Jag cyklar till jobbet numera. Jodå. Varje dag. 20 min x 2. Gånger två beror på att jag måste hem också. Annars hade det förmodligen inte blivit mer än gånger en. 

Jag har en fallenhet för att cykla över min förmåga. Det resulterar i kroppsliga utsöndringar. Det gillar inte jag. Tycker att jag luktar unken cyklist hela dagen. Det har resulterat i att jag klär av mig mer och mer när jag kliver upp på cykeln. Snart är det bara skammen som hindrar mig från att cykla naken. En kollega till mig klär PÅ sig när hon cyklar - fleece och vindtätt ställ. Sånt begriper inte jag. Jag tror att det beror på att hon är JÄTTEsmal och saknar underhudsfett och därmed är mindre tålig. Jag har massor underhudsfett. Fett befrämjar svett. Tror jag.  

Nu har jag funderat på om jag borde ha cykelhjälm. Det sägs att en spräckt skalle är svår att laga. Jag ska fundera lite till. Så länge jag har en hjärna att tänka med.

Igår drabbades jag av ett stressbryt.

Precis innan jag gick hem ringde en kollega som är co-driver i det stressrelaterade problemet. Vi orerade ett tag och jag fick en konstig klump i halsen. Precis som om den tänkte börja gråta.

Sedan gick jag och köpte cigg. Trots att jag slutat.

När jag kom hem pratade jag högljutt och forcerat om problemet i 30 minuter. Manisk. Till min stora förskräckelse växte klumpen i halsen och det blev blött i ögonen. Darlingen sa inte så mycket men lyssnade, hummade och nickade. 

Tills sist lyckades jag återetablera kontakten med hjärncellerna, hejdade min verbala framfart i ungefär en inandning och sa i normal ton:

"Har du förstått NÅGOT av det jag säger? Eller är jag helt obegriplig?"

Då resten han sig upp, pussade min nästipp och sa:

"Nä, men det gör inget. Huvudsaken var ju att du fick prata av dig"

Fast han blev nog ändå lite dränerad av min uppvisning. Han gick nämligen ut i trädgården och en massa stenar från den ena sidan till den andra. En timme senare kom han in igen. Genomsvettig uppmanade han mig att känna på hans tröja. Det ville inte jag. Men jag gjorde det ändå. Som en kärleksgest.

Kärlek är fint. Man ger och man tar. 

Jag är tillbaka i mitt eget jag. Men det krävdes två helger i total stillhet. Först en helg utan Darlingen då han jobbade. Sedan en helg tillsammans med Darlingen.

I lördags en hel dag i pyjamas, bokläsning, OS-tittande och regn från öppen himmel. Den planerade finmiddagen (pilgrimsmusslor med blomkålspuré och fisksoppa) valdes bort till förmån för våfflor. Rondörorsak 1. 

Söndagen inleddes med en repris på lördagen. Tills jag fick tråkigt. Tråkigt är jättebra för det innebär att man är utvilad. Så jag ringde mamma och aviserade att vi tänkte komma och laga fisksoppa till dem. Det var lite snopet eftersom vi avvisades pga spisinstallation hos Lillebror. 

Istället blev det stor utflyktsrunda med små inköp på Söderslätt. Som grand finale hamnade vi på Hedmans Krog i Klagstorp och åt en gourmetsöndagmiddag. Smörstekta kantareller till förrätt och majskyckling till huvudrätt. Jag kunde slickat tallriken så gott det var. Rondörorsak 2. 

Efter middagen drabbades jag av familjelängtan och dirigerade oss till Lillebror där köket byts ut. Och där mina föräldrar befann sig. Vi stannade inte så länge eftersom de var så arbetssamma och vi var mest i vägen. 

Efter rondörorsak 1 och 2 drabbades jag av ruelse och föreslog promenad hemmavid. Det gick sådär. Efter en inledande sväng orsakade solen svetterier. Vi gick hem för att byta kläder och fortskaffningsmedel. Cykling fick det bli. Det gick inte heller så bra eftersom Darlingens bakhjul svajade. Hem igen. Nytt fortskaffningsmedel... bilen. Till golfbanan.

