Jag cyklade till jobbet idag. Det tar sisådär 20 minuter och jag förvånades över hur lätt min nya cykel är att trampa på. Inte minsta lilla flåsning kom från dessa läpparna. "Åh vad jag är vältränad", tänkte jag morskt.

Fast det var en chimär. Jag hade nämligen medvind. Fast sånt begriper man inte när man befinner sig mitt i medvinden. Det är inte förrän man är i motvind man fattar hur mycket medvind det var åt andra hållet.

Och sen när jag kom fram till jobbet kom jag på att jag inte hade portkoden till gården. I fredags skrev jag upp numret på min hand. Men det hade jag ju tvättat bort. Så jag fick invänta en sopgubbe med sopärende till gården. Han var sådär sopgubbekäck och meddelade att han minsann kom ihåg alla nummer (underförstått: som han hade fått mellan lakanen). Jag drabbades av akut sopgubbetrötthet och fann mig inte så bra. Flinade mest fåraktigt. Såklart borde jag dräpt konversationen med något i stil med "Det kan inte vara så många isåfall... "

Man är aldrig så slagfärdig som när man saknar åhörare.