Det är hemskans svårt att dricka te utan att sörpla.

Jag till Darlingen:

"Ååååh, du låter så högt när du äter nonstop!"

"Jaha. Retar du dig på mig?"

"Jaaaaaa"

"Jaha... vet du vad jag retar mig på?"

"Eh... ja?"

"När du dricker te på morgonen sörplar du jättemycket. Så mycket att jag knappt kan koncentrera mig"

Förbluffad paus. Darlingen brukar aldrig kritisera mig.

"Varför har du aldrig berättat det tidigare?"

"Av hövlighet och artighet"

"Är du inte klok!? Hur kan du hålla inne med sånt? Så om jag inte frågat dig nu hade du kommit hem en dag om 10 år och sagt "Nu drar jag - du har sörplat din sista gång""

Nu känner jag mig lurad. Vi har druckit te ihop i flera år. Jag har aldrig hört att jag sörplar. 

Jag till Darlingen mitt i Så ska det låta.

"Är du lite kär i Jill Johnson?"

"Ja"

"Då tänker jag vara kär i Martin Stenmarck"

"Jaha"

Nu är jag svartsjuk på Jill Johnson. Logik är inte min starka sida.

Men jag har ett äss i skjortärmen. Jag tänker nämligen snart avslöja att jag dessutom är kär i Frida Murenius. Då kan Darlingen sitta där och begrunda om han vill vara kär i röda läderbrallan. 

Jag vinner.  

Vi har köpt en bok om Taiwan. I den står mycket intressant. Som t ex: "Before entering someone's home, always remember to first remove your shoes, even if your host at first says it's not necessary. Most Taiwanese don't wear their street shoes inside the home... "

och så fortsätter det med

"Slippers are usually provided to wear indoors, and if you're wearing socks it's best to leave them on".

BFA har sagt till oss att ha skor på oss på alla fotografier. Men nu börjar jag misstänka att BFA har en egen liten sko-buffert. I stil med "med skor på är man aldrig naken eller har hål i strumporna (jo, det kan man ha men det syns inte...)".

Men tänk om Taiwaneserna tycker att vi är förfärligt oförskämda som struttar omkring med skor inomhus? Jag menar - vi svenskar pruttar inte offentligt och spottar inte hit och dit, men i andra kulturer är det ok. Liksom en stor rumpa är vackert i latinamerikanska eller afrikanska ögon men den är ful i andra delar av världen. Jag tycker stora rumpor borde vara vackert överallt.  

Kulturella skillnader är svårt. Och att framställa sig från sin bästa sida är ännu svårare när man inte vet de dolda budskapen i det man gör eller visar upp. Jag gillar t ex svarta kläder för att då ser jag smäcker ut (nåja... ). Men i Taiwan  är det kanske bara miffon som är svartklädda?  

Och vem i hela friden är mottagare av vår fotobok - barnet, myndiheterna eller biologiska föräldrarna? Man uttrycker sig ju olika beroende på mottagaren av informationen. Och var kommer vår bok att hamna? Följer den med barnet, stannar den hos myndigheterna eller lämnas den till de biologiska föräldrarna? Tänk om de biologiska föräldrarna en dag står på trappan och vill träffa vårt gemensamma barn? Allt om oss står ju i fotoboken - det är lätt att hitta oss om man har den...

Någon som har lite input?

Veckan har rusat fram och jag har försökt hålla jämna steg med den. I måndags började jag coacha kollegor på ett kontor. I princip innebär det att jag inte längre har något utrymme för oförutsedda händelser i min kalender. Så tajt är schemat. Det har gått ofattbart bra och jag känner mig riktigt nöjd med min insats och hur mina kollegor responderat på mitt besök. Jag är sjukt trött på min egen röst... undrar hur det kommer kännas fram i maj när jag har gjort det är så många gånger att jag tappat räkningen....

Jag har blivit kallad till intervju i slutet av mars. Jag hinner knappt tänka på framtiden men magkänslan är ok.

På adoptionsfronten intet nytt. Vi fnular och grejar med vår fotobok. I ärlighetens namn fnular Darlingen mest - han är mycket tålmodig och envis. Han ritar kartor, skriver texter, arrangerar och redigerar foton. Han är som en arbetshäst... bara fortsätter och fortsätter. Jag är mycket tacksam för att han tar så stort ansvar. Jo förresten, våra referenter har blivit uppringda. En av dem till och med två gånger. Men det var bara för att familjerättssekreteraren blandade ihop korten... Vi har inte hört ett dugg om när vi ska upp i nämnden. Vi har inte heller fått den slutgiltiga utredningstexten eller vårt välsignelsebevis i retur.