Det är sant. Jag har varit där. Trots min aversion mot golf. Orsaken är ett uppblåst ego. I den gångna veckan vann jag nämligen en puttningstävling i Västervik och lyckades dessutom både slå raka och hårda bollar. Nu älskar jag Darlingen lite extra mycket eftersom han belönade mitt initiativ med att säga att jag har bollkänsla.  

Efter golferiet for vi hem och lagade den förbenade fisksoppan. Det slutade i en smärre vinorgie. Rondörorsak 3. Men det var en härlig avslutning på en härlig helg. Behagligt vinrusiga, levande ljus och lågmält samtal. 

Nu har helgen fått en efterverkan. Just när allt är sådär skönt och lugnt så börjar jag oroa mig för att aldrig få sådana här helger när vi väl fått Battingen. Ja, det var väl för bra för att vara sant....

Idag fanns det en pyttebytteknyttenotis i Sydsvenskan. :

"Australier kan ha adopterat minst tretton indiska barn som rövats från sina föräldrar. Regeringen har nu tillsatt en utredning efter rapporter i medier. En adoptionsbyrå i Indien har gett barnen nya namn och förfalskat deras bakgrund. Alltsammans kompletterat med portträtt av påhittade mödrar som påstås erbjuda dem till adoption, skriver tidskriften Time på lördagen"

Jag blir maktlöst arg. Läser med upprörd röst upp notisen för Darlingen. Han är av en annan och lugnare kaliber så han förenar sig inte i min ilska. Det sägs att man måste gilla läget i adoptionsvärlden. Att man måste foga sig. Jag har ännu inte lärt mig. Darlingen är mer läraktig.

Men sen kommer de fula rösterna. De som jag skäms över. Som säger: Satans nedra dumma j*kla ärthjärnor... nu kommer det börja gå långsammare i adoptionsprocessen och så kommer ett gäng nya regler som ytterligare försvårar för oss som väntar".

Den rösten är inte speciellt empatisk. Den är bara egoistisk. Och därmed ful. Jätteful. Jag har fler fula röster inombords. Den som börjar väsa "men vi då!? Ska vi aldrig få barn? när någon säger: "Det är jättebra att adoptionerna minskar för det betyder att fler barn får möjlighet att växa upp med sina biologiska föräldrar i sitt hemland". 

Jag är som Dr Jekyll och Mr Hyde. Kan säga alla de rätta sakerna när jag är bland folk. Men inombords slåss de fina rösterna med de fula. Kakafoni. Det är himla stökigt. Vill så gärna vara ett världssamvete men är egentligen bara en liten, liten människoklimp i södra Sverige som vill bilda familj. Men jag tycker fortfarande inte - trots våra planer på adoption - att barn är en rättighet. 

Förresten kommer jag från och med nu alltid vara orolig för att mitt barn har kidnappats för att någon ska tjäna pengar på det. Jag vill inte bli mamma på sådana premisser. 

Detta inlägget gav mig förresten en ny insikt: Ilska är kanaliserad oro. Jojo.

Just nu kretsar de flesta av mina tankar kring om man kan äta enbart soppa å sånt i 10 veckor. Jag har fortfarande inte klurat ut det.

Undrar just om den lilla spillra av karaktär jag har fixar att hålla stånd mot Glufs-Glufs i min hjärna.

Fatta att man inte får äta någon fast föda under 10 veckor?!

Fatta att jag behöver mental träning om jag redan i förtankearbetet tvivlar på min förmåga.

Jag vill bli sövd, sondmatat med vitaminer och vakna upp slank, oemotståndlig och gärna lite vältränad också. Men det kan man väl fixa med något slags maskin som fästs på mina kroppsdelar medan jag ligger och sussar. Vi lever väl i ett modernt samhälle. Eller?

Lille Skutt har hedrat mig med ett omnämnande - Blogging Friends Forever - i sin blogg.

