Vi har varit på familjeutflykt till Sofiero och trädgårdsmässa. Mamma, pappa, storebror, två syskonbarn, Darlingen och jag. Vi inledde med rejäl picknick i Laröd och lite snäcksamlande. Man måste ju samla snäckor när man har möjligheten. Fast jag undrar var alla musslor som befolkat skalen blir av. Uppätna? Torkade? Flyttat till rymligare boende?

Sedan äntrade vi trädgårdsmässan. Ganska omedelbart sa Darlingen att han vill ha en medelhavsinspirerad trädgård. Jag som är mer för det rejäla, bondska och något mer svårskötta. Men jag var ändå försiktigt positiv. Mest för att inte slå ihjäl Darlingens begynnande trädgårdsintresse. Och ja, jag är faktiskt lite förälskad i fikonträd, vinrankor och olivträd. Men allt det där andra då? Har man pioner i en medelhavsträdgård? Hm. Darlingen har tittat på Söderläge och fastslog att det var inne med rum i trädgården. Så nu ska vi har flera rum. Det blir nog en salig röra.

Liksom mina inköp. Något vimsiga och förvirrade. Utan röd tråd. Blev förälskad i en vinröd vädd som heter "grekisk vädd". Den tog jag - den hade ju ett medelhavsaktigt namn. Sedan blev det en pion som kommer lukta jättegott. Den blir lite bondsk. Och sedan kanade en vit riddarsporre med av bara farten. Den går nog under benämningen bondsk.

Slutligen blev det en dekorationsspiral med en turkos kula. När spiralen svänger i vinden ser det lite fräckt ut eftersom det ser ut som om kulan rör sig i spiralen. Fast det gör den förstås inte.

Sedan var pengarna slut och vi åkte hem för middagsätning hos mamma och pappa och diskussioner om vår förestående Rom-resa. Det blir nog jättebra.

Idag har vi grejjat massor i trädgården tillsammans med Anderslövaren. Och banne mig. Nu är snart uteplatserna helt färdiga. Vi också. Jag har ont i ryggen fast jag inte gjort något. 

För några dagar sedan funderade jag är av det rätta virket för att kunna överleva på allena soppa i 10 veckor.

Jag har bestämt mig.

Jag är hellre tjock och glad än smal och sur. Av 10 veckors soppkur blir det intet.

Därför kommer jag hädanefter fortleva mina dagar på räsorcykkelen. Bara så kroppen fattar att det är allvar. Det känns betryggande att någon del av min kropp och varelse fattar att det är allvar. 

Jag har kollat på Jennifer Fox dokumentär "En fri kvinnas bekännelser". I sista avsnittet gjorde hon och pojkvännen ett IVF-försök. Utan vidare krusiduller ramlade jag tillbaka i mitt eget livs historia och våra IVF-försök. Om hoppet, anspänningen och allehanda känslor. Hur det kändes att misslyckas. Hur orättvist det kändes. Jag är så innerligt glad över att ha lagt det bakom oss.

Jag blev emellertid ganska nyfiken på Jennifer Fox av en annan anledning. Hennes och pojkvännens reservplan var nämligen att adoptera. Så jag var tvungen att googla loss lite.

www.flyingconfessions.com

Det har vare sig blivit biologiska eller adopterade barn. Det sista övervägs fortfarande men det verkar som om Jennifer allt mer börjar ifrågasätta vilken inverkan det skulle få på deras liv och karriärer.

Undrar hur många det är som överväger adoption men aldrig går vidare.

Jag cyklar till jobbet numera. Jodå. Varje dag. 20 min x 2. Gånger två beror på att jag måste hem också. Annars hade det förmodligen inte blivit mer än gånger en. 

Jag har en fallenhet för att cykla över min förmåga. Det resulterar i kroppsliga utsöndringar. Det gillar inte jag. Tycker att jag luktar unken cyklist hela dagen. Det har resulterat i att jag klär av mig mer och mer när jag kliver upp på cykeln. Snart är det bara skammen som hindrar mig från att cykla naken. En kollega till mig klär PÅ sig när hon cyklar - fleece och vindtätt ställ. Sånt begriper inte jag. Jag tror att det beror på att hon är JÄTTEsmal och saknar underhudsfett och därmed är mindre tålig. Jag har massor underhudsfett. Fett befrämjar svett. Tror jag.  

Nu har jag funderat på om jag borde ha cykelhjälm. Det sägs att en spräckt skalle är svår att laga. Jag ska fundera lite till. Så länge jag har en hjärna att tänka med.

Igår drabbades jag av ett stressbryt.

Precis innan jag gick hem ringde en kollega som är co-driver i det stressrelaterade problemet. Vi orerade ett tag och jag fick en konstig klump i halsen. Precis som om den tänkte börja gråta.

Sedan gick jag och köpte cigg. Trots att jag slutat.

När jag kom hem pratade jag högljutt och forcerat om problemet i 30 minuter. Manisk. Till min stora förskräckelse växte klumpen i halsen och det blev blött i ögonen. Darlingen sa inte så mycket men lyssnade, hummade och nickade. 

Tills sist lyckades jag återetablera kontakten med hjärncellerna, hejdade min verbala framfart i ungefär en inandning och sa i normal ton:

"Har du förstått NÅGOT av det jag säger? Eller är jag helt obegriplig?"

Då resten han sig upp, pussade min nästipp och sa:

"Nä, men det gör inget. Huvudsaken var ju att du fick prata av dig"

Fast han blev nog ändå lite dränerad av min uppvisning. Han gick nämligen ut i trädgården och en massa stenar från den ena sidan till den andra. En timme senare kom han in igen. Genomsvettig uppmanade han mig att känna på hans tröja. Det ville inte jag. Men jag gjorde det ändå. Som en kärleksgest.

