Kosan styrdes mot Smögen på småvägar. Snirklade oss ner till Mollösund men turistorken tröt i takt med att solen började gassa. Vi bestämde oss för att åka direkt till Smögen där vi bokat hotell. Sedan gick allt åt helsifyr. 

Först blev vi hungersovänner. Hungersovänskapen uppstod när Darlingen körde raka spåret in i ett turisttätt Smögen utan ha någon som helst koll på vart han skulle. Han blev sur när det gick åt skogen och ännu surare när jag triumferade om vikten om att läsa kartor. Vi tvingades köra ut ur Smögen igen för att börja om i vår jakt på hotellet. Då gick det bättre. Vi hittade till hotellet - Sea Lodge. Parkerade en smula olagligt i vändzonen och jag skickades in för att kolla om vi kunde checka in. Det kunde vi inte - trots att det bara återstod 30 minuter till incheckning. På frågan om vi kunde ställa vårt bagage någonstans under tiden fick vi ett nekande svar. Det fanns inte plats. Jag började få onda aningar... Parkeringsplats för hotellets gäster fanns inte heller... Så där stod vi. 30 minuter till incheckning, fick inte lasta av vårt bagage och kunde inte parkera bilen någonstans. Vi hänvisades bort till den allmänna parkeringen en bra bit bort och med en rejäl backe emellan. Jag var murken men tystlåten.  

Jag gick ut till Darlingen och Bonusen och den olagligt parkerade bilen. Bara för att upptäcka att bilen inte startade. Lägen var prekärt eftersom det inte fanns skuggan av en chans att vi skulle kunna knuffa igång bilen. Nosen stod nämligen nedåt - mot klippor och hav. Rådiga Fröken fick återigen bege sig till "receptionen" fråga efter numret till bärgningstjänst. Samtidigt som kön med irriterade bilister började växa. "Receptionisten" var egentligen anställd på restaurangen och hade fullt upp med att servera mat. Hon hade inte riktigt tid för oss. Och hade dessutom ingen aning om vad man gjorde med sådana kravställande gäster som vi... För att inte störa ytterligare bad jag att få en utskrift på Eniro-sökningen över möjliga bärgningstjänster. Nä, det gick inte. Saknades skrivare. Eh? På ett hotell? Det började likna ett skämt.

Jag svalde förtreten och gick tillbaka till en moloken Darling. Plötsligt kom en av hotellets andra anställda (chefen?) och erbjöd sig kolla lite på bilen. Vi var mycket tacksamma eftersom det förmodligen inte skulle bli så billigt att få hit en bärningsbil från Uddevalla. Nu hände dagens enda tur - bilen startade nämligen. Vi kunde äntligen åka för att parkera. 3o minuter h ade nästan gått...

Parkeringen var hutlöst dyr. När parkering är hutlöst dyrt tycker jag att man kan förvänta sig att man kan betala med kort. Nä, det kunde man inte. Bara sedlar eller mynt. Vi hade inga mynt men några hundralappar. Jag matade in en hundralapp. Då insåg jag att jag inte kunde välja hur länge jag skulle parkera - den svalde helt enkelt hela pengen. När jag försökte ångra för att fixa växel gick det inte. Kön blev längre. Eftersom jag redan betalt 100 spänn som jag inte fick tillbaka fick jag fortsätta att mata den glupska automaten med pengar. 200 kr kostade ett dygns parkering. Med tanke på hur länge vi stannade i Smögen vill jag inte tänka på minutkostnaden...

Sedan gick vi ner till Smögen Bryggan för att äta lunch. Där rådde kaos. Vassa armbågar och hetsig stämning. Vi gick totalt i baklås. Klarade inte av kommersen, den överdimensionerade räkmackan (en tunn Hanökaka, klick majonnäs, visset salladsblad och en förfärlig hög med räkor som inte smakade NÅGONTING), getingarna, slabbiga bort och kladd. Det var godare räkmackor i Göteborg än i Smögen... Vi började känna desperation. Allt gick fel. Vi ville hem.

