Var på tjejmiddag igår. Trevligt på många sätt om det inte vore för den lilla diskussionen i slutet av kvällen som handlade om vår adoption och inställning till vår första tid tillsammans med Knodden.
VI började diskutera planer för våren. Jag höll låg profil och när jag fick en direkt fråga på deltagande i en aktivitet sa jag att vi förmodligen inte kunde eftersom vi hoppades på att få hämta Knodden. Berättade att vi skulle på bröllop och att det var samma sak - vi trodde (och hoppades) att vi inte skulle kunna delta även om vi hann vara hemma en månad innan bröllopet. Förklarade att vi inte skulle gå på stora släktkalas eller delta i stora helger med mycket folk i början innan vi visste hur Knodden klarade av det.
Märkte tvivlet hos väninnorna. De tyckte jag var överbeskyddande. Försökte förklara att adoptivbarn kanske verkar klara sådana situationer men att i efterdyningarna måste föräldrarna handskas med ett uppstressat barn som kunde få sömnproblem och bli oroligt. Försökte förklara hur tufft det kan vara för en liten Knodd som inte kan uttrycka sin oro för att han inte hunnit få ett språk. Vi vet ju inte säkert att det kommer bli ett problem men vi måste vara beredda. Vi kommer aldrig i livet riskera anknytningen till Knodden pga av ett bröllop eller en traditionell melodifestivalfinalsmiddag. Väninnorna menade att alla barn behöver komma ut och träffa folk och att man inte ska isolera sig. De gjorde svepande liknelser med sina biologiska barn och utlandssemestrar som de själva gjort som barn med sina föräldrar och där de träffat människor som de inte hade gemensamt språk med. En annan berättade om sin lilla dotter som inte alls tyckte det var roligt att gå hemma med mamma utan levde upp när hon fick komma till dagis. Jag blev trött. Trött på inskränktheten och deras självgoda attityd där de gjorde sig till experter till ett barn och ett föräldraskap de inte har en susning om.
Upptäckte faktiskt att jag ville skrika till dem att jag har åtminstone fått utbildning i föräldraskap - har de fått det? Men jag var för väluppfostrad och ville inte ta strid med mina goda, söta och välmenande vänner. För de vill mig väl. De anar bara inte hur trött jag blir på deras välvilja och iver att göra oss till vanliga föräldrar. Vi kommer att vara vanliga föräldrar. Men vi kommer också vara ovanliga föräldrar som måste kunna hantera frågor som de inte ens varit i närheten av att någonsin tänka. Vi har tvingats göra saker som de inte kan föreställa sig för att bli föräldrar. Vi har haft tid att tänka och förbereda oss på vårt föräldraskap. Vi har tillgång till nätverk och människor som är insatta i adoptivbarns speciella villkor. Så jag blir - trots att detta är mina goa söta väninnor - bara trött på deras inskränkthet och iver att göra oss "vanliga". Jag ids knappt anstränga mig för att förklara för dem att de måste tänka utanför boxen om de vill vara med i matchen. De måste visa respekt och förståelse för vår situation för att jag ska vilja dela med mig.
Men jag gjorde ett försök att argumentera för min sak. Genom att krypa riktigt nära dem och "adoptera" deras små telningar.Deras telningar är några månader äldre än Knodden så det passade ganska bra. Försökte visualisera hur det skulle vara för deras små älsklingar att lämna dem, byta land, byta språk, få andra kläder, äta mat de inte kände igen, lukta på människor som inte luktade som de var vana vid, se människor som sa att de var mamma och pappa men som det lilla barnet aldrig sett i verkligheten. Försökte förklara att vår lille Knodd också kommer vara i trotsålder men att det inte stannar vid det - hans trotsålder sammanfaller men en totalt ny världsbild. Vi kommer att ha exakt samma utmaningar som de har i sin vardag med den lilla extra knorren att vårt barn måste tackla allt det inenbär att flytta till ett annat land med okända människor. Vet inte om det tog skruv men jag tror de förstod vart jag ville komma. De är inte så kul att tänka på sin unge göra sin livs resa i treårsåldern. Utan dem.
