taipei 101, besöka hamnstaden Danshui, försöka besöka National Palace Museum, gjort en snabbvisit på Shilin nightmarket. Det sistnämnda var en obehaglig luktupplevelse. Faktum är att vi flydde efter att ha blivit utsatta för den värsta stanken vi någonsin känt. Darlingen påstod att det luktade som det gör i en obduktionssal. I efterhand har vi förstått att det var stinky tofu som stank. Det ska tydligen vara en delikatess men luktar skumrask och räligheter. Ungefär som surströmming fast annorlunda.

Nu är vi i Hualien sedan två dagar. Vi bor på ett jättefint hotell, Farglory Park, på en kulle ovanför stan. Det är lyxigt och behagligt, faktiskt mycket bättre och trevligare än Howard Plaza. Här finns spa, pool och tre restauranger. Hotellet är populärt hos barnfamiljer eftersom det ligger ett slags nöjesfält några kilometer härifrån.

Igår åkte vi på rundtur i Taroko Gorge som är en del av en nationalpark. Det var en fantastisk upplevelse och vi delade den med en busslast fastlandskineser, en hongkongare med dotter från Canada, en norrman och två bolivianska studenter. Vi hade valt guide på mandarin men kunde ha hyrt en taxi med engelsktalande guide för inte så mycket pengar. Men faktum är att en del som talar engelska här lika gärna skulle kunna prata något helt annat språk, så svårt kan det vara att förstå dem. Vi ångrar inte en sekund att vi åkte med mandarin-guiden. Om vi inte gjort det hade vi inte träffat norrmannen Yrstein som är här för att köpa en liggcykel. Inte heller hade vi fått träffa Jaeger och hans dotter Michelle som kommer från Hongkong men bott flera år i Canada och nu återvänt till Hongkong. Jaeger var den som höll ordning på alla västerländska turister som inte förstod ett jota om klockslag, mötesplatser eller annat guiden berättade. Lunchen var en intressant upplevelser eftersom Jaeger och Michelle då lämnade oss ensamma. Vi och ett par från Shanghai - som kunde ungefär tre engelska ord - lunchade ihop. Vi fick traska efter Shanghai-paret som små hundar och kopiera allt de gjorde. Vi valde tom samma mat i kantinen för att vara på säkra sidan. De tog väl hand om oss och undrade varifrån vi kommer. Det har vi i alla fall lärt oss säga. Sverige heter nåt som kan liknas vid "ruei dien". Vi tror att de förståd för de sken, pekade på sig själv och sa Shanghai. 

Idag har vi besökt sjukhuset där Knodden föddes. Det var en rejäl promenad på en timme eftersom vi gick lite fel. På hemvägen lyckades vi pressa ner tiden till trekvart. Sedan var vi så hungriga att vi slängde oss in på första bästa Pizza Hut och åt kopiösa mängder pizza. Det var första gången vi såg kraftiga kinesiska barn. Där ser man vad västerländsk skräpmatskultur drar med sig... Man är ju ingen lättviktigare själv... Hm. Maten här är faktiskt ett problem för oss. Vi har svårt att hitta mat vi tycker om. Jag skulle inte bli förvånad om vi båda går ner i vikt under resan, dels för att vi går så mycket och dels för att maten faktiskt inte lockar till skrovmål. Man äter otroligt mycket "snacks" här. det ena skummare än det andra. På nattmarknaden var det t ex populärt med ostronomelett. Man slänger på ett ostron på ett omelettjärn, duttar över lite vatten och knäcker ett ägg. Tjoff - ätklart! Lunchen på Taroko Gorge var helt och hållet taiwaneiskt. Det var friterat fläsk, ris, någon slags soppa, varm isbergssallad med god kryddning och ett antal smårätter (gurka, äggplanta och vintermelon tror jag). Jag har svårt för att inte veta vad jag äter så jag kan inte riktigt njuta även om just den lunchen faktiskt var helt ok. Överlag är maten ganska försiktigt kryddad vilket gör att vi inte riktigt tycker att den kommer till sin rätt. Vi har ätit en hel del på hotellet eftersom det är rätt skönt att få komma hem och äta i lugn och ro efter en hel dags turistande. Vi provade bambusaft häromdagen - det var ohyggligt sött. De sötar allting väldigt mycket och är glada för att hälla mjölk eller grädde i t ex iste. Det har lurat mig några gånger. Jag har lite svårt för att tycka iste med grädde är läskande. Det blir lite jolmigt.

