Våra djurskrämmor sitter alltjämt uppe. Mestadels utan batteri. Det är så mycket rörelse på gatan så batterierna går åt i parti och minut. Idag erfor vi att det inte är bara djur som skräms bort. Även små barn. Hjortfamiljens yngste har varit och lekt här idag. Gossebarnen jagade varandra runt huset tills en av dem trillade ihop i en liten hög och störtgrät. Han hade i villervallan sprungit rakt in i djurskrämman och skrapat sig rejält i sidan. Tårarna rann och lite blod kom minsann också. Som tur var hade mamman precis kommit så det blev hemfärd för ompyssling och tårtorkning.

Vi får nog överväga att ta bort de där djurskrämmorna. Inte vill vi skrämma bort små barn eller annat på två ben.

Jag har haft en intensiv jobbvecka men nu är det största kontoret avklarat. Jag har våndats en smula och det var första gången som det var motigt på allvar. I grupp var alla moltysta men individuellt pratades det desto mer. Problemet är identifierat sedan länge. Tyvärr är det inget vare sig jag eller min chef kan agera på utan någon annan måste agera. Det roligaste var att jag kunde inspirera en kollega till att ta itu med att göra något hon dragit på länge.

Gårdagen bjöd på fantastiskt väder och vi for till plantskola för att köpa de första vårblommorna. Adoptionen fick vila. Sedan var vi ute hela dagen; planterade, putsade fönster, oljade utemöbler, planerade om och samlade nyckelpigor. Jag blev mer och mer orörlig eftersom jag troligen fått en muskelinflammation runt höften efter 5 veckors mer eller mindre dåligt sittande i allehanda ställningar. Känns inget vidare eftersom jag har ytterligere 9 veckor med kass arbetsställning framför mig. Min chef förvarnade mig om att jag troligen kommer att bli tillfrågad att göra samma turné mot företagssidan men jag vet inte om jag orkar eller vill. De här månaderna är ett rejält ingrepp i mitt liv eftersom jag inte klarar av allt jag ska göra på arbetstid utan måste sätta till fritid. Och man blir ganska mentalt slut av att hela tiden ge, ge, ge.

Adoptionen går framåt. Eller rättare sagt, Darlingen går framåt. Jag gör mest ingenting. Jag har drabbats av försvagning. Är trött och oinspirerad i det mesta. Flyttar mest runt saker och är ostrukturerad. Piper över min onda höft, oroar mig för att att jag inte har sommarkläder, pengar, middagsbjudningar, presenter som ska köpas... ja, typ allt man kan oroa sig för. Måste komma ur detta tillståndet och börja hjälpa Darlingen med att samla papper. Jag var helt oförberedd på den här trögheten i mitt system så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. ALLT känns jobbigt - att få intyg på banksparande, att behöva kontakta utredaren igen, hitta en revisor, framkalla foton....

Sunk.