Precis när jag tyckte att jag var på rätt väg tar en barnlös/barnfri väninnor ordet och frågar sisådär i förbifarten: "Finns det någon forskning som visar att adoptivföräldrar är mer ängsliga än andra föräldrar?". Jag blev förbannad men försökte dölja det på sedvanligt manér - långsamt tal men vass ton och ångande blick. Så jag sa att jag aldrig hört talas om det och att jag trodde att det var en läggningssak. På ett sätt kan jag förstå vad min väninna menade och det ÄR en intressant frågeställning men den kom totalt fel. Den kom när jag kände mig ifrågasatt och överbeskyddande för att de inte har kunskap nog att egentligen diskutera den här frågan överhuvudtaget.
Strax efter tog kvällen slut. Jag fick skjuts hem av en av väninnorna som faktiskt lyckades gjuta olja på de vågor jag inte visade genom att säga: "Ni kommer träffa en förfärlig massa experter på barn men tänk på att det är NI som är experter på Knodden".
Och så är det.
Det är vi som kommer vara Knoddexperter. Ingen annan. Jag måste låta det rinna av mig. Jag behöver inte ta strid. Jag behöver inte förklara. Jag kan ignorera och undvika dylika diskussioner. Jag kan välja vem jag pratar med vår unika situation med. För det finns massor av människor som vet vad vi talar om. Jag pratade med en så sent som för en vecka sedan.
Kvarnlyckan
7 februari 2010 09:50
Oj, vad jag fick lust att skriva mycket. Jag har inte alls lust att vara så förstående och förlåtande som du är. Men du känner ju dina vänner och vet att de har fler sidor än just det här brottsstycket.
Det är bara det att jag tycker att de totalt tycks missat vad som egentligen är sunt förnuft. Alla föräldrar, oberoende när de får barnet och hur, ägnar sin första tid åt att lära känna varandra. Bara för att ert barn kan gå betyder inte att man inte behöver göra det. Vad synd att ingen av dem saktade ner och istället frågade hur det kändes att lära känna sitt barn när det inte längre är ett späbarn.
Förresten, så råkar jag ju också fött ett barn, och jag gick i ide med det barnet också, så det så. Jag är inte överbeskyddande, (Han får ju vara med och döda djur :-) ) men jag tycker inte alls att några barn behöver alla de intryck vi kan ge dem. Det handlar om föräldrarnas behov och inte barnet.
Hm, nu har jag snart skrivit en hel novell... Jätte många kramar och tankar för du är inte det misnta nojig och överbeskyddande.
http://kvarnlyckan.wordpress.com
Brummelisa
7 februari 2010 09:59
Ååååh, guuuuud så rasande jag hade blivit! Och jag har sett tendenser till samma resonemang både från vänner, sväfröräldrar och egna föräldrar. De kan helt enkelt inte sätta sig in i att det inte är ett spädbarn som är som ett blankt papper vi kommer adoptera. Även om vår gosse (förhoppningsvis) bara kommer vara dryga året när vi hämtar honom så är det fortfarande inte samma sak som en nyfödd.
Jag tror du väljer en bra strategi - håll dig till de som har förståelse för situationen och ta inte strider du inte orkar med. Visst - vi måste "utbilda" människor i vår omgivning, men ibland ORKAR man bara inte! Och för att kunna lära någon något måste denna någon vara mottaglig, ödmjuk och villig att lyssna och lära.
*KRAAAAAAAAAAAAAM*
Maria i Malmö
7 februari 2010 11:16
Suck, vad jobbigt. Vi har inte kommit så långt att vi pratat om vår adoption med så många, så jag har ännu inte behövt ta så mycket från omgivningen, men jag kan tänka mig hur jobbigt det kommer bli att förklara och försvara.
Men när jag läser ditt inlägg så kan jag inte låta bli att tänka på hur kort tid sedan det är sen jag själv visste absolut ingenting om adoption eller adoptivbarn. Jag känner inga i min närmsta krets som adopterat, jag har bara vänner med biologiska barn. Så jag kan inte låta bli att tänka på att jag själv kunnat låta ungefär så där, inte pga att jag är expert på barn (jag har ju inga), men för att man absolut inte hade några av de kunskaper man fick på föräldrautbildningen. Jag tyckte hela utblidningen var en hel radda av aha-upplevelser, massor jag aldrig tänkt på eftersom jag inte varit inne i adoptionssvängen tidigare. Innan utbildningen hade jag aldrig funderat på det här med anknytningsprocessen och allt kring tidigare separationer. Att det tar tid till att barnet ser en som sina föräldrar och inte som vilka vuxna som helst. Med det i färskt minne kan jag nog se mig själv ha kläckt ur mig saker, förmodligen av ren välvilja men också okunskap.