Med mat i magen borde allt gå lättare. Det gjorde det inte. Vi gick tillbaka för att checka in. I hotellets "spa"-tunnor satt en stort gäng högröstade kvinnor i badtunnor - en möhippa. Vårt rum var så litet att vi var tvungna att ställa resväskan mellan sängarna. Den gick knappt in där - så trångt var det. Bonusens säng bestod av en träbrits som fälldes ner ovanför en av sängarna. Vår sida av hotellet låg mot eftermiddagssolen och solen gassade obarmhärtigt. Det var 40 grader varmt i rummet. Eftersom det bara fanns ett fönster kunde luften inte cirkulera. Att ha dörren öppen var inte att tänka på - aktiviteten i korridoren var hög. Dessutom var rummets enda fönstret beläget mot baren där det var hallaballo. Jag såg framför mig hur jag inte sov en endaste blund på grund av Smögen-festare. Toaletterna (2 st) låg i ena ändan av korridoren. Längst bort från vår synvinkel betraktat. Där fanns även en dusch. Skojade de med oss? Det fanns 20 rum!!! Nä, det fanns ett duschrum till. I källaren. Gemensamt så som man duschade när man gick i skolan. Jag gick på inspektionsrunda - duschrummet var totalt överbelamrat av ryggsäckar, kläder och det var dyngsurt på golvet. Själv stod jag med svetten rinnande nerför ryggen och hade sett fram emot en organiserad dusch på hotellrummet.  

Vi fick ett totalbryt. Vi är för gammal för att duscha som man gjorde i skolan. Jag vill vara själv när jag duschar. Jag vill kunna gå på toa utan att någon rycker konstant i dörren. Jag vill gå på en egen toalett - inte en jag delar med 19 andra rum. Jag har en lindrig form av toalettfobi som jag inte tänker göra något åt eftersom jag i mitt normala liv inte behöver göra det. Jag vill inte ha sovrum mot en bar där det finns två spapooler med en möhippa i. Jag vill inte bo så nära att jag hör när grannen pruttar i sömnen eller fyllesnarkar.

Vi åkte hem. Det kostade oss 1000 spänn (fick rabatt med 450 kr efter att ha prutat bort frukost och kostnad för extrasäng) men det var det värt. Jag vill aldrig mera se Smögen. 

I Varberg stannade vi för att äta pizza. Jag och Darlingen blev kassa i kistan (har varit mer eller mindre dåliga hela dagen). Sedan blev vi ovänner om huruvida det gick att bada eller inte vid en festplats full av fulla människor. Anlände till Malmö strax efter midnatt. Där hittade vi en omkullvält cyklist och cykel vid vägkanten. Fick rejält med adrenalinpåslag innan vi kunde konstatera att han var oblodig och vid liv. Han såg misstänkt onykter och vinglig ut när han sent omsider kom upp på cykeln igen. 

Home sweet home.

Tidigt på morgonen fortsatte vi vår färd uppåt Västkusten mot Marstrand. Det tog inte så värst lång tid och vi kom dit redan vid lunch. Knatade på gatustenslagda vägar till hotellet och blev positivt överraskade när vi fick checka in på Hotell Nautic redan 3 timmar före utsatt tid. Det var ett fantastiskt rum med två dubbelsängar, liten balkong, soffa och familjär stämning. Inte så värst dyrt heller. Jag mådde som en liten prinsessa.

På eftermiddagen gjorde vi Marstrand på alla upptänkliga sätt. Strosade i butiker, lunchade på kajen, gick guidad tur på Carlstens fästning, knatade runt hela Marstrand - vi pustade oss fram på stigen medan Darlingen skuttade som en bergsget på klipporna. Tror han tillryggalade dubbla sträckan jämfört med oss. Efter lite drink och körsbärsätande på hotellet var vi redo för middag. Även den vid kajen med utsikt över hamnen. Hade återigen tur eftersom vi fick ett ledigt bord direkt. Hamburgare. En klassiker. Sedan ägnade vi kvällen åt kvalificerat tjuvlyssnande och stillsam samvaro. Precis som en fulländad kväll ska vara.

Det verkade som om Marstrand är populärt bland adoptivföräldrar. Var man än vände blicken såg man familjer med adopterade barn. Jag hade fullt upp att spana in alla sötisar och kände mig som värsta adoptionsstalkern. Familjerna undrade säkert vad vi var för filurer som tittade så ingående på deras barn och smålog fånigt hela tiden. Jag var på vippen att säga något i stil med "vi ska också adoptera" men lyckades förhindra det. Tack och lov. Som om alla familjer som redan har adopterat bryr sig om vad vi ska göra... De vill förmodligen bara vara ifred från allas blickar.

Jag tror att jag är smått förälskad i Marstrand. Även om jag inte kan segla ett endaste dugg.

