... är vår adoptionsakt klar för att sändas till BFA. I torsdags hämtade jag vårt Particulars of property och gladdes åt att vi bjöds på kostnaden. I fredags kopierade Darlingen allt och lämnade in hos Familjerätten. Nu ska vår utredare bara intyga att vår ekonomi tillåter att vi tar emot ett barn.

Hoppas att utredaren är snabbare på att skriva det intyget än hon varit på att svara på mail och ringa tillbaka....

Vi har snart samlat papper i 2 månader. Jag trodde aldrig att det skulle ta så lång tid eftersom vi var förberedda med fotoboken och det personliga brevet. Man inser hur beroende man är av myndigheters snabbhet när man ska adoptera.

Jag är så otroligt glad att vi bestämde oss för Taiwan. Etiopien har stoppat adoptionsprocesserna av s k hittebarn vilket gör att det är eländigt att köa för att adoptera därifrån.

Var hos Geijrarna för att bevista schlager-EM. Jag hade ingen ofantlig lust. Ville mest vara hemma. Och när jag spillde tomatbaserad chili-sås på min vita Odd Molly blus härskande jag till inombords. Det stödde liksom min tes att jag borde fått vara hemma.

Hur som helst blev kvällen precis som jag trott. Ingen hörde några hela bidrag. Det var mest prat och skratt, tvååringar som busade, popcorn som skjutsades fram och tillbaka, godis likaså. Det märks att vi inte ses så ofta - samtalsämnena flöt inte lika bra som förr. Alla har varit igenom en ganska svår och tuff vår. En har lämnat sitt chefsjobb på eget initiativ, en har startat eget och dragit på sig konflikter, en har för förlorat sin mor, en annan har en mycket sjuk mor. Och en jobbar på tok för mycket (jag). Så vi var ganska urlakade och oinspirerade även om det var trevligt att ses.

I augusti ska vi gå på bröllop. Möhippa planerades. Ganska vårdslöst enligt mitt förmenande. Men samtidigt har jag inte ork eller tid att engagera mig. Jag vågar inte ta på mig mer saker att göra för jag är rädd att inte ro det i land. Förslagen känns inte 100 %-iga. Det går lite hastigt. Ingen har egentligen tid att fixa något. Ingen har tid att träffas för att planera. Vi lyckades hitta en dag för möhippa men det var i princip den enda dagen alla kunde. Det är inte idealt för mig eftersom vi ska på en stor 40-års fest dagen innan och bo över natten.  

Bonusen ringde igår och ville ta med sig en kompis till helgen. Vi sa nej eftersom han kommer sent på fredagskvällen, vi ska ägna lördagen åt ärendespring, vi är bortbjudna på lördag och sedan blir han hämtar tidigt på söndag.

Idag ringde den ömma modern. Hon hade åsikter om både det ena och det andra. För det första tyckte hon att vi var märkliga som inte lät kompisen följa med. Darlingen förklarade tålmodigt att det inte kunde komma på tal. Hon gav sig inte. Sa att det var tråkigt för sonen att inte ha några lekkamrater i egen ålder på festen. Att vi bara hade vänner med småbarn. Vilket inte alls är sant. Brydde sig inte om vad vi sa. När hon till sist insåg att vi inte skulle ändra oss började hon istället orera om att vi inte fick stanna för länge. Sonen skulle upp tidigt och spela fotboll. Själva skulle de på middag hos några släktingar i Skåne. Om det nu var så hemskt för Bonusen att gå på fest med oss kunden han ju fått följa med dem? Det är emellertid inte första gången Bonusen ska vara hos oss när de besöker släktingarna. Sist det hände gick alla utom Bonusen på Melodifestivalen i Malmö. Släktingarna hade gett biljetterna som tröst för att Bonusens mammas pojkväns dotter (Hm... ) hade åkt tillbaka till sin mamma i Australien. Som om inte Bonusen påverkades av det. Han var tydligen inte värd att få en biljett. Jag tyckte det var oerhört grymt mot Bonusen som tycker det är jätteroligt med Melodifestivalen. Han hade blivit besviken. Han ville inte riktigt säga det till oss för han tror förmodligen att vi hade blivit ledsna om han hellre velat gå på Melodifestival än att hänga i soffa med oss. Jag försökte förklara för honom att vi tål att han är ärlig och säger vad han vill. Att vi innerligt gärna vill ha honom hos oss men att vi förstår att saker ibland krockar - vi klarar att tackla sådant. 

