Kompetensdagen är avklarad. Jag har bytt sida och är inte längre åhörare utan tilhör gänget som ska se till att kompetensa alla andra. Det är lite avigt. Speciellt som jag är sån där frågvis människa och känner en obetvingbar lust att ställa frågor om jag inte fattar på momangen. Och jag fattade inte allt vi som stod för kompetensandet snackade om... 

Badrumsgolvet har blivit lagt. Hela huset är återigen täckt med pulveriserat damm som snirklar sin in överallt. Jag är jätteless på att städa så jag gick i strejk.

Strejken försiggick på krogen med en gammal arbetskollega. Fast innan jag fick mat var jag tvungen att stega mig upp i 10.000 steg. Det är jättejobbigt att stega samtidigt som man ska prata exalterat. Jag flåsade betänkligt. Nu tänker jag minsann inte socialpromenera några fler gånger. Bara med Darlingen. Han är tåligt och promenerar med mig varje dag. Om han inte har lust eller ork (han går sisådär 10.000 steg på jobbet varje dag...) fegar jag ur och blir hemma. Sålunda står Darlingen för min karaktär. Det är lite läbbigt att inse.

Bredband är på väg in i huset. Darlingen och Anderslövaren satt hela kvällen igår och fixade datorgrejsimojs. Jag försökte lura ner dem i källare för att kunna surfa lite men de hårdbevakade datorn på ett äganderättsligt sätt. Jag har minsann också betalt för det däringade bredbandet. Jag vill ha min egen dator. Den är stor och stationär. Darlingen och Anderslövaren visade föga intresse för att tillmötesgå min modesta krav. Det värsta av allt är att vi (Darlingen och jag) har en pågående skrivbordsdiskussion. Darlingen tycker skrivbord är onödigt. Eller rättare sagt - han tycker skrivbordet JAG vill ha är onödigt. För dyrt. Han hotar med att köpa platt-TV om jag köper skrivbord. Egentligen har vi inte råd med någotdera eftersom vi ska dejta en trädgårdsplanerare nästa fredag.

Måste man bjuda trädgårdsplanerare på middag när de kommer en fredagkväll?

Det är sannerligen mycket att tänka på som husägare till nybyggt hus.

Pust.

Dagens förundring handlar om kombinationen kön, mobiltelefoner och tjänsteresa medelst flygplan.

Jag har haft tillfälle att betrakta män och kvinnors beteende vid ett flertal tjänsteresor det senaste året. Så fort planet landar kastar sig männen över sina avstängda mobiltelefoner. En del hinner inte ens ur flygplansstolen innan mobilen är uppe ur kavajfickan. De väljer att stå dubbelvikta under bagagehyllan, försöker kränga på sig ytterkläderna och tala i mobil samtidigt. Indiskretionen är hög. I 99 fall av 100 verkar samtalet handla om alldagliga saker - inget som är av akut natur.

Kvinnorna har annorlunda MO. De kliver ut i flygplansgången utan att hala fram mobilen. Det fåtal som ändå halar upp den börjar inte ringa hysteriskt. Kvinnor (som ofta har två mobiltelefoner?!) har en fäbless för att slå in pin-koden och sedan stoppa ner den i handväskan. Ett litet fåtal börjar ringa upp missade samtal. 

Jag tycker att det är jättekonstigt att ett beteende skiljer sig åt mellan könen.

Om det finns någon man som läser min blogg vore det intressant att få en manligt infallsvinkel på det hela.

För övrigt har jag två mobiler. Ingen av dem öppnas förrän jag är i rörelse utanför flygplanet.

Kl 7.43 knackar en byggnadsjobbare på dörren. Han ville låna toaletten. Käck som värsta fluortant säger jag "Jamen, SJÄLVKLART!" Fast egentligen tänkte jag: [NEJ, NEJ, NEEEEEEJ... usch, blä]

Jag gick ut i köket och begrundade den uppkomna situationen. Det är lyhört (vi MÅSTE åtgärda det) i vårt hus. Speciellt på toaletten. Och jag blir hiskeligt generad när jag hör andras kissljud. För att inte tala om pruttljud. Eller lukter efter toalettbesök...

Åtgärden mot eventuella ljud var att inleda projekt attackdisk av gårdagens disk. Högt och ljudligt. Jag hörde inget från toaletten. Alltså tvingades jag emellanåt att smyga ut i hallen för att spana på toadörren. Pinsamt nog stötte jag på en golvläggare under ett av mina spaningsuppdrag.... (annan historia).

Mannen med Behovet tog gott om tid på sig. 10 minuter. Låååååånga. Jag fick både diskat och dammsugit köket innan han till sist kom ut. Jag var då kraftigt försenad till mitt arbete. Men jag hade lyckats dölja alla kroppsliga ljud i en makalös ljudmatta. Jag var hyfsat nöjd. Ingen fara skedd. Återstod lukten...