Kärlek är fint. Man ger och man tar. 

Jag är tillbaka i mitt eget jag. Men det krävdes två helger i total stillhet. Först en helg utan Darlingen då han jobbade. Sedan en helg tillsammans med Darlingen.

I lördags en hel dag i pyjamas, bokläsning, OS-tittande och regn från öppen himmel. Den planerade finmiddagen (pilgrimsmusslor med blomkålspuré och fisksoppa) valdes bort till förmån för våfflor. Rondörorsak 1. 

Söndagen inleddes med en repris på lördagen. Tills jag fick tråkigt. Tråkigt är jättebra för det innebär att man är utvilad. Så jag ringde mamma och aviserade att vi tänkte komma och laga fisksoppa till dem. Det var lite snopet eftersom vi avvisades pga spisinstallation hos Lillebror. 

Istället blev det stor utflyktsrunda med små inköp på Söderslätt. Som grand finale hamnade vi på Hedmans Krog i Klagstorp och åt en gourmetsöndagmiddag. Smörstekta kantareller till förrätt och majskyckling till huvudrätt. Jag kunde slickat tallriken så gott det var. Rondörorsak 2. 

Efter middagen drabbades jag av familjelängtan och dirigerade oss till Lillebror där köket byts ut. Och där mina föräldrar befann sig. Vi stannade inte så länge eftersom de var så arbetssamma och vi var mest i vägen. 

Efter rondörorsak 1 och 2 drabbades jag av ruelse och föreslog promenad hemmavid. Det gick sådär. Efter en inledande sväng orsakade solen svetterier. Vi gick hem för att byta kläder och fortskaffningsmedel. Cykling fick det bli. Det gick inte heller så bra eftersom Darlingens bakhjul svajade. Hem igen. Nytt fortskaffningsmedel... bilen. Till golfbanan.

Det är sant. Jag har varit där. Trots min aversion mot golf. Orsaken är ett uppblåst ego. I den gångna veckan vann jag nämligen en puttningstävling i Västervik och lyckades dessutom både slå raka och hårda bollar. Nu älskar jag Darlingen lite extra mycket eftersom han belönade mitt initiativ med att säga att jag har bollkänsla.  

Efter golferiet for vi hem och lagade den förbenade fisksoppan. Det slutade i en smärre vinorgie. Rondörorsak 3. Men det var en härlig avslutning på en härlig helg. Behagligt vinrusiga, levande ljus och lågmält samtal. 

Nu har helgen fått en efterverkan. Just när allt är sådär skönt och lugnt så börjar jag oroa mig för att aldrig få sådana här helger när vi väl fått Battingen. Ja, det var väl för bra för att vara sant....

Idag fanns det en pyttebytteknyttenotis i Sydsvenskan. :

"Australier kan ha adopterat minst tretton indiska barn som rövats från sina föräldrar. Regeringen har nu tillsatt en utredning efter rapporter i medier. En adoptionsbyrå i Indien har gett barnen nya namn och förfalskat deras bakgrund. Alltsammans kompletterat med portträtt av påhittade mödrar som påstås erbjuda dem till adoption, skriver tidskriften Time på lördagen"

Jag blir maktlöst arg. Läser med upprörd röst upp notisen för Darlingen. Han är av en annan och lugnare kaliber så han förenar sig inte i min ilska. Det sägs att man måste gilla läget i adoptionsvärlden. Att man måste foga sig. Jag har ännu inte lärt mig. Darlingen är mer läraktig.

Men sen kommer de fula rösterna. De som jag skäms över. Som säger: Satans nedra dumma j*kla ärthjärnor... nu kommer det börja gå långsammare i adoptionsprocessen och så kommer ett gäng nya regler som ytterligare försvårar för oss som väntar".

Den rösten är inte speciellt empatisk. Den är bara egoistisk. Och därmed ful. Jätteful. Jag har fler fula röster inombords. Den som börjar väsa "men vi då!? Ska vi aldrig få barn? när någon säger: "Det är jättebra att adoptionerna minskar för det betyder att fler barn får möjlighet att växa upp med sina biologiska föräldrar i sitt hemland". 

Jag är som Dr Jekyll och Mr Hyde. Kan säga alla de rätta sakerna när jag är bland folk. Men inombords slåss de fina rösterna med de fula. Kakafoni. Det är himla stökigt. Vill så gärna vara ett världssamvete men är egentligen bara en liten, liten människoklimp i södra Sverige som vill bilda familj. Men jag tycker fortfarande inte - trots våra planer på adoption - att barn är en rättighet. 

Förresten kommer jag från och med nu alltid vara orolig för att mitt barn har kidnappats för att någon ska tjäna pengar på det. Jag vill inte bli mamma på sådana premisser. 

Detta inlägget gav mig förresten en ny insikt: Ilska är kanaliserad oro. Jojo.

Just nu kretsar de flesta av mina tankar kring om man kan äta enbart soppa å sånt i 10 veckor. Jag har fortfarande inte klurat ut det.

Undrar just om den lilla spillra av karaktär jag har fixar att hålla stånd mot Glufs-Glufs i min hjärna.

Fatta att man inte får äta någon fast föda under 10 veckor?!

Fatta att jag behöver mental träning om jag redan i förtankearbetet tvivlar på min förmåga.

Jag vill bli sövd, sondmatat med vitaminer och vakna upp slank, oemotståndlig och gärna lite vältränad också. Men det kan man väl fixa med något slags maskin som fästs på mina kroppsdelar medan jag ligger och sussar. Vi lever väl i ett modernt samhälle. Eller?