Vietnam stoppar adoptioner till USA. För mycket tvivelaktigheter i processerna.

Oj.

Bonusen hade kompis Calle med sig denna helgen. De har sysselsatt sig själva och har varit ganska ljummet intresserade av att göra saker tillsammans med oss.

Eftersom vi misstänkt att det skulle bli mycket TV-spel om de själv fick råda över sin tid hade vi tänkt ut en lek som gick ut på att de fick göra en frågesport som skulle leda till bokstäver som i sin tur bildade ordet "BOWLING". Vilket var tänkt som dagens aktivitet när frågesporten var avklarad.

Det gick åt skogen. Bonusen visade upp en stöddig attityd redan på andra frågan som ledde till konflikt när vi inte accepterade hans beteende. Han blev tillsagd i enrum men valde att ignorera våra försök att kommunicera. Efter ett tag blir det lite träligt att prata med en person som vägrar titta en i ögonen eller kommunicera på något sätt.

Det blev mao en ganska tråkig start på dagen. Jag och Darlingen fick ta en promenad för att hålla krigsråd och bestämde att vi skulle bowla ändå. Kompisen skulle inte få lida för att Bonusen är obstinat och snutig.

Det har varit mycket lärorikt för mig och Darlingen att träffa en jämnårig till Bonusen. Vi känner inga familjer med pojkar i den åldern. Alltså har vi dåligt med referensmaterial. Eftersom vi är distansföräldrar så får vi inte heller den vardagliga kontakten med Bonusen och hans umgänge. Denna helgen har därför gett oss både en del att fundera över. Jag har tidigare tyckt att det varit svårt att "nå" Bonusen. Han pratar aldrig känslor. Han berättar aldrig hur han mår eller vad han tänker på. När man frågar honom så har han inget svar. På ett sätt ger han ett ytligt intryck. Förmågan att uttrycka känslor och prata om allvarliga saker (t.ex Engla-mordet) är obefintlig. Han sluter sig helt. Kompisen däremot pratade frimodigt om ditten och datten. Trots att jag aldrig träffat honom berättade han hur han reagerade på Engla-mordet, vad som skrämmer honom och hur han hanterar det (genom att berätta om händelser han råkat ut för). När vi frågade Bonusen om motsvarande tittar han frågande på oss. Försöker ignorera oss. När det inte går glider han undan. Förhalar. Svarar "Vet inte". Kastar tillbaka frågan på oss genom att fråga oss om vi vet något han tyckt varit läskigt. När vi säger att han vet bäst vad han tycker är läskigt så får vi inget svar. Jag är helt säkert på att en 10-åring har varit med om saker han tyckt varit läskigt. Hans undanglidande svar ger mig ännu mer bränsle för oron. Men hur fasiken kan man komma åt det?

Det är frustrerande. Darlingen tog upp frågan med hans mor. Sa att han vi måste ta tag i hans oförmåga att uttrycka känslor. Hennes reaktion var "det har jag också. Och jag jobbar jämt på det". Sedan bytte hon ämne.

Vissa dagar är det oerhört frustrerande att vara Bonusförälder. Att så att säga stå vid sidan om. Att inte vara den som får fatta de avgörande besluten. De måste fattas av Bonusen mamma och Darlingen. Och jag blir orolig för en 10-åring som inte kan prata om vad han känner inför stora och små saker. Jag får ingen "själskontakt". 

Idag känner jag mig ledsen och uppgiven. Jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Jag är van vid att ta itu med problem som berör mig. Men jag är kan inte vara den som går in först i denna situationen - det måste jag förlita mig på att hans föräldrar gör.

Anticimex har precis besiktigat huset. Ingår i vår villaförsäkring och var inte så arbetssamt för besiktningsmannen. Det är ju nytt.

Besiktningsgmannen trodde det var ett gammalt hus som vi totalrenoverat. Jag blev jätteglad eftersom det är precis det vi velat uppnå; att bygga ett hus som ser ut som det alltid har legat här.

Nu väntar jag på Persienn Experten. Mitt fjärde besök idag - målare, vattenmätarbyte och Anticimex avklarade.

Kl 7 ringde det på dörren imorse. Utanför stod vår målare. Han jämrade sig och visade upp ett blodigt finger. Jag är inte så bra på blodiga fingrar.

