Jag kan inte fatta att jag SJÄLVMANT anmält mig för undersökning av Företagshälsan! Något är allvarligt fel - jag hade med lätthet klarat mig undan en årlig kontroll eftersom jag hänger mellan avdelningar och båda avdelningarna tror att den andra avdelningen har ansvaret för mig. 

I morse kom jag emellertid på att jag slutat röka. Denna insikt gjorde att jag överfölls av lust att meddela den elaka företagshälsovårdssjuksystern detta. Hon har alltid bjäbbat en massa om rökning, kost och motion. Fast en gång berömde hon min benstomme och sa att jag förmodligen var en sån där som folk blev avundsjuka på eftersom jag relativt lätt tränade upp min muskulatur. Ni förstår hur svältfödd jag är på positiva omdömen när jag värderar en sådan kommentar så högt att jag minns den 5 år efter det sades...

Nu har jag ångrat mig. Jag har inte alls lust att gå till företagshälsan.

På lunchen diskuterades nämligen det faktum att man måste cykla, pulsmätas och samtidigt tala om hur trött man känner sig. Det är en gren jag är tvärdålig på. Jag har nämligen en defekt på min hjärna - den envisas med att meddela mig att jag är FRUKTANSVÄRT TRÖTT så fort minsta lilla svettkänsla infinner sig. Sist jag gjorde en hälsoprofil så blev testresultatet helt värdelösa. Min vana trogen meddelade jag testaren att jag var på gränsen till död. Så trött var jag. Samtidigt visade pulsmätaren något helt annat. Testaren trodde att det var något fel på pulsmätaren och inte på den mänskliga faktorn (=jag).

Alla som utförde hälsoprofilerna var konfysa över mina testresultat. De diskuterades ingående. Till sist fastslogs att det var fel på den som testades, dvs mig. Mitt test registrerades som en abnormitet.

Idag rensade jag bland mina länkar. Det är många som slutat skriva eller skriver väldigt sporadiskt.

Det verkar överhuvudtaget finnas ont om personer som bloggar om adoption. Kanske har alla valt att gå över till lösenordsskyddade sidor?

Eller har alla blivit gravida...

Jag ska börja använda läppstift. Det är vackert.

Pratade med köperskan av vårt hus idag. För några veckor sedan träffade jag henne - hon var som ett yrväder och otroligt lycklig över att de väntade barn. Jag tyckte att hon och maken var så söta eftersom de fotograferade hennes mage i deras nya hus.

Idag berättade hon att bäbisen inte fanns längre. De hade fått veta att bäbisen led av ett mycket allvarligt hjärtfel och varit tvungna att abortera. Så otroligt tragiskt.

Lite tidigare på dagen ringde min gravida "lillasyster" och berättade att hon fått en blödning i helgen och hon skulle få kontrollerat att allt var ok genom att gå till sin gynekolog. Vi bestämde oss för att äta lunch när allt var avklarat - oavsett hur det gick. Om det gick bra skulle vi fira om det gick bra så behövde hon stöd.

Det gick bra. Bäbisen är nu 22 mm och beräknas komma till världen i mitten av september. Lättnaden är enorm.

Jag blir alldeles tagen av hur livet kommer och går. När man minst anar det.

Helt oförhappandes (stod inte på min lista) har jag drabbats av Vänteläge.

Allt är under kontroll. Jag känner mig alldeles vilsen av att inte ha något planerat.

Herregud - vad har det blivit av mig?!

Min söndagsförmiddag ägnades åt att frukostera utan Darlingen och korrekturläsa en instruktion. Först vid lunchsnåret masade sig Darlingen upp, duschade och äntrade dagen med en lätt puffig och rödmosig uppsyn. Jag lät honom morna sig i lugn och ro innan vi for till Bauhaus och Hornbach på inköpsrunda. Idag var målet att köpa timrar och källarlampa.

Darlingen är ingen vintermänniska. Han går ner på lågvarv. Så fort solen tittar fram ökar hans vältalighet. Han blir lyrisk, optimistisk och leende. Solen och våren prisas i poetiska ordalag. Inget i hela världen är ett problem. Med andra ord var det ren och skär lycka att strosa omkring hand i hand med honom på Orten idag.

Vi har en längre tid irriterat oss på att vår kamera inte tar bra bilder. Igårkväll bestämde jag mig för att läsa bruksanvisningen. Man kan lugnt säga att vi har missat en hel del ...  Idag praktiserade jag mina kunskaper och fotograferade solnedgångar, roliga stenar, blommor och gatumiljöer. Inget skonades. Just gatumiljöer har inte varit Top 10 på min tidigare fotolista. Men idag tog jag mitt första steg mot att bli en känd dokumenterare av Orten. Jag kan livligt föreställa mig hur eftersöka mina enkla bilder kommer att vara om sisådär 100 år...

Ja... så jag sprätte omkring och agerade mästerfotograf. Typ Kappa. Fast utan krig. Och ganska mycket sämre på bildkomposition.

Jag har till min förtrytelse upptäckt att Lambi har gjort något med sitt toapapper - det är inte mjukt längre! Jag känner mig på stridsstigen så jag tror minsann jag ska maila dem om min upptäckt och avkräva dem en förklaring.

Jag har makesfritt ikväll eftersom han ska på fest och bihang inte är medbjudna. Gör inget eftersom jag inte känner festföremålet som firar nåt slags doktorsgrej, typ docenteri?

Vi har haft en fantastiskt skön och avslappnande dag. Sov länge, traskade ner till huset som badade i solsken, träffade plattläggare och en av målarna, Tråkiga Grannen och hans fru. Och myste över att allt det där snart är vårt. Sedan gick vi en lång promenad och städade bort det värsta dammet här hemma. Jag har småpackat lite här och lite där. Allt är under kontroll.

Nu kan lugnet lägra sig och jag ska kolla massor på TV och ligga raklång i soffan. Alldeles själv. 

Idag är livet skönt.