Vi dricker väldigt lite vin och öl. Det serveras knappt. På de restauranger vi besökt är det inte alls vanligt att man beställer in alkoholhaltiga drycker. Idag satte vi oss i lobbyn på hotellet ett tag. Darlingen var den enda - som vanligt - som drack öl. Jag tog en lemonjuice och för första gången fick jag dricka något som smakade som vanligt, dvs. ganska surt. Gott!!

Ikväll ska vi fira påsk med room service. Efter att ha turistat ganska intenstivt några dagar ska det bli väldigt skönt att få äta framför TV:n som vanligt. De två första avsnitten i uppföljaren till "Band of Brothers" sänds idag så vi ska ha TV:mys. Vi har också köpt lite godis som vi ska kalasa på.

Emellanåt blir vi ganska nervösa över att få Knodden. Vi sticker ut ganska rejält både vad gäller klädval, skodon och längd. Vi vet inte hur man kommer reagerar på oss tillsammans med en liten asiat. Vi har flera gånger fått frågan om vad som fört oss till Taiwan och vi blir inte kloka på reaktionerna. Alla ler och ser glada ut men lämnar ämnet väldigt snabbt. Känns lite konstigt. Vi har sett kampanjer som syftar till att öka nativiteten i landet, som är rekordlåg. Vi vet också att det gått ut påbud till taiwanesiska adoptionsorganisationer om i största möjliga mån låta de minsta barnen få inhemska familjer i första hand. Med en nativitet under 0.8 måste man vidta åtgärder för att säkerställa den framtida demografin. Med andra ord blåser det nya vindar i Taiwan och antalet internationella adoptioner kommer att minska som en följd av detta. Barn som inte kan placeras i inhemska familjer kommer fortfarande vara aktuella för internationell adoption, främst barn med speciella behov och äldre barn skulle jag tro. Det är svårt att förstå varför man behöver adoptera barn internationellt när man ser välståndet i Taiwan men orsaken till adoptioner är ofta kulturellt betingat. Ett barn utan klara släktförhållande har en mycket tuffare start i livet än ett barn som föds inom en definierad familj. En annan orsak till att många taiwaneser adopteras bort är att mödrarna är mycket, mycket unga eller att föräldrarna missbrukar och inte kan ta hand om sina barn.

Då och då blir vi lite skärrade när vi tänker på att många adopterade barn får sammanbrott den första tiden. Hur ska man kunna hantera det med publik? Folk kommer kanske inte förstå att vi är Knoddens föräldrar... Dessutom kommer vi inte ha en aning om vad han vill eller vad orden han hojtar betyder. Ibland är jag faktiskt lite tacksam över att Knodden inte talar så bra ännu. Läste en blogg från en amerikansk familj som också är i Taiwan just nu för att adoptera två barn. Deras barn är lite äldre och kan givetvis tala. Båda två har haft sammanbrott där både ett och annat sägs till föräldrarna - allt begrips av alla som åhör scenen utom föräldrarna. Det låter extremt nervpressande.

Idag har vi köpt tre dvd:er med tal på mandarin. Vi tänker att det kan vara skönt för Knodden att ibland få försjunka i en film när intrycken blivit för många. Vi planerar att ta det ganska lugnt de första dagarna när vi fått honom. Vi ska givetvis till Trade Mission och fixa stämplar men annars har vi bara planerat en liten utflykt till Zoo, pooldag om vädret tillåter och kanske en sväng till en park. Vi har ganska många dagar att fylla så vi hoppas att det ska gå bra....

