Förra gången Bonusen var här blev återihop med Fröken N. Det är redan slut. Jag frågade om de hann pussas medan de var ihop. Det hade de inte. De hade blivit ihop via sms. Hade distansförhållande i 10 dagar. Sedan gjorde Fröken N slut via sms.

Det är raskt och modernt. Jag känner mig hemskans gammelmodig.

Efter den kulinariska högtiden med köpepizza fick jag lite nojja över vårt exkluderande av den verkliga högtiden, Valborg. Eftersom jordgubbsdrink och rödtjut inmundigats och cyklarna var opumpade googlade vi efter brasor på gångavstånd. Vi hittade en lämplig och travade iväg i liten trupp. Vi hittade en förfärlig massa folk som också letade efter Brasan. Alla pratade med alla. Det picknickades, spelades gitarr, flockstods och frös om bara vårben. Men någon brasa hittade vi inte.

Så istället för att rasa ut vintern och välkomna våren kastade vi flatstenar mot solnedgången. Mina plumsade mest rakt ner i plurret medan Darlingen och Bonusen lyckades riktigt bra. Det blev en oväntat mysig kväll där vi stod på led och såg när solen släcktes över horistonten. Jag vet att solen går ner varje dag men det kändes ändå lite magiskt att se varenda sekund av den.

Sedan gick vi och hyrde film. Damernas Detektivbyrå. Åt jordgubbar, glass och köpekladdkaka (jaja... det var en LAT valborg). Darlingen fick ont i huvudet, mådde illa och somnade i soffan, jag somnade i soffan medan Bonusen låg tryggt mellan oss snarkande soffpotatis och tyckte det var en jättebra film. 

Idag mår jag sådär. Tur att den där influensan inte kommit till stan ännu annars hade jag trott att jag hade drabbats. Nu överväger jag att fortsätta tro på pollenallergi. Eller kapitulera inför faktum att Darlingens baciller hoppat över till mig i sin jakt på nya värdpersoner. Trots att jag spritat händerna duktigt.

Nu har jag bara 5 veckor kvar på projektet och jag börjar räkna ner. De närmaste tre veckorna är hektiska med resor och hotell, men jag skönjer en ljusning.

Idag strålar solen och det är sommarvarmt. Jag har inte riktigt hunnit med i vårframfarten och känner mig överrumplad.

Idag kom ett nytt Bank Statement... det blev också fel. De har inte ändrat det jag ville att de skulle ändra. Så det blir en omgång till. Kände mig ganska trött när jag såg det. Nu struntar jag i det och tänker ringa min revisorskontakt och höra om jag kan lämna papperna i helgen. Utredaren är mailar och förvarnad om att hon måste komplettera men vi har inte hört något från henne.

Idag kommer Bonusen för att tillbringa helgen här. Han har fyllt år så det blir köpepizza trots att det är Valborg. Jag har blandade känslor eftersom jag tycker att Valborg är lax, sparris och andra vårlika saker. Men samtidigt har jag inte riktigt lust att ställa mig i köket. Imorgon kommer Farmor och Kusin. Då ska vi grilla hamburgare och äta marängglasstårta. Idel barnkäk... :-)

Så kom äntligen det sista Bank Statement:et. Satt och gladdes åt det när jag fick syn på att det blivit fel. Och det värsta av allt är att jag inte kan skylla problemet på någon annan! Det är JAG som klantat mig. Det var nämligen jag som skrev mallen till banken - banktjänstemannen skulle bara fylla i aktuella siffor, skriva under med blått bläck och skicka till mig.

Jag vimsade till dollarkursen. Istället för att skriva 100 SEK are equal to 12.36 USD skrev jag 100 SEK are equal to 8.09 USD.

Dum, dum, dummast.

... ligger nu gräsmattan utrullad. Det blev ett lyft för hela trädgården. Nu återstår bara 1/3 obearbetad trädgård innan vi kan ägna oss att njuta till 100 %. Jag gick i spinn över en foderho från Qvesarum i eftermiddags. Perfekt för vattenrinn och sånt. Och en liten näckros. Darlingen - som enligt egen utsago - har ett virus någonstans såg alldeles matt ut, la in en snus och sa att han skulle fundera. Det gör han fortfarande. Varför har Darlingen ett virus medan jag har bonniga förkylningar?

På återvinningsstationen sprang vi på snubben som köpte vårt gamla hus. Han var färggrann över hela kroppen eftersom han var utkommenderad att måla plank. Nu är vi återigen inbjudna till vår gamla bostad för inspektion... Tiden bara rinner iväg. Att leva i nuet känns väldigt obekant för mig.

Har inte tänkt på adoptionen under hela helgen. Ganska vilsamt. Imorgon ska vårt Bank Statement skrivas och om vi har riktig tur får vi den redan på tisdag. Man får väl se.