Gav oss tidigt på kas mot Göteborg och några dagars semester utanför egna hemmet. Frukosten packades ner och förtärdes på gränsten mellan Skåne och Halland. Svinkallt. Så kallt att Darlingen kommenderas in på raststället för att köpa te för att vi inte skulle frysa till is.

Svängde inom Kållered för att titta på huset där Darlingen växte upp. Det var en smula bedagat - både Kållered och huset han bodde i. Vi spankulerade omkring i omgivningarna och gick till Torrekulla där vi tog en svängom i naturen, plockade vildhallon, grönmossa och letade efter grodor. Vi fann några stycken. Skuttade in i bilen tillsammans med en geting och milt kaos utbröt och nytt uttryck myntades för att schjasa ut getingar ur bil; "Hupp hupp HUPP". Darlingen och Bonusen låg och vred sig av skratt medan jag blev mer och mer desperat i mitt huppande. När getingen var utkörd körde vi vidare till slottet Gunnebo för att äta vår lunch. Redan här hade hela vår färdplan omkullkastats eftersom vi egentligen tänkt köra direkt till Göteborg för att gå på Maritim. Spontanitet är roligare än planering. Och hur kul kan egentligen några gamla båtar vara?! Mitt intresse för båtarna försvann när jag insåg att jag inte skulle få kliva ner i ubåten för att höra en sjunkbomb... Det krävdes 10 man för att sjunkbomben skulle släppas lös. Och vi var  bara tre...

I Göteborg sken solen från en klarblå himmel och vi intog våra lilla hytt på Barken Viking. Tog en svängom i Göteborg och intog världens godaste räkmacka innan vi åkte ut på en 3 timmars skärgårdstur med ångaren Bohuslän. Det var en maklig färd med stillsamt dunkande från ångmotorn. Vyerna var inget att klaga på heller :-)

Väl i land igen traskade vi tillbaka till Barken Viking för att dricka ett glas vin på däck. Då var Bonusen rätt så trött och frusen - inte ens pommes med aioli kunde liva upp det lilla livet och i ärlighetens namn så var det en medioker middag. Liksom "vuxengodiset" som vi beställde...

Hur som var vår första resedag en lyckad tillställning. Marstrand nästa.

När vi hämtat Bonusen igår slank vi in på en auktion. Det var inte så värst många saker som vi var intresserade av men vi blev alldeles bedårade av en stol som kunde göras om till en stege - det kallas visst biblioteksstol. Den är nytillverkad men i gammal stil och pryder nu sin plats i hallen.

Fast jag köpte en annan sak också. En trädgårdsgroda som håller ett fat på sina grodarmar. Den är ganska söt och jag kan livligt föreställa mig att fatet får lite vatten så att en Heritage-ros kan flyta gruppa omkring där och sprida väldoft och skönhet.

Idag ska vi ha Hjortfamiljen på besök. Men just nu känns det lite kaotiskt och jag bloggar för jag inte kan reda ut i vilken ordning jag ska göra saker. Lite överslagshandling. Det är nämligen så att stenen till trädgården levererades precis och allt är helt upp och ner. Gästerna kommer om en timme. Inget är klart....

Bäst jag försöker organisera mig.

Jag förstår inte vad det är med och vattenkannor. Jag drabbas av ha-begär så fort jag ser en liten smäcker skapelse. Igår, när jag trängdes runt loppisborden, fick jag syn på en spetsnosig kopparkanna. I botten fanns ett personnummer inristat med gammalmansskrivstil, 170311-xxxx. Ville ha. 10 kronor senare kände jag mig redo att lämna loppisen. 

Jag har gjort ett litet utflyktskit i vår kartbok. I en plastficka samlar jag små annonser på sånt som kan vara värt ett besök. Eftersom vi inte kände oss färdigutflyktade kollade vi efter inspiration i kartboken och hittade Västra Strö 39 - en sakletarbutik. 

Västra Strö hade så mycket prylar att det var svårt att överblicka. Vi var tvugna att fika i deras fantastiska trädgård innan vi hade kraft nog att börjar titt-sortera. Det är alltid likadant. Jag vill ha allt. Och så kommer jag hem med en liten glasburk som ser alldeles malplacerad ut utan sina kompisar. Denna gången koncentrerade jag mig därför på att inte kolla på burkar. Märkligt nog var det Darlingen som var drivande i alla inköpen - en lampa med svart järnfot, en tvål (!) och två tavlor med gammeldags motiv.