Jag - som stod i morgonrock och turban om håret - vände tillbaka till badrummet för att leta plåster. Hade inte en tanke på att det vore bra att rengöra. Eller torka bort blodet. Så han fick själv fråga om han fick komma in och tvätta det.

Till slut fick jag fram plåster. Såna där vattentäta. Det är bra med vattentäta plåster när man är målare. Tror jag. De vattentäta plåstserna är  ganska svåra att sätta på. det gick inte. Så jag rotade jag fram andra plåster. Mindre komplicerade. Det blödde hela tiden.

Plötsligt kom Grannfrun Jag Inte Hälsat på ut från sitt hus. Jag gick in för att hämta fler plåster. När jag kom ut igen hade målaren sällat sig till Grannfrun och säger:

"Tack så mycket. Nu får jag riktig hjälp"

Han lät inte anklagande men jag tog ändå åt mig. Han hade ju rätt. Han fick ingen vidare hjälp av mig. Jag begrep inte riktigt hur jag skulle göra. Jag har aldrig varit bra på blod och lemlästningar.

Det är himla skämmigt att vara så värdelös på något så viktigt.

Lär man sig sånt automatiskt när man får barn? Det är kanske lättare att få öva på små blodiga fingrar. Än stora blodiga fingrar.

Nu tror jag att jag kommer att bli en fullkomligt värdelös mamma också. Min självkänsla och mitt självförtroende är i botten och klockan är inte ens åtta än.

Jag har dragits in som referensperson och dokumentör i ett mindre projekt. "Projektet" är att det inte haft någon projektledare. Alla har trott att uppgiften var så lätt att lösa att det inte behövdes.

Redan från början varnade jag för att uppgiften var mer komplicerad än alla andra trodde. Det blir gärna det när det är två länder som ska vara inblandade i samma produkt. Ingen tog mig på allvar. Jag blev less och engagerade mig mindre. Tills nu.

Nu är det snart lansering och vi måste få alla bitarna på plats. Och vem är det då som gjort en djupdykning i materialet för att få rätsida på allt och täcka för alla hål? Jag.

Jag är så irriterad på folk som har dålig planering och insikt. I synnerhet som vi inte stått här om de lyssnat på mig från början. Så nu är det JAG som får omdisponera min tid. Varför blir det alltid så här?!

Ponera att jag hade kunnat bli gravid.

Då hade jag fått en son.

Det har nämligen visat sig att välnärda kvinnor har större benägenhet att få söner. Undrar om olika sexställningar hade kunnat påverka detta?

Skönt att vi ska adoptera så vi slipper fundera mer på det.

Darlingen ringde precis hem. Han har blivit beordrad övertid till kl 23 ikväll. 

Folk blir inte mindre sjuka för att det är strejk. Det blir bara färre som ska ta hand om dem.

Undrar hur många liv strejken kommer skörda pga sjuka patienter måste slussas till strejköppna sjukhus? Och hur känns det egentligen i hjärtat när man åser en sjuk människas kamp medan man själv står med ett plakat och kräver mer lön?

Det blir absurt. Liv mot pengar. Men det är kanske det som krävs.

Idag har vi varit på utflykt. Först auktion och bilutflykt med shopstopp på Söderslätt - Ting inne och ute, Idala Gård och Ullahills magasin. Sedan blev det golfbanan. Den delen av utflykten var jag inte så begeistrad i men Darlingen argumenterade väl (han nämnde nåt om den nedrans stegräknaren) och plötsligt befann jag mig torrspelandes golf. Darlingen och Anderslövaren spelade. Det gick sådärbra för mig - jag skrattade när det blev tåfjuttar (heter det så i golf?), pratade när folk skulle slå ut, stretade och drog kärran där man inte fick och var allmänt osnuten (vinden fick näsan att rinna) och i vägen. 

Nu har jag ont i ändalykten. Det var lite höjdskillnad på sina ställen så jag fick spänsta lite. Kan vara bra inför den där hälsoprofileringen som ska ske i slutet av april. Nu kan jag med gott samvete säga att jag motionerar VARJE dag. Minst 10.000 steg. Ha!

Nu blir det nostalgimat - potatisbullar och bacon.