I fredags vimsade jag omkring på jobbet och fick inte så mycket gjort. Stressen tilltog på eftermiddagen. Till sist fungerade jag inte speciellt bra och beslöt mig för att åka hem och hålla helg. Min plan var att jag skulle jobba under helgen istället men så blev det inte. Det tog flera timmar att komma ner i varv och få distans till dagen och min stress inför den kommande veckan. Bonusen kom vid 21-tiden. Då kröp vi ihop i soffan och kollade på inspelat Let's Dance.

På lördagen fotograferade vi en himla massa till fotoboken. Åkte bland annat till mitt jobb för att fotografera mig på arbetet. Det blev hyfsat ok. Sedan tog vi en sväng på bokrean. Bonusen är inte så road av att gå på stan men boklådor brukar väcka hans intresse. Det var svårväckt denna gången - det var först när Darlingen hittade två böcker om hur man tecknar manga-figurer som han börjar lysa. På kvällen kom Farmor, vi åt middag, gjorde brasa och kollade på Melodifestivalen. Väldigt mysigt att få rå om Farmor på egen hand - bara vi och inte en 4-årig Kusin som studsade omkring och krävde uppmärksamhet. Jag VET att jag kommer bli förälder till ett barn i den åldern men det är skillnad på eget barn och andras barn...

Söndagen ägnade vi åt att rita manga-figurer alla tre. Det blev en ganska mysig stund och Bonusen var inte speciellt intresserad av att följa med sin mamma när hon kom för att hämta honom vid lunch. Han var ganska uppe i varv eftersom vi har lovat honom en dator och ett skrivbord. Det är min gamla dator som aldrig kommit i bruk efter flytten. Vi använder nästan bara Darlingens bärbara dator numera eller våra bärbara arbetsdatorer så vi tänkte att Bonusen kunde få ha min gamla dator på sitt rum. Han strålade som en liten sol.

Igår ringde Bonusen och meddelade att han fått en dator av sin Kusin också. Det är så typiskt. Varje gång vi köper något till Bonusen som är hett efterlängtat så tar det inte mer än 1-2 dagar innan samma sak har införskaffats hos Bonusens mamma. I julas köpte vi Guitar Hero till familjen. Bonusen sken som en liten sol och hade knappt tid att prata med sin mamma när hon ringde. Sedan tog det inte mer än en dag så ringde mamman och meddelade att det stod en Wii med Rock Band och väntade på honom. Jag tog upp det med Darlingen igår och sa att jag tror att mamman känner sig lite hotad när vi ger Bonusen något som är hett efterlängtat eller som blir mycket uppskattat. Han sa att det alltid varit så. Hon copy-cattar oss - jag tror att hon är lite rädd för att Bonusen ska tycka att det är alltför roligt att vara hos oss.

Imorgon har jag en dag utan inbokade möten. Det är ljuvligt. Jag ska försöka sluta tidigare och njuta av helgen. Faktum är att det redan känns som helg...

Bilbesiktningen 2009 är nu avklarad utan anmärkning. Hittade ett besiktningsprotokoll från 2007 där mätarställningen framgick. Jag har kört mindre än 500 mil på 2 år. Det är rena rama lyxen att behålla bilen... Tur att det inte kostar så mycket att ha.

Idag besökte jag min gamla arbetsplats för att undervisa dem. En liten försmak på hur mina arbetsdagar fram till slutet av juni kommer gestalta sig. Det är dränerande att ge, ge och ge lite till en hel dag. Jag var ganska speedad när jag kom hem och hade svårt för att varva ner.

Det står helt still med fotoboken. Vi saknar foton. Och ingen av oss har orkat ta itu med att fotografera. Imorgon kommer Bonusen och då ska kameran fram igen. Nu måste vi bruka allvar.

Vi har inte hört ett knyst från Familjerättssekreteraren - jag har drabbats av ruelse eftersom vi gjorde några förändringar i texten. Hon kanske inte gillade det.

Jag har fått någon kallelse till intervju. Ikväll sa jag till Darlingen "De kanske ändrade sig när de hörde om våra adoptionsplaner". Självförtroendet är inte på topp idag - varken när det gäller adoptionen eller ev. nytt jobb.

Min lilltå börjar repa sig men den är blå. Jag visar den jämt och ständigt för Darlingen för att han ska tycka synd om mig men han blir varken imponerad eller speciellt omhändertagande. Det är minsann ingen fördel att ha en doktor "in house". Inget imponerar och han har alltid sett värre saker.

Min mage gör lite ont efter 70 inspirerade sit ups framför TV:n igår. Vet inte vad som flög i mig men tidigare på kvällen hade ett Twix flugit in genom munnen... det kanske var den som preparerad med något. Typ en dos dåligt samvete.