Nu ska jag ta ett bad... :-)

I

Sista kvällen hemma tillbringades på finkrog där vi betalade med presenkort. Nåja, lite fick vi lägga ju till men det var enkom för att vi envisades med att dricka ansenliga mängder vin.

Därför är vi lätt avtrubbade och sömniga nu. Funderar allvarligt på att natta mig men det får nog anstå lite.

Vi har vardagsrummet fyllt av resväskor. Tro det eller ej men det slank ner en bikini trots allt. Önskar att jag hade en baddräkt för det hade känts mer sedesamt och anpassat men men....

Nu är det bara drygt ett dygn kvar till avfärd. Igår friserade jag mig och på kvällen bjöds mina föräldrar på middag med våfflor till efterrätt. Det var mysigt att ha en sista kväll tillsammans med sina nära och kära. Har inte riktigt med min familj i allt som hänt. De har ställt sig bredvid och sagt "ring om ni hinner" vilket jag inte hunnit. Det har hela tiden varit något som händer. Därför hann jag också ringa till min Lillebror och fick prata både med honom och äldste sonen (som jag för övrigt intervjudade angående vilka filmer som är bäst. Nalle Phu är knasig fick jag veta). Jag hann maila lite med Lillebror svägerska som har megastort hjärta och är så glad, så glad över det som håller på att hända. Idag ska jag ringa min Storebror och prata lite också. Ska också tvätta, packa, gå till Apoteket (hm) och gå ut och äta på finkrogen. 

Gårdagens höjdpunkt var nog ändå att vi fick svar på de frågor vi ställt om Knodden till personer som känner till hans bakgrund och personlighet. Vi hade skrivit väääääldigt många frågor och de hade besvarat alla. Fantastiskt! Man kan lugnt säga att svaren ökade verklighetsgraden av det som ska ske. Det kom också fram ny information om Knoddens släktförhållanden som gjorde oss ganska förvånade och som faktiskt kan ha stor betydelse för Knodden i framtiden. Känns lite märkligt att vi inte hade fått reda på det om vi inte ställt en viss fråga. Vad har vi mer missat att fråga?

Liten Knodd är blöjfri sedan april 2009 (!). Vet inte om det är vanligt att barnen i Taiwan blir blöjfria så tidigt, kanske har det någon praktiskt betydelse som vi inte känner till. Hur som helst innebär det att Knodden förmodligen är ganska rutinsäker. Vi har hela tiden sagt att han kanske retarderar vad gäller blöjeriet men nu är jag inte längre så säker eftersom det är rutiner som hunnit sätta sig hos honom. Vi tar nog med några blöjor för säkerhets skull men jag misstänker att han kommer protestera högljutt om vi börjar vifta med blöjor framför honom. Han är ju stora killen - han tom står upp som en vuxen när han kissar. Jojo.

Liten Knodd badar varje dag men gillar inte att få vatten över huvudet. Han har inga ärr på kroppen som behöver en förklaring när han växer upp. Han får sin snuttefilt och de leksaker han önskar behålla med sig till oss. Han kallar oss mommy and daddy, fostermamman nanny och sin biologiska mamma för mom. Han får titta på våra foton varje dag och de berättar för honom att vi ska hämta honom och att han ska åka flygplan till Sverige. Liten Knodd föddes en solig dag, vi har fått veta vad han hade på sig första dagen och vi kommer - tack och lov - få foton på hans första år i livet. Han brydde sig aldrig om att krypa utan började gå direkt vid ett års ålder. Han är rädd för stora hundar och högljudda maskiner. Och hans namn betyder stort universum.

Vi fick såklart veta otroligt mycket mer och bit för bit börjar en liten personlighet träda fram. Idag känner jag mig ömsom lyckligt spänd och ömsom rädd. Jag antar att det kommer vara så här ända tills vi får honom. Ett ständigt ökat känslotryck.

Eftersom stress har en benägenhet att ge mig ansiktsplitor har jag börjat bli prickigare och prickigare. Snart är sannolikheten stor för att jag blir satt i karantän det första som händer i Taiwan.