Jag tog ett djupt andetag och gick in på toaletten. Tittade i ögonvrån (blir det mindre äckligt om man tittar förstulet på något?!) på toalettens status. Den var OK. Tre stora kissfläckar men det kan jag leva med. Sedan tog jag ett försiktigt andetag....

Det var förfärligt. Stanken var obehagligt påträngande. Jag baxnade och sprutade tre kraftiga tag med parfymen som Darlingen gav mig för ett tag sedan.

Nu vill jag inte använda toaletten mer. Inte innan grundlig städning.

Darlingen får "Reclaim The Toilet" när han kommer från jobbet. Han är trots allt van vid kroppsliga lämningar.

Idag firade vi mitt livs första bröllopsdag. Darlingen har varit gift förut så han är inte förstabröllopsdagsoskuld. Med min kvinnliga logik innebar det att Darlingens ansvar för firandet var större än mitt. 

Själv åkte jag till Stockholm på tjänsteresa. 

När jag kom hem stod det blommor på bordet, två champagneglas och ett kuvert med två biljetter till invigningen av nya arenan i Malmö. Maten var fixad från den thailändska krogen strax intill. Ljusen var tända och  champagnen var äkta.

Han fick luktegott av mig. Det är en jättepinsam bröllopspresent. Jag vet.

Fast han sa att han blev glad. Och jag kan nog stå ut med lukten.

Min darling Darling. Det bästa jag har.   

"Haru du anmält daj än?" säger Lilla Näbbmusen.

Inte Godmorgon. Inte Hej. Utan "Haru du anmält daj än?". Som om det inte fanns något alternativ.

"Jag kommer majla daj varje dag tills du anmält daj"

Fan tro´t.

Jag ska maila helpdesken för att ta reda på hur man blockar kollegor som mailbombar en om triviala saker?

Har precis insett att jag låter ruskansvärt negativ i min återuppväckta blogg.

Fast det blir väl så när man överrumplas av sin kropps cykler. Någon obehörig hormonkrumelutt har bestämt att min kropp ska övergå till 2 veckors cykler istället för 4 veckors.

MöghackeStund. MissNöjd. FladdermusKräk. SvinaSvans.

På mitt jobb pågår stegräknartävling. Detta har lett till ohyggliga ingrepp i min vardag.

1. Lilla Näbbmusen muntrar upp varje lunch med att glatt påkalla "lunchpromenad". Jag vill inte, men tvingas följa med på rundor där jag inte ens har något ärende.

2. Jag kliver av en hållplats tidigare för varje dag. Snart är det inte ens lönt att jag kliver PÅ bussen eftersom jag går av på nästa hållplats. 

3. Jag har börja klä mig efter omständigheterna. Fotriktiga skor, långbyxor och lätt beklädnad på överkroppen. Snart kommer jag väl i joggingbrallor till jobbet.

4. Mina konspirationsteorier har ökat betänkligt. De som leder stegräknartävlingen har i genomsnitt gått 36.000 steg varje dag! Normalt går man ca 7.000 - 8.000 steg/tim Ett hårt aerobicpass på 60 min motsvarar 12.000 steg. Med andra ord måste en som snittar 36.000 steg motionera medel - hårt minst 3 timmar på dag!!! Är det verkligen rimligt?! Nä, det måste vara buffel och båg.

Det värsta är att det håller på till juni. Undrar hur länge jag härdar ut utan att gå upp i atomer.

Lilla Näbbmusen fångar mig innan jag hinner gå ut genom dörren:

"Haur du anmält daj te fästen?"

Jag fryser i steget. Nu är det dags. Ärlighet och beslutsamhet är mina ledstjärnor när jag godmodigt svarar: 

"Nix, det har jag inte"

"VA? Vafför ente de?" säger Lilla Näbbmusen med gäll röst. Liksom lite väl övertydlig tycker jag. Alla i lokalen fryser sina rörelser. Pannor rynkas. Man anar något lurt. Förmodligen syns det på mig. Som alltid.

"Nä... eh... alltså... ähum... jag är inte så bra på stora fester", säger jag med relativt stadig röst. Ärlighet och beslutsamhet. Mantrat börjat kännas obekvämt.

"VA? De va de dommaste jag hört! Klart du skau anmäla daj! Det skau jo bli rolitt!" Lilla Näbbmusen tar i från tårna och jag inser att jag börjar ligga pyrt på det.

"Men... jag vill inte gå", säger jag. Min röst är svag. Ärlighet och beslutsamhet. My ass. 

Precis då ringer Darlingen och räddar mig. 

Jag behöver en ny taktik.