De sista kvällarna har jag drömt mardrömmar om att jag kommer till Taiwan och ser ut som en jätte. De små och nätta människorna i Taiwan - som väger som Tingeling eller nåt - säger att jag måste kontrollvägas för att bevisa att jag inte har BMI över 30. En himla massa människor ställer sig omkring mig och tvingar upp mig på en våg. Och räknar ut att mitt BMI är 30,2. Barnhemsmatronan (som inte alls är en matrona utan en jättesmal men jättebister taiwaneiska) marscherar fram till Darlingen och rycker vårt barn ifrån honom. "Fru för tjock", säger hon arg. Och så blir vår lilla barn inte alls vårt lilla barn.

Ska fila fötterna imorgon. Alltid bidrar det något gram nedåt.

Min lilltå sprang in i en vägg igår. Idag kan den inte gå till jobbet. Inte jag heller. Alla skor gör dj*vulskt ont. 

Känns ganska löjligt att bli sittande med en sån lilltå. 

Vi har vårt badrum på första våningen i ett gatuhus. Vi har spröjsade fönster och råglas i de två sista spröjsen. Så hände det sig idag att jag duschade. Medan jag står där och schamponerar mig med mitt nya schampo för vintertrött hår hör jag att det är en massa liv utanför fönstret. Jag duschade obekymrat vidare eftersom det brukar gå förbi folk på gatan utanför - det tar bara någon sekund för dem att passera och sedan är kusten klar igen.

Denna gången hände inte det.

Jag upptäckte nämligen lymlarna stod kvar utanför fönstret. Då hade de stått där i sammanlagt 5 minuter. De struttade omkring utanför fönstret, skrattade och flamsade. När de förstod att jag slutat duscha blev de tysta och ställde sig på varsin sida om fönstret. Sedan började de fnittra hysteriskt. Jag ålade mig efter en handduk och kände mig ganska ovärdig. När jag var inlindade i handduken med knäna sedesamt täckta (som om det syntes...) morskade jag upp mig och ställde mig med nästippen mot fönster. Fast det kändes ganska dumt att stå där och glo på råglas så jag retirerade ganska snabbt. Speciellt som personerna utanför inte alls dröp av utan snarare började garva hysteriskt.

Jag flydde upp på ovanvåningen för att klä på mig och reda ut mitt trassliga hår. Arg som ett bi gick jag ner igen för att gå ut och läsa lusen av fönstertittarna. Precis då ringde det på dörren. 

Full av uppdämt ilska och förorättade känslor slet jag upp dörrstackaren. Där stod två unga män i 25 års åldern, med Tele2 legitimationer hängandes runt halsen. De presenterade sig och började stamma fram sitt ärende. ´

De började med att fråga vilket bolag vi hade för vår fasta telefoni.

"TELIA", röt jag.

"Vad betalar du när du ringer?", pep den ene killen.

"INGENTING, JAG HAR ETT ABONNEMANG SOM GÖR ATT JAG RINGER GRATIS PÅ KVÄLLARNA OCH PÅ DAGARNA RINGER VI INTE ALLS FÖR VI JOBBAR", röt jag igen och tänkte på att min frisyr förmodligen var skrattretande trots att mitt omhuldande av mitt vintertrötta hår.

"Då kan vi direkt erbjuda dig att spara 30 kr i månaden genom att... ", pep den andra killen och utbytte en desperat blick med sin kompis.

"NI HAR GJORT MIG PÅ FRUKTANSVÄRT DÅLIGT HUMÖR EFTER ATT NI HÄNGT OCH TRAMSAT UTANFÖR MITT BADRUMSFÖNSTER MEDAN JAG DUSCHADE SÅ JAG ÄR INTE UPPLAGD FÖR ERT FÖRSÄLJARTUGG", röt jag oförsonligt.

"Ähum... "... "ja... "... "Eh... ", sa pojkarna och trampade på stället.

"TACK OCH ADJÖ" röt jag och slet igen dörren så att väggen knakade. Värsta kärringen.

De gick. Annat kunde de inte göra.

Själv gick jag raka vägen in till telefonen - som kostar 30 kr för mycket i månaden - och ringde till mamma för att sjasa på henne med gardinsömnaden till badrummet. Hon skrattade frejdigt och först då kunde jag dra på smilbanden åt det inträffade.

Sedan kom Darlingen hem och fick höra hela litanian.

Nu dricker vi vin efter att ha tagit en rad misslyckad "hemma hos oss" bilder. Tur att inte kameran var framme när jag visade upp min bad hairday och blev kvarterets bitch.