Bonusen är i ett land jäääättelångt borta. Ibland mailar han små glada tillrop som innehåller charmiga stavfel och mängder av utropstecken. Igår ringde han till och med. Alldeles fylld av glädje. Över ett nytt dataspel.

Men annars då... ", frågade Darlingen som var lite stressad över telefonkostnaden "... har du inte sett en massa djur och spännande platser?"

"jo, några".

"Vad har du sett då?"

"Känguru och orm"

Eftersom själva syftet med långresan är att hämta mammans sambos dotter - låt oss kalla henne Johanna - till några månaders vistelse i Sverige undrade Darlingen:

"Men har du inte träffat Johanna ännu?" (vi hade fått tidigare fått veta att hon skulle hämtas på onsdag)

"Jovisst ja. Hon sitter här bredvid"

Sedan ordades inte mer om Johanna. Eller något annat än dataspelet.

Ibland undrar jag varför man ska resa runt halva jordklotet med barn. De verkar föredra att vara hemma, göra vardagliga saker, ha rutiner och trygghet och tillgång till den mat och förströelse de är vana vid. Och helt ärligt - man kan köpa förfärligt många dataspel för de pengar som en flygbiljett till landet jäääättelångtborta kostar.  

Undrar vad han kommer att säga till sin mamma när han kommer att rapportera till henne om adoptionsresan... "Jag har fått ett nytt dataspel. Och förresten... en lillebror/lillasyster också".