Efter en mördande jobbig veckan var det dags för min intervju. Eftersom den gångna veckan innehöll moment som skulle bli min vardag om jag började arbeta med HR frågor kände jag mig ganska bekymrad när jag träffade personalchefen. Det ÄR ett prekärt läge i vår bransch och många människor kommer att må dåligt framöver. Oron är stor och för första gången på väldigt många år går HR-arbetet in i en ny fas där man orienterar sig bort från rekrytering och mot nerdragningar. Ville jag - som saknar praktiskt erfarenhet - ge mig in i HR-branschen JUST NU?

Därför var lättnaden enorm när personalchefen meddelade att man bestämt sig för att inte tillsätta tjänsten just nu. Det var inte rätt läge att anställa när vi samtidigt - samma dag - gått ut med ett sockrat erbjudande till anställda som vill sluta, vara tjänstlediga eller prova på arbete på annan ort. Dessutom ville man inte utsätta mig - som saknar erfarenhet - för den fas vi nu går in i. Det hade inte gett mig någon som helst möjlighet att hinna skaffa mig lämplig kunskap och erfarenhet, bli varm i kläderna och hinna bygga upp en inre skyddhinna inför de tuffa tag som kommer bli om situationen eskalerar.

Jag kände omedelbar lättnad när jag fick nej:et. Och nej:et var inte en riktigt nej. Personalchefen sa att tjänsten hade varit min under normala omständigheter. Hon berättade också att hon blivit kontaktad av flera personer som "tipsat" om mig. Slutligen fick jag veta att - när man bestämde sig för att rekrytera till tjänsten - var jag redan en given kandidat. Oavsett om jag var föräldraledig eller inte. Allt det där värmde givetvis ofantligt mycket.

Jag ville verkligen ha tjänsten men tidpunkten var fel. Fel på grund av det finansiella läget, fel på grund av att jag inte känner mig helt färdig med det jag jobbar med nu och fel för att jag behöver fokusera på adoption - inte ett nytt jobb. Jag vill gärna fortsätta jobba med min nuvarande chef ett tag till eftersom vi är ett himla bra team och har så roligt tillsammans. Nu är jag ofantligt lättad över att ha kakan kvar men ändå äta lite av den. Alla möjligheter till en HR-tjänst kvarstår och jag kan i lugn och ro fortsätta fundera på adoptionen och mitt nuvarande jobb. Och SEN när tjänsten utannonseras på nytt kommer jag kunna söka igen. Det finns såklart inga garantier att jag skulle få tjänsten då men just nu är det underordnat.

BINGO!

Jag har haft några riktiga omskakande dagar i Jönköping då jag upptäckt nya sidor hos mig själv och andra. Har lärt mig massor om mig själv och om andra, tvingats rannsaka mig själv och ansvarsfördelat obehagliga händelser. Försökt reda ut situationen, upptäckt att det inte går och blivit bemött med rejält ifrågasättande. Jag har tvivlat, trott, oroat mig, varit ledsen, förbannad, upprörd, känt mig orättvist behandlad, varit rak, varit ärlig och brutal, mötts av tårar. Och framförallt fått se hur en människa kan förstöra för sig själv genom en lurkig attityd och låg självkänsla.

Och märkligt nog har jag - trots att jag blivit illa bemött av en person och kraftigt ifrågasatt - ändå känt empati för personen. Jag smilat mot världen och tvingats skaka av mig obehaget, nollställa mig och göra mitt jobb. Jag har vägrat vika undan. Jag har stått kvar och tagit smällarna, jag har svalt klumpen i halsen och härdat ut på ett sätt som jag aldrig trodde om mig själv. Jag har lärt mig att jag inte behöver älska alla och jag överlever även om inte alla älskar mig. Jag behöver inte förlåta eller förlåtas. Jag behöver bara tycka om mig själv och tro på det jag gör.  

Jag är så trött. Så infernaliskt trött. Imorgon får jag äntligen åka hem. Har bara några timmar till....

Läste precis följande i en amerikansk blogg:  

As for news, as you all probably know by now, Jen is pregnant and her due date is June 28th, which is coming upon us extremely quickly. We couldn’t have planned it any better, being that we both have the summers off.

And for the adoption, things have definitely become frustrating, as if they weren’t already. We had finally received a referral that we were going to accept. It was for a five year old boy from Taiwan. We originally wanted siblings, but since the process was taking so long and this referral came in, it was difficult to say no. So our intention was to adopt this little boy then adopt another child later on. So upon saying yes to the referral, our agency got back to us and informed us that Taiwan would not allow us to adopt. Their policy (meaning Taiwan’s policy) is that our biological child must be at least six months old before we are allowed to adopt from their country. Their rationale is that they want to make certain that all children, biological and adopted, will get equal treatment. Needless to say, we were and still are furious. We wrote a long letter to the president of our agency stating that we should have never been sent the referral then told that we were not allowed to adopt. It is extremely unethical, especially when considering all the emotions that go into viewing the photos and medical records of these children.

And so here we are, waiting another half a year to adopt. It has been approximately 1 ½ years since we began the adoption process. With all the children out there without families, you would think the process would go much smoother and quicker. I guess that’s what happens when politics and money become a motivator to help homeless children. 

Vad ska man säga.... svenska och amerikanska familjer ser helt olika på vilka behov ett adopterat barn har....