Igår upptäckte jag en grushög i ett hörn i vår rabatt. Alldeles vid klematisen. Av sättsand. Någon eller något har sparkat ut sättsanden som våra uteplatsplattor ligger på. Det finns ett hål också. Därifrån kommer gruset. Jag fick Darlingen att lyfta på några plattor men vi kunde inte se något. Alltså måste Det ha grävt en gång längre ner.

Vi packade tillbaka gruset och glömde bort saken. När jag kom ut i morse igen såg det likadant ut som igår morse. Nu har jag lagt mina finstenar i hålet. Få se om den lille rackaren lyckas baxa bort stenar.

Jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Eller vad det är. Antagligen är det en mus eller en liten råtta. Inget av det känns så trevligt. I synnerhet inte när man betänker hur snabbt de förökar sig.

Vi måste nog ha en ny strategi. Musfälla känns nära till hands.

Bonusen har nu åkte tåg för första gången. Visserligen i sällskap med Farmor men ändå! Resan hade gått bra även om han glömt ladda mobilen... Han hade blivit noga instruerad att själv ta initiativet att ringa till Darlingen när tåget stannade i Lund. Men det kom inget samtal från honom, istället var det Farmor som ringde. Det visade sig att Bonusens telefon inte fungerade vid samtal till Darlingen. Däremot kunde han ringa min mobil. Inte bra. Inte bra alls. Ett irriterat samtal till Telenor lyckades inte lösa gåtan. Och inte heller verkade man speciellt engagerad i problemet heller. Man brydde sig inte om att kolla något utan sa att man skulle göra en felanmälan. Jag blev makalöst irriterad.

Farmor hade fått ögoninflammation så Darlingen åkte till Apoteket med henne medan jag och Bonusen bakade en plommon/nektarinkaka. Sedan grillade vi och myste i soffan. 

Jag sitter i soffan och surfar. Darlingen har nämligen äntligen lyckats (och kommit sig för) till att installera vårt trådlösa nätverk. Nu ska vi bara fixa skype och installera webkamera. Vore ju fenomenalt om vi har allt sånt färdigt när barnbeskedet kommer och vi kanske kan få skypa med vårt barn.

Själv har jag pyrolysat ugnen. Det blev varmt i köket. Ja, faktiskt väldigt varmt i hela huset. Förhoppningsvis blir det rent också men det kan man inte så noga veta förrän luckan går att öppna igen. Och det tar nog en stund till.

För en stund sedan föll namnfunderingarna. Bara så där. Vi har förmodligen bestämt oss. Förutsatt att det känns rätt när vi träffar och lär känna vårt barn.

Vi har blivit förälskade i två namn - ett flick- och ett killnamn. Båda namnen har funnits med på vår favoritnamnlista. Och båda namnen betyder "Guds gåva". 

Det andra namnet blir barnets taiwanesiska namn.

Efternamnet har vi inte klurat ut ännu. Jag får inte ta Darlingens namn (han har gift sig till det). Han vill inte ha mitt (kombinationen av hans förnamn och mitt efternamn är fullkomligt omöjligt och sänder tankarna till en mycket vidrig person). Vi får kanske ta ett helt nytt även om det bär mig emot. Och så har vi Bonusen att tänka på. Det är svårt att vara stjärnfamilj.

Imorgon ska Bonusen åka tåg till oss för första gången. Farmor åker och hämtar honom. Hon erbjöd sig och vi tackade glatt ja. Bonusens mamma bor i Farmors födelsestad. Farmor har en timme mellan tågen och de ska hon tillbringa med att spankulera omkring i stan.

Vi hoppas att det här med tågåkandet funkar. Vi tog upp det med Bonusens mamma. Hon är lite kycklingsmorsa men vi hittade de rätta argumenten. Vi vill nämligen inte att Bonusen ska förknippa tågresandet med att han får syskon. Vi vill istället att han ska känna att det är en del av att bli stor och få större frihet. Om han börjar åka tåg kan han komma hit när han vill - utan att behöva fråga om någon kan hämta/lämna honom. Bonusens mamma köpte argumenten. Hon föreslog till och med att vi skulle kunna åka tåg halva vägen var med Bonusen nu i början. Det vore en oerhört bra lösning innan han känner sig trygg nog att våga åka själv. Tåget går från ändstation till ändstation - inga byten behövs. Det är en himla tur för jag tror att det hade blivit lite för mycket för honom att behöva ha koll på byten.

Så låt oss hoppas på att det är första resan av många. Det hade underlättat så enormt mycket i vår vardag och inneburit att vi fick mer kvalitetstid tillsammans istället för att ägna 10 timmar av en helg i bil.

