Vi har hälsat på vänner som precis köpt en gård på landet. Ibland pratar vi ocksom om att flytta ut på landet. Avskildhet. Stora ytor. Tystnad. Andra värden liksom. Men det kommer aldrig bli av. Det är inte vi.  

För jättemångamassor pengar har vännerna köpt en gård en rejäl bit utanför stan. Inte nog med rejält pris är det ett totalt renoveringsobjekt. Ingenting är färdigt förutom två badrum. Allt annat är det totalt renoveringsbehov på. Och då talar vi inte bara om ytskikt utan om isolering av golv, inredning av övervåning, kök, byte av samtliga fönster... Och kåken är 300 kvm... Förutom huset krävs rejäla investeringar i ekonomibyggnaderna. De är förvisso jättefina exteriört men behöver blåsas totalt invändigt för att kunna hysa familjens häst. Det finns inga hagar eller ridfaciliteter ens påbörjade. Innergården har en kullerstensbeläggning som behöver göras i ordning för att bilarna ska kunna köras där utan att skadas. Kullerstenen har satt sig och skapat rejäla gropar. Större delen av ytan är dessutom jordbelagd vilket innebär att det finns ogräs i mängder. Bara att iordningställa den tar en sommar. Phew! Vännerna har all min beundran och respekt - jag hade aldrig hoppat på motsvarande projekt. Det ska bli väldigt spännande att följa dem och se hur bit efter bit blir iordningsställt. Men jag är glad att det inte är jag.

Hur som helst. Som jag nämnde har vi också en dragning till landet då och då. Kanske mest jag. Någonstans romantiserar jag det förmodligen. Men efter gårdagen är jag nog botad...

Det var snurrande hett på innergården. Ungefär detsamma i trädgården. Jag fick mitt livs första fästing när jag tog två kliv in i en övervuxen kryddträdgård, myror på bordet och i maten, slöa spyflugor och andra flygor, oidentifierade långbensliknande saker som damp ner i huvudet med jämna mellanrum, småkryp på min svettiga kropp, mygg, knott, en katt som var full av fästingar och som äter två-tre möss om dagen, spindlar i det mest gigantiska spindelnät jag någonsin sett, grisar som lufsade omkring och åt korv (är det inte kannibalism?) och tre hönsor med fjädrar och lort i desamma.

Men det var katten som fick mig att inse att jag nog ändå inte vill bo på landet. En jättefin och kelig katt. Effektiv också med tanke på muselimineringen. Men strök man över kattens rygg var den bucklig och knottrig. Fästingar. Jag tappade lusten att klappa. Det i kombination med att katten livnär sig på möss men ändå får vara inomhus fick mig rygga. Det enda jag kunde tänka på att katten förmodligen var full av mask i magen. För det var min barndoms katter. Varenda vareviga sommar fick vi maskas av, ibland flera gånger under samma sommar. Kusinernas mamma var inte en världsmästare i kökshygien - katterna fick traska omkring på diskbänken bland maten. Överhuvudtaget var kusinernas katter där jag inte tycker att utekatter ska vistas. Plötsligt, när jag kliade katten, mindes jag kliet i gumpen. Speciellt när man skulle sova. Sedan blev det röda tabletter till hela familjen. Jobbigt.  

Så jag är fullt nöjd med min egen lilla tillvaro. Jag har blivit bekväm med åldern. Trivs när jag gör tillfälliga nedslag i andras vardag och får en dos av natur. Som i Dalen. Där kan jag se svalor som bygger bon under nocken, trollsländor som glittrar i solskenet, katten som lojt putsar sin päls i väntan på kvällsjakten, skogsniglar på väg över en liten stig, titta på myllret i ett myrbo, klia en ko mellan hornen, plocka vildkörsbär och leta smultron och blåbär. Det är "mitt" land. Men jag vill inte bo där. Jag vill bo här. Nära kontinent och hav. Nära stan och kvällsöppna matbutiker. Men jag längtar till Dalen. Jag ska snart dit. Jag ska snart visa min lille Knodd min barndomsidyll.