Nu är det min tur att lyfta fram några av mina favvobloggar enligt följande regler:

1. Du kan ge erkännandet åt fem personer…

2. … varav fyra läser din blogg

3. En måste vara ny på din blogg och bo någon annanstans i världen.

4. Länka till bloggen du fick detta erkännande av.

Mina utnämningar är (utan inbördes rangordning):

Brummelisas Betraktelser för att hon är min bloggtvillingsjäl. Det hon tänker, tänker jag. Det jag tänker, tänker hon. Dessutom har hon en enastående självdistans som jämt lockar mig till frustande skratt med sina ord.

Babyönskan för att hon är en genuint snäll människa i bloggvärlden som alltid skriver kommentarerna jag behöver och för att hon engagerar sig i mina göranden och låtande. Jag önskar att jag hade samma förmåga att hitta rätt ord för att kunna ge något tillbaka.

MammaHella beundrar jag i hemlighet än så länge eftersom jag inte gett mig till känna på hennes blogg. Hon står i begrepp att adoptera sitt femte barn och verkar vara sådär klok, trygg och beundransvärd som jag önskar att jag blir när jag blir stor. Jag vet inte om MammaHella läser min blogg men det vore en ära om hon gör det.

Grodis för att det var hon som fick mig att börja blogga. Jag följer hennes väntan på barn från Bolivia och får magpirr vid varje barnbesked från Bolivia. Hennes blogg kräver lösenord och därför vill jag inte länka till bloggen utan hennes medgivande.

Regel nr 3 kan jag inte uppfylla. Vad jag vet. En språkbarriär förmodligen. Däremot fick jag häromdagen två kommentarer på utrikiska (troligen holländska) som jag inte förstod. Det var på ett inlägg som jag kallat "Mallig kittgroda". Jag tror att det betyder något ekivokt på holländska. Och man vill ju inte hamna i skumma kretsar i bloggvärlden.

Tack Lille Skutt för att jag blev utnämnd av dig - jag läser dig dagligen och uppskattar din blogg väldigt mycket!

Pratade med Darlingen om mina tankar och hur det plågar mig.

Han tyckte det inte var så mycket att orda om. Att jag förstorar och tänker för mycket.

Känns skönt att han inte förväntar sig att jag ska ha moderskänslor för hans barn och mitt bonusbarn.

För en gångs skull log jag stort när han sa "Du tänker så komplicerat".

Bonusen var 7 år när jag lärde känna honom. Han bor hos sin mamma jättelångt borta. En mamma som ständigt finns i kulisserna och styr över vår vardag. Han bor hos oss var 3:e helg och på lov/semestrar. Jag har aldrig telefonkontakt med honom utöver när han bor hos oss (han har knappt tid att prata med sin pappa i telefon så jag har inga större förhoppningar om att han ska hinna med mig också...).

Mitt framtida adoptivbarn kommer också vara född av andra föräldrar i ett annat land. Biologiska föräldrar som inte kan ta hand om sitt barn som inte har inblick i våra liv eller sitter på våra axlar och övervakar hur vi beter oss med deras barn. H*n kommer vara 0-2 år (kanske äldre om vi ändrar medgivandet). H*n kommer bo hos oss alltid. 

Två vitt skilda relationer.

Ändå envisas jag med att jämföra.

Och plåga mig med outtalade krav på outsinlig kärlek. 

Om man inte kan få biologiska barn och ska adoptera - måste man älska alla barn? Ingår det i rollen som adoptivförälder att ha förmågan att känna stor och kravlös kärlek för alla jordens barn? Känner alla andra adoptivföräldrar det utom jag?! 

Måste man älska bonusbarn som sitt eget barn? Om man inte gör det - är det tecken på att man inte kan älska sitt adoptivbarn också? Får man älska bonusbarn och adoptivbarn olika mycket? Och hur ska jag se på fenomenet syskonbarn? Får man känna mer för dem än för bonusbarn? 

Gaaaaah! Jag blir tokig!