Ibland blir jag så trött på den morsan. Vad ger henne rätten att diktera villkoren för våra helger? Det var inte så länge sedan hon ringde - på Bonusens födelsedag och mitt under brinnande födelsedagskalas - för att skälla ut Darlingen för att han gjort sin son besviken genom att inte ringa och gratulera honom på födelsedagen. Problemet var bara att Darlingen HADE ringt. Men det hade Bonusen glömt - när hans mamma undrade om pappa ringt sa han nej. När hon insåg att hon hade fått det om bakfoten gick hon över till att kanalisera sin ilska på en händelse i skolan. Gjorde händelsen till ett mycket större problem än det var och Darlingen bokades in på ett möte med fröken. Vi hade rådslag och Darlingen for iväg på mötet. Det visade sig att det inte var så stor grej. Det hade retts ut. Fröken hade tom antytt att Bonusens mamma var ganska svår att tackla eftersom hon var ganska påstridig om det andra barnets skuld. Trots att Bonusen erkänt sin del i det hela. Så det blev verkligen en höna av en fjäder för att mamman skulle legitimera sitt ilskna påhopp på Darlingen som gjordes på felaktiga grunder.

Trött. Mitt batteri håller på att ladda ur. Måtte jag hålla till mitten av juni.

Bevistade yngsta Rosenflickans konfirmation idag. Konfirmandernas "förhör" var ersatt av en pjäs som de själva hittat på. Den speglade Guds närvaro i livets skeende. Det var en rafflande historia med rumphuggna repliker där födelse, uppväxt, skilsmässa, kärlek, alkolism och döden återfanns. Man hann nästan inte med.

Vi väntade alla ivrigt på "vår" konfirmands bidrag. Det kom efter skilsmässan och alkolismen. Det tragiska hade inträffat - huvudrollsinnehavaren hade blivit påkörd när hon gick på gatan. Vår konfirmand reste sig. Gick fram på tonårsaktigt klumpigt vis. Tittade ner på den fallna kvinnan och förkunnande lite nonchalant:

"Hon är död"

Sedan var det klart. Hon hade gjort sitt som sjuksyrra i pjäsen och gick tillbaka till sin stol. 

Och sedan sändes hon till Gud och det var på alla sätt en trevlig händelse.

Kontoret där jag tillbringar denna veckan inbjöd mig till att delta i en kundträff. Ville inte jag. Så jag ljög. Men räknade inte med småstadsintresset för folks förehavande. Så här lät det ungefär:

"Tack för inbjudan men jag ska träffa några goda vänner ikväll"

"Men ta med dig dina vänner - det finns plats för dem också!" (grillmingel med kunder efter en föreläsning). Dina vänner känner väl till oss?"

"Oh ja!"

"Vad heter de?"

"eh... Henrik och Pia"

"Hm... vad heter de mer?"

"eh... Persson"

"Nä... dem känner jag inte. Känner du dem Louise? (kollegan intill)"

"Nä, har inte hört talas om dem"

Jag borde anat vad som kunde ske. Jag borde anat att det var dumt att dra vita lögner i småstäder. Jag borde helt enkelt vetat bättre. 

Nu slutade det istället med att jag blev röd som en kräfta över hela kroppen och förbannade småstadsmentaliteten där alla känner alla. I ren desperation var jag nära att skrika:

"Klart som korvspad att ni inte känner dem - DE FINNS INTE!!! De är mina låtsaskompisar"

Idag ska jag överlämna våra handlingar till den goda vännen som varit revisor men som inte längre är det eftersom hon inte längre är aktiv i skrået. Hon ska sammanställa Particulars of Property och lämna för granskning och underskrift hos en tidigare kollega.

Just nu känns det långsamt men det går ju framåt. Nästa anhalt är utredaren. Hon har ännu inte svarat på Darlingens mail så vi håller andan. Man vet aldrig med familjerättssekreterare...

Har egentligen inte så mycket att förtälja om adoptionen just nu. Vi väntar mest. Och försöker fatta att det kommer att flytta en liten person till oss inom ganska snar framtid. Det hisnar när jag tänker på att barnet redan finns och vi inte känner varandra ännu. Vårt barn.

Vi var i Körsbärsdalen igår. Det var oerhört vackert. Alla träden blommade i vitaste vitt. Idag var vi på annan utflykt. Hamnade på ett ställe med hantverk, Hjärtegården. Där fann vi en konfirmationspresent till största Rosenflickans konfirmation nästa helg.

När vi åkte från Hjärtegården sa jag till Darlingen att jag nog ville bo på landet, i en kringbyggd gård, försörja mig på att göra keramik, ta över förra husets katter och dricka kaffe till lärkans drill på sommarmorgnarna. Han sneglade lite på mig och sa " Det blir nog svårt".

"Jaha, varför det då?, " sa jag lite defensivt och tänkte *nedrnas glädjedödare*

"Ett; du kan inte dreja. Två; du dricker inte kaffe."

Han har rätt. Men en liten ponny vill jag faktiskt ha.