Darlingen är ynklig. Fast inte sjuk. Han är infekterad säger han. Jag tycker att han låter som en riktig Doktor.

Vi var på "parmiddag" igår. Vi träffade en kollega till Darlingen och hans nya flickvän. Jag har träffat kollegan några gånger och gillade honom från första stund. Förra året skilde han sig efter 17 års äktenskap och två barn. Och kastade sig in i en virvel av aktiviteter. Så som man gör när man upptäcker det egna jaget efter flera år som plural. Jag har betraktat det hela på avstånd. Tyckt att han rusat för fort. Men jag är en loj typ så jag tycker ju alla rusar för fort...

Efter en himla massa dejting med allehanda flickor - ibland flera parallellt - fastnade han för en 10 år yngre tjej. Han är helsåld. Sedan de blev ett par har kollegan sökt kontakt med oss. Velat att vi ska ses och hitta på saker. Igår var det dags.

Jag håller fortfarande på att smälta intrycken. Det står fullkomligt klart att hon och jag är ljusår ifrån varandra personlighetsmässigt. Jag är ganska jordnära och oflashig. Min festsminkning består av ett extra streck kajal under ögat. Jag har inga speciella gåbortskläder eftersom jag är gravt ointresserad av mode och shopping. Jag tar helt enkelt på mig samma kläder som jag har på jobbet. Helt enkelt ganska ofräck, på gränsen till ointresserad av flärd.

När flickvännen öppnade dörren blev jag alldeles tagen. En välmejkad ung kvinna med blodröda läppar, sval, stilettklackar, snäv svart kort kjol och en världsvan framtoning. Allt jag inte är. Jag stod där och kände mig som kusinen från landet - klumpig och bonnig. Jag kom helt enkelt i gungning inför hennes uppenbarelse. Hela hon andas exklusivitet, klass och världsvanhet. Dricka drinkar och röka cigaretter ur etui. Något slags boa runt halsen. Utstuderat och välregisserat. Allt som jag inte är.

Vi avslutade kvällen på Lemongrass och drinkdrickande. Det var ganska najs. En återblick i mitt singelliv. Även om jag aldrig var så fräck och hipp som kollegans flickvän. Jag är mer åt det rustika hållet. Det var en ok kväll - trevligt men förbryllande. Något med flickvännen stör mig. Både jag och Darlingen känner det. Jag tror att det har att göra med interaktionen med kollegan. Det är kollegan som söker flickvännen - hon söker inte honom. Hon håller honom på en armlängds avstånd. Trutar sexigt med munnen, tittar på annat när man pratar med henne (märkligt nog funkar det utan att hon blir dryg), poserar och utövar självständighet. Hon oroar med sin uppenbarelse. Hon är stark och självständig - åtminstone säger hon det. Men det blir för mycket. Och något skorrar falskt. Och obegripligt för en sådan som mig.  

Kanske känner jag mig hotad av hennes ungdom och säkerhet. Kanske känner jag mig för töntig för att ingå i hennes sfär. Kanske är jag för gammal och livserfaren för att låta mig imponeras. Oavsett vad så längtar jag inte efter hennes sällskap. Jag gillar inte när jag inte får grepp om en person. Det blir för krångligt. Vänner ska vara mer omedelbara och självklara. Och jag vill inte behöva oroa mig för att någon ska få ont i sitt hjärta och göra ett misstag. Det gör jag idag.

Kom precis hem från en 20-mila utflykt ToR till Kristianstad. Kände mig ganska sliten efter att ha varit igång hela veckan på olika evenemang. Men så snubblar jag över något mörkt på trappan. En blombukett. Från min chef. Hon tackar mig för mitt engagemang under den gångna veckan.

Plötsligt kändes tillvaron lite ljusare. Sinnesstämningen ändrades. Den ensamma fredagskvällen blev mer uthärdbar. Darlingen är på kongress utomlands och jag är mol alena. Jag saknar honom. Jättemycket.