Nu har jag inlett andra halvleken av min sommarsemester 2009. Jag har gjort en heroisk insats på jobbet idag. Jag rensade bland mina gamla papper och känner mig oerhört förnöjsam.

Nu stundar lata dagar. Vi har inte knappt några planer alls för semestern. Jobbhösten kommer att bli intensiv med fortsatt mycket resor. Våren har däremot varit lärorik så till vida att jag inser mina begränsningar och kommer därför att lägga ett skonsammare schema i höst. Bland annat ska jag försöka hålla mig i stan 2 dagar i veckan. Vi får se om jag klarar det när pressen ökar.

Undrar just om jag kommer att bli mamma under semestern. Än så länge har det inte varit några större ansträngningar att vänta men jag tror att det kommer att bli kämpigare och kämpigare. Å andra sidan kommer vi närmare målet för varje dag som går. Snart har vi haft våra handlingar i Taiwan i 1,5 månad.

Jag har ringt BFA. Mitt egentliga ärende var att kolla om det skulle komma någon faktura på översättning. Det ska det inte. Det ingår i utlandskostnaden. När vi fått barnbesked ska våra handlingar legaliseras och då kommer vi att få en faktura på det som beror på hur många handlingar vi har som behöver legaliseras.

När jag ändå hade Berit på tråden tog jag chansen att småprata lite. Fick reda på att barnbeskeden som Chung-Yi personalen lämnade på sommarträffen var till familjer som köade i kön för 0-2 år. Glädjande eftersom samtliga familjer hade väntat länge. 

Sedan fick jag också vet att vi troligen att bli utvalda av en biologiska mamma eller biologisk familj. Personalen på Chung-Yi väljer i princip endast adoptivföräldrar i de fall det gäller ett hittebarn eller barn vars föräldrar förlorat vårdnaden om dem. Man får inte veta om man varit med i "misslyckade" matchningar, dvs. där vi inte blivit valda.

Det blir att fortsätta att vänta. BFA får inga som helst förvarningar innan barnbesked. I brist på annat att sysselsätta våra hjärnor med samlar vi lämpliga namn samt bettar om kön och ålder vid barnbesked. Som vanligt är vi eniga och ligger väldigt nära varandra. Så värst mycket betting blir det sålunda icke. 

Morgonen inleddes med att jag fångades in i polisens nät och fick blåsa. Jag klev ur bilen i tron om att det var det man skulle göra. Det gjorde ingen annan. Det var inte heller någon annan som la en persika på biltaket. Och när Fröken Polis frågade om jag blåst förut svarade jag med mina pinsammaste nervösfnittriga röst "Ja, men då gick det inte så bra".

Blåsningen gick bra men polisen hann peka både på en öppen passagerardörr och persikan på biltaket innan jag fick köra. Givetvis glömde jag att spänna fast säkerhetsbältet. Men jag blinkade nogsamt med mina vägvisar i varje sväng på väg till jobbet. Även vid filbyte.

Mitt i en vägvisningsblinkning insåg jag vad jag sagt till polisen. Det kunde definitivt misstolkas. Jag har blåst en gång tidigare. Då lyckades jag inte så bra. Men det berodde inte på att jag hade alkohol i andedräkten utan att på att luften i mig tog slut.

Vid ankomst till parkeringsplatsen var jag vaksam. Hade ingen lust att hitta fler förskrämda fiskmåsungar eller gula undulater. Istället hittade jag en bil. Eftersom min fantasi lätt kommer i sken tänkte jag på skottlossningar och uppgörelser i undre världen. Hm... ja, övergivna bilar är synonymt med mord. Jag hade verkligen inte lust att hitta ett lik i en bil. Men så kom jag att tänka på ett inlägg på Kvarnlyckans blogg - civilkurage hos folk och fä. Då insåg jag att jag MÅSTE kolla i bilen. Så jag smög fram.

Det fanns inget lik i bilen. Men massor av andra saker. Tänk er leken som går ut på att man ska komma ihåg så många saker som möjligt på ett bord. Jag minns:

• Tre trosskydd
• En cykelhjälm
• En kartbok

Men jag skrev minsann upp både bilnummer, märke och färg. Som om jag inte skulle komma ihåg färgen när jag 5 minuter senare skulle sitta vid mitt skrivbord... Sedan ringde jag Polisen och kände mig viktig.

Nu har jag precis kommit på att jag glömde kolla bakluckan. Alla vet ju var man bäst gömmer ett lik i en bil. Jodå. I bakluckan.