Idag ska vi hämta Bonusen i Pukavik. Jag har spanat in en annons för en auktion på Sätesholms Herrgård utanför Tollarp. Dit ska vi. Med picknick. Hoppas att det inte finns några vattenkannor till försäljning där....

Trädgårdsgrävaren har blivit häktad för grovt vapenbrott. Polisen gjorde husrannsakan hos honom i förra veckan med anledning av en hälerimisstanke - det var därför han inte kom för att slutföra trädgårdsgrävandet. Överraskande nog hittade polisen en mängd vapen utan licens i hans hus och garage. Och en stor mängd ammunition, sprängkapslar, landmina m.m Nu jobbar polisen på att spåra vapnens ursprung.

Jag känner mig ganska förskräckt. Och samtidigt lite fascinerad. Vi pratar om tjejen som är så präktig att hon aldrig någonsin blivit erbjuden att köpa droger. Det har nästan alla mina vänner blivit. Jag känner mig nästan lite misslyckad utan denna brist på erfarenhet. Inte heller har jag sett några vapen eller misshandel. Aldrig blivit rånad. Visserligen har jag haft två inbrott men det är allt. Och nu har jag matat en "kanskebrottsling" med stekt potatis, chorizo och prinskorvar (han gillade inte chorizo utan koncentrerade sig på prinskorvarna). Dessutom har förmodligen polisen haft span på honom när han befunnit sig på vår tomt. Skulle inte tro att man planerar en husrannsakan utan att ha lite koll på var vederbörande befinner sig. Eller?

Min fantasi har löpt amok med mig alltsedan detta hände. Den mest dramatiska fantasin är följande:

Grävaren blir dömd för grovt vapenbrott (det är trots allt ett ganska allvarligt brott att inneha vapen utan licens). Han hamnar i finkan. Vi anlägger vår trädgård klart - planterar små violer och syréner. Ett knotigt äppleträd silar solens strålar. Smultronen är mogna. Ett ställe där man bara måste ha ljumna kanelbullar och hemmakokt saft. Typ rabarber. Plötsligt en dag kommer vi hem från jobbet och upptäcker att hela trädgården är uppgrävd. Det finns spår efter ett stort antal motorcyklar. Stora stygga motorcykelgängen att varit på besök. I jakten på de förlorade vapnen som grävaren grävde ner i vår trädgård.

Det är några moment i min fantasi som inte tål en närmare granskning:

1. Finns inget tecken på kopplingar till motorcykelgäng

2. Vi har inget knotigt äppleträd

Äh. Man ska inte vara för petig med sina fantasier. Då blir de tråkiga. Liksom normala. Och det passar inte en sällsynt person. Nu ska jag till Apoteket för att köpa medel för att ta bort det sällsynta.

Jag äter Kåvepenin mot läskigheter i näsan. Det går bra. Om det inte vore för den lilla detaljen att jag drabbats av en sällsynt biverkan. Färre än 1 person av 1000 drabbas. Tänker banne mig inte avslöja vad men tänk på en pinsam reklamfilm med en tjej som skuttar omkring med ipod i öronen och gör något som är karaktäristiskt för denna typ av åkomma.

Typiskt mig att få en sällsynt biverkan. Jag vill vara normal!

Darlingen och Anderslövaren gräver, paddar, bygger, bär och flyttar grus. Tack och lov för Anderslövarens benägna assistans. Själv står jag för marktjänsten och jag hinner inte med så mycket mer. Jag handlar, fixar frukost, lunch och middag, köper plantjord och rosjord, städar, tvättar och är allmänt huslig. Jag är utled på det. Samtidigt vill jag ha en trädgård. Så jag försöker låta bli att klaga.

Vädret är perfekt för trädgårdsanläggning men inte för sol och bad. Kanske lika bra eftersom jag inte är så hågad för att visa upp mig i offentlighetens ljus.

Vi prenumererar på tidningen Lantliv. Den är bedårande.  Och vi tittar på trädgårdsprogram. Till och med Ernst-programmet. Nu har jag spottat en trend. Det är massvis av familjer som figurerar i trädgårdsprogram och inredningstidningar som har adopterat! Dessutom är flera av föräldrarna läkare till yrket. Detta borde någon forska om - sambandet mellan inredning/trädgård, adoption och läkare.