I dagarna två har jag deltagit i informationsdagar på mitt jobb. Båda dagarna har jag hållt litet föredrag. Om vad jag ska göra de närmaste månaderna och hur det påverkar andra i vår region. Jag ska göra något som vi aldrig förr gjort och som är en riktigt stor satsning av vår arbetsgivare. Jag är nervös. För att inte räcka till. För att inte motsvara förväntningarna. Jag har grym prestationsångest.

Men jag har fått nya saker att tänka på. Min chef överrumplade mig i bilen på väg till Växjö. Hon frågade om jag inte tänkt på att söka jobbet som personalansvarig i vår region. Jag blev helt ställd. Så till den milda grad att jag lättade på gasen och körde 20 km för sakta. Jag kan inte prata och gasa samtidigt. Kanske tur med tanke på antalet fartkameror....

Jag har inte ens tänkt tanken att jag skulle söka ett sådant jobb. Personen som haft tjänsten tidigare har varit makalöst duktig och kompetent. Haft skinn på näsan och fått saker gjorda. Varit tydlig och effektiv. Helt enkelt varit en riktig förebild. Är jag ens i närheten av allt det där? Njae. Inte i mina egna ögon. Men det fräcka i historien är att min chef utmanade mig att tänka i nya banor. Det var en märklig känsla. Jag har samma arbetsgivare i så många år och skuttat omkring i projekttillvaron. Det är ganska trivsamt. Samtidigt finns det kanske ett bästföre-datum. Hur länge kommer jag att tycka att det är roligt att jobba med de frågorna jag gör nu? Det jag brunnit för att arbeta med har jag uppnått men det finns ibland en känsla av att jag gjort mitt på företaget snart. Att jag borde skutta vidare till en annan tuva. Att jag inte kommer längre - inte kan hitta fler utmaningar. 

Samtidigt kväver jag mig själv av känslor av otillräcklighet när jag visualiserar mig själv som personalansvarig. Skulle jag fixa ett sådant jobb? Har jag vad som krävs? Jag saknar helt utbildning men är intresserad av människors beteende... räcker det? Min chef säger att jag är bra på att ta människor och få dem att öppna sig. Och att jag är meriterad efter att ha rört mig i organisationen ett tag. Att jag fått mycket goda vitsord och gjort mig bemärkt. Jag suger i mig och blir generad. Och vill höra mer. Bara jag slapp att bli så generad. Vill sitta i ett omvänt biktbås och bara lyssna på beröm. Utan att behöva visa ansiktet, rodna och inte veta vart jag ska vända blicken.

Jag har inte bestämt mig för en strategi. Jag är så där obeslutsam som bara jag blir när jag ställs inför något nytt. "Det är enklare att stå alldeles stilla - då blir det inte jobbigt", tänker jag. Fegar lite. Är villrådig. Samtidigt är jag nyfiken. Och känslan i magen är positiv. Kanske ska jag ringa några samtal imorgon för att reka. Tiden för ansökan har gått ut så oddsen är väl inte så stora. Det gör inte så mycket. Det häftiga med denna historian var att jag tänkte tankar som jag aldrig tänkt förut.

Jag måste nog sluta med rosenroten. Jag är speedad på nätterna. Imorgon ska jag gå upp halv 6. Här sitter jag och är osömnig. Ingen bra kombination.

Fast hellre utan sömn än med förkylning.

Eller?

Idag har jag beställt 9 (nio!!) bestickfodral i tyg. Till nyår tömde vi våra föräldrahem på fina gamla bestick. De överräcktes med glädje vilket föranledde mig att tänka på hur många oönskade finbestick det finns runt om i landet. Det finns helt enkelt fler finbestick än människor som behöver dem.

Hur som helst så har de legat och drällt i en plastkasse. Inslängda i en ofärdig garderob. Det är inte speciellt trivsamt för bestick som är nysilvriga.