I ditt fall har du säkert hunnit tröttna på kommentarer, för ni har ju, vad jag förstår varit inne i svängen i några år. Jag kan tänka mig att jag själv kommer känna som du när jag för femtielfte gången hamnar i såna situationer. Men just nu är livet i okunskap väldigt nära, så jag förstår även dina väninnor. De menar förmodligen väl med sina "råd", för de vet inte om att det finns så mycket mer att veta om att ta emot adoptivbarn. Och hur ska de kunna veta det?
Ingen som inte varit inne i detta kan förstå, och de med biobarn har aldrig behövt fundera på anknytning, deras barn vet ju vem som är dess föräldrar och de kan mycket väl lämna bort dem eller låta dem träffa andra utan att det stör den känsliga anknytningsprocessen. För oss kommer det ta tid, och det måste få ta tid. Det kommer säkert kännas lättare att ta dessa diskussioner när ni väl har Knodden i era armar. Hoppas på ett snart resebesked!
Rwandamamman
7 februari 2010 13:10
Stå på dig!!
Anknytningen och lugnet är VIKTIGT! Ni vinner en massa i längden med det!!
Har själv blivit orolig (fast jag inte känner dem) när jag på en del andra adoptivföräldrabloggar sett att de haft megastor mottagning på flygplatsen, stora släkt- & vänkalas, djurpark, nöjesfält, badpalats, etc etc, allt innan barnet ens varit en månad hos dem...
http://rwanda.bloggagratis.se
Kicki, mamma till 4
7 februari 2010 17:16
Ett tips är att du kan skriv ett brev om det här med anknytningen till dina vänninor, släkt och bekanta som du kan skicka iväg när ni reser till knodden. Det är nog enda sättet att få sagt det du vill säga utan att bli avbruten för ogrundade kommentarer. Samla på dig saklig information, men skriv personligt och skriv gärna lite "tårdrypande".
Stå på dig, för du har alldeles rätt i hur du tänker!
Hoppas maken får rätt om vad som skall ske under veckan!
m
7 februari 2010 19:28
Det snörpte sig i magen och hjärtat när jag läste om din konfrontation med dina vänner. Ack jag har ju upplevt det hela och är din upplevelse som mina, vilka jag förstår av dina beskrivna känslor, ja fy vilken jobbig sitts man sitter i när det skall förklaras.
Visst kan man välja andra att prata med, men det är ju så tråkigt att behöva väga sina ord med sina ”vänner” som man ofta träffar och som man egentligen tycker mycket om. Sällan vänner som kanske har förståelsen av adoptioner finns kanske inte riktigt till hands just när man behöver dem och vill prata med någon. De är kanske inte heller de som man öppnar upp sig emot, man vill kanske ha dem lite på avstånd eller så kanske inte personligheten passar in.
Dessvärre finns det ju en skrift som talar det tydliga språket om att VI adoptivföräldrar är ”känsligare” än bioföräldrarna. Det finns ju alltid undantag även här. BFA har ju vissa skrifter som man kan beställa för några tior och den som handlar om förskola/dagis varianten är just en sådan om a-föräldrars oro. Jag vill väl vända den till att vi vill så väl och vill ha våra ögon öppna och det faller inte i god jord hos omgivningen och då blir skriften väldigt lätt, att vi är väldigt känsliga.
Jag kan inte ge dig något gott råd för jag har själv inte kommit på det men kanske ändå att inte prata med vissa personer är kanske ändå det som i det stora hela gör att allt är lite lättare. Fast det är svårt när man halkar in på ämnet från ett sidospår.
Hoppas maken har rätt.
http://www.babyonskan.wordpress.com
pipeline
8 februari 2010 13:17
TACK alla ni underbara som skrivit uppmuntrande kommentarer till mitt inlägg. Jag uppskattar verkligen att ni tar er tid och engagerar er. Känns skönt att veta att det finns människor som förstår vad det är jag menar - jag vill inte behöva ta strid eller behöva försvara mig för att jag värnar om anknytningen till Knodden.
