Jag grunnar på Facebook.

Jag har lyckats undvika att bli medlem länge nu. Men så hände det sig att jag befann mig på en mellandagsmiddag där jag insåg att mina vänner visste saker om varandra som jag inte visste. Om varandras vardag. De hade inte träffats men de visste om konserter som bevistats, hundar som blivit sjuka, hundar som införlivats i nya hem, barnsjukdomar och annat viktigt. Och så hade jag en bloggvän som slutade uppdaterade sin blogg frekvent och erinrade mig en inbjudan till Facebook från henne. Jag ville ju gärna veta hur hon har det.

Så det blev som det blev. Jag gick med.

Och plötsligt gick andra med som jag varit som jag, motståndare liksom. Plötsligt hörde jag mig själv debattera Facebook. Jag som tidigare inte tänkt så noga på det. Jag hade bara tagit ställning emot. Inte för. Från en dag till en annan överfölls jag om Facebook - i tidningen, på lunchrasten, på middagar, på bloggen (numera kopplad till Facebook) och mina favoritsidor på internet. Massor av människor som inte varit med förut gick plötsligt med. Och rätt som det var är jag mitt upp i något slags vardagsrealism. Jag läser vad andra tänker och gör och blir stressad över att mitt liv är så innehållslöst. Får veta att folk har mått illa en hel natt, har träningsvärk (varför skriver folk alltid att de tränat och får massa tummen upp?!), om barn och hundar som är sjuka. Försöker hänga med och skriva likadant. Lite lösryckt om vad jag gör. Att min tand gör ont efter en lagning och att jag funderar på om man kan göra snöänglar i 1 cm djup. Eller om en programledarklänning som är missklädsam. Det är inte jag men ändå jag. Jag är ju så mycket mer. Jag är inte fåordig. Jag är mångordig. På Facebook får jag inte utlopp för det som är jag. Jag tycker det är lite jobbigt att bli recenserad om det jag skriver i form av kommentarer och tummen upp. Om man inte får några kommentarer och tummen upp - är man inte rolig då? Måste man vara rolig jämt? 

Jag saluför inte att jag är med. Vill inte få för många vänner. Känner mig konfunderad över att alla kan läsa (ja, jag vet att jag kan begränsa läsarkretsen) och därmed också begränsad i vad jag skriver. Genom vänners vänner kan gamla ex läsa om vad jag gör och tänker. Bonusens kompisar, mamma och hans släkt kan få en inblick i sådant jag skriver. Då tänker man sig för. Man vill ju inte att folk som inte känner en ska få en skev bild. Några lösryckta meningar här och där kan flyga fel. Idag hittade jag en blogg. En blogg som en gammal vän skriver. Jag läste den. Men jag kände mig ful. Som jag smygtittade ungefär. Jag gav mig inte till känna. Så tänker jag på en annan bloggvän och hur jag/hon/andra reagerade när en arbetskamrat läste hennes blogg, diskuterade den med andra men inte gav sig till känna. Hur mycket kan man delta i andras liv utan att delta? Var går anständighetsgränsen - bloggar är öppna, bloggadresser lämnas ut på Facebook. Det är väl en inbjudan till alla - även jag som inte träffat personen på flera år? Jag vill inte ha förnyad kontakt. Men med vilken rätt läser jag då bloggen?

Och mitt i allt detta får jag dåligt samvete. Är det rätt att lägga timtals på internet istället för att träffa sina åldrande föräldrar, sina syskon, syskonbarn och vänner?  

Så jag vet inte om jag gillar det. Men jag är där. Motvilligt. Ungefär som att befinna sig på en demonstration och dölja ansiktet för att man inte vill bli igenkänd.

 

mammman

23 januari 2010 14:44

Jag hade inte kunnat skriva det tydligare själv.

Face book kan bli oändligt stort och innästlat. Det är svårt att överblicka.

Bra skrivet.

http://www.babyonskan.wordpress.com

 

brawny

23 januari 2010 22:38

det är klokt att vara betänksam inför fenomen som facebook. stäng ute alla utom de som är dina vänner från din sida. då kan ingen annan se ngt alls om dig. du kommer inte ens upp på google som innehavara av facebooksida. så har jag gjort, för att få vara så ifred och så privat som det nu går på en sådan social media (sicket buzz word) som det.

http://2villbli3.wordpress.com

 

Brummelisa

25 januari 2010 14:02

Och bara för att du inte ska få för dig att du är ensam om att tänka på det viset, och därför sluta hänga på FB så vill jag bara säga att även jag har reflekterat över folk som har ett behov av att visa sig duktiga genom sina statusuppdateringar på FB. Då står det något i stil med: "Har storstädat hela huset trots dubbelsidig lunginflammation och 42 graders feber." Eller, om de inte är sådana överkvinnor (jo, kvinnor handlar det ALLTID om) så har de bara rent allmänt ett behov att meddela varje gång de tränar (FY för dem!!!), städar, tvättar, lagar (givetvis någon flådig och komplicerad) mat osv.

Men trots dessa störningsmoment tycker jag fortfarande att FB:s plussidor överväger. Men om du har en inställning där dina vänners vänner kan läsa dina statusmeddelanden, se på dina foton osv så ÄNDRA GENAST DETTA. Skulle aldrig falla mig in att ha den inställningen just av den anledning som du skriver om. Då blir det nämligen väldigt många tänkbara läsare att hålla reda på, och det är klart man blir paralyserad då.

Som jag har sagt förut. man måste ta det för vad det är, hitta en lämplig nivå av engagemang som känns bra för en själv och s i l a en hel del av vad ens FB-vänner skriver. :)

Hoppas, hoppas, hoppas du hänger kvar! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...