Men nu har jag alltså beställt nya bon till dem. Sedan ska vi bara putsat hela samlingen också. Och börja använda dem lite mer frekvent.

Idag har vi också - sent omsider - fått smidet till källartrappan och den franska balkongen. Vet inte riktigt hur det blev eftersom det alltid är mörkt när vi lämnar och återkommer till hemmet. Men jag tror att det ser hyfsat ok ut. Enda orosmoment är att vi behöver återskapa lite färg på fasaden. Det lär väl ta oceaner av tid med tanke på hur lång tid det tog att få smidet....

Det blev dyrt. Mer dyrt än vi räknat med. Men mammas och pappas blivande älskling är värd vartenda korvöre.

Det blev en vit växasäng från Ilva, en blommig matta, en leksakslåda, ett överkast, några kuddar, en supermegamjuk elefant och två virkade kuldjur som matchar tapeten och tapetbården. Åkejj... det kanske var en smula felaktig association men vad ska man göra när man inte har ett specifikt barn i åtanke. Kuldjuren var faktiskt roliga... Jag lovar...

Darlingen monterade så svetten lackade. Sedan ställde vi oss för att granska våra skapelser.Det blev finfint. Vår beslutsfäighet och raskhet gjorde mig så entusiastisk (och understimulerad av att stå och titta på när monteringen skedde) att jag provfotograferade. Det var lite dumt gjort eftersom det plötsligt uppstod behov av gardiner , lite tavlor och allmänt lull-lull. Det är sånt som syns när man provfotograferar... I mina drömmar ser jag framför mig en ofantlig snygg vimpelsamling att hänga tvärsöver rummet - varannan vimpel med svenska flaggan och varannan med taiwanesiska. Tror inte det blir av. Det lär inte finnas att köpa och jag har varken tid eller förmågan att skapa på frihand.

En annan sak man grunnar lite på är åldern på vårt blivande barn. Vi har ju faktiskt ingen aningn ännu. När min mamma berättade att Store Anderslövaren - snart 4 år - ska få en cykel med stödhjul i födelsedagspresent blev jag alldeles förbluffad. "Inte kan väl en sån liten cykla?", sa jag. Men jodå, det kan han tydligen. När man lämnat sin napp på en stubbe i skogen för att Tomten ska hämta den så blir man JÄTTEstor. Även om man ångrar sig gruvligt den första natten och ylar "Jag ååååångrar mig". För övrigt tog Tomten nappen men lämnade inte en present förrän 3 dagar senare (när Pappa kom resande efter att ha jobbat i några dagar). Det tyckte Store Anderslövaren var i längsta laget men han härdade ut och beklagade sig för Farmor efteråt. Men då sa Farmor att Tomten nog ville se så att han verkligen klarade sig utan sin napp innan presenten levererades. Det lät rimligt tyckte Store Anderslövaren.

När jag fick höra nappincidenten insåg jag att jag måste ompröva mina tankar - barn kan tydligen mer än jag tror. Jag VET att 4-åringar inte dricker välling så ofta men äter de blodig biff? Inser att jag borde gå något slags föräldrakurs för att begripa på vilken nivå jag ska lägga mig. Det duger ju inte att bäbisifiera sådär slentrianmässigt...

Här ska Batting sova i framtiden... med kuldjuren som matchar tapeten...

Jag är fortfarande frisk. Kanske förblir jag det. Isåfall har jag nog mina vitaminer, rosenroten och apelsinerna att tacka för det.

Efter funderande fram och tillbaka har vi bestämt oss för att inreda ett barnrum. I alla fall med en säng, låda för leksaker och matta. Kanske en saccosäck. Vi ska faktiskt till Ilva nu för att omsätta våra tankar i handling.

Hej å hå. Detta är det första  konkret föräldraaktiga vi gör. Förutom allt pappersarbete...