Önskar att biologiska föräldrar kunde vara "generösa" nog att se hur mycket de får gratis genom att bära sina barn i 9 månader, amma och tillbringa de första levnadsåren ihop. Önskar att det insåg att de inte behöver ifrågasätta när någon måste göra på annat sätt än de är vana vid. Det innebär inte att den som gör annorlunda är överbeskyddande eller ängslig och därmed behöver näpsas att tänka "rätt".
Vi som adopterar ska försöka bygga lika starka band till sina barn på några månader som en bioförälder har år på sig att skapa. I alla fall när man som vi adopterar en 2,5-åring.
mamma g
8 februari 2010 16:39
åh, vad jag känner igen mig i det du skriver.
Välj vem du orkar "utbilda" och berätta för. Du kommer att känna var "sådden kommer att gro", annars bara strunta i det. Det är oftast lönlöst helt enkelt. Slöseri med energi. Det är inte så lätt, man är ju liksom programmerad att svara på frågor och delta i dialogen. Jag vet inte hur många gånger jag hört mig själv prata inför "fel" öron.....
Det är som du skriver ni som kommer vara Knoddexperter. Ingen annan.
http://familjeng4.wordpress.com
Bo
10 februari 2010 22:17
Jag tycker adoptioner från utlandet är mycket
tveksamma ur etisk synpunkt. Hörde ett reportage
från Colombia där kvinnorna var förtvivlade av
att lämna ifrån sig sina barn. Den gråten glömmer
jag inte.
pipeline
11 februari 2010 18:13
Bo: Jag förstår inte syftet med din kommentar. Du skriver ett inlägg i en blogg som är skriven av mig - som är på väg att bli adoptivförälder - och ifrågasätter etiken i samband med internationella adoptioner? Vad i hela friden vill du uppnå med det? Dessutom ger du uttryck för att din åsikt baseras på ett reportage (förmodligen "Spårlöst" eftersom det handlade om Colombia i sista avsnittet) och inte på någon djupare insikt och förståelse för en oerhört komplex fråga.
Vad gäller VÅR adoption har vår blivande sons föräldrar valt ut oss som föräldrar. Vi har fått presentera oss i ett långt personligt brev där vi också redogjort för Sveriges socialförsäkringssystem, utbildningsmöjligheter, synen på återresor till barnets ursprungsland, våra värderingar och vår syn på barnuppfostran. Vi har fått redogöra för hur syskon, släkt och vänner kommer ta emot vårt barn. Vi har fått tala om vem som - om vi dör - kommer ta hand om barnet och vem dessa människor är. Vi har gjort en fotopresentation av oss själva, vårt liv, våra intressen, vår närmiljö, Sverige, våra arbetsplatser - sisådär och fått göra en fotopresentation 80 biler där vi presenterar oss, vårt liv,vår närmaste släkt, vårt boende, vår närmiljö, Sverige etc. När föräldrarna valt oss görs en social utredning för att säkerställa att det inte finns några som helst hinder att adoptionen ska fortskrida. Biologiska föräldrar är i allra högsta grad inblandade och införstådda i vad som sker. Övriga adoption kan jag inte uttala mig eftersom det finns lika många olika fall som det finns familjer. Det finns säkert tveksamma fall och det är därför det finns en övervakning av internationella adoptioner. Det finns barn som behöver föräldrar och med din ytflytsåsikt lyckas du i ett enda svep - utifrån ett TV-reportage (där ju alla alltid pratar sanning... yeah right... ) dissa detta. Dessutom - hur kan du vara säkert på att det är sanningen du får veta i ett reportage? Hur kan du veta att den biologiska föräldern inte friserar sanningen när en TV-kamera trycks upp i ansiktet och du måste förklara dig inför ditt barn och resten av världen varför du adopterat bort ditt barn? Tror du det är så vanligt att bioföräldern då erkänner att man kanske ville eller kunde tillgodose ett barns alla behov? Barnet kanske är frukten av en våldtäkt. Bioföräldern missbrukade kanske så kraftigt att han/hon inte kunde ta hand om sitt barn. Eller ens brydde sig. Ett barn till ensamstående föräldrar kanske aldrig accepterades kulturellt i landet. Barnet var kanske sjuk och bioföräldern varken ville, hade råd eller förmågan att ta hand om barnet.
Gräv lite djupare och läs på lite innan du ger dig i kast att diskutera en så omfattande och svår fråga som adoptioner.