I dagarna två har jag deltagit i informationsdagar på mitt jobb. Båda dagarna har jag hållt litet föredrag. Om vad jag ska göra de närmaste månaderna och hur det påverkar andra i vår region. Jag ska göra något som vi aldrig förr gjort och som är en riktigt stor satsning av vår arbetsgivare. Jag är nervös. För att inte räcka till. För att inte motsvara förväntningarna. Jag har grym prestationsångest.

Men jag har fått nya saker att tänka på. Min chef överrumplade mig i bilen på väg till Växjö. Hon frågade om jag inte tänkt på att söka jobbet som personalansvarig i vår region. Jag blev helt ställd. Så till den milda grad att jag lättade på gasen och körde 20 km för sakta. Jag kan inte prata och gasa samtidigt. Kanske tur med tanke på antalet fartkameror....

Jag har inte ens tänkt tanken att jag skulle söka ett sådant jobb. Personen som haft tjänsten tidigare har varit makalöst duktig och kompetent. Haft skinn på näsan och fått saker gjorda. Varit tydlig och effektiv. Helt enkelt varit en riktig förebild. Är jag ens i närheten av allt det där? Njae. Inte i mina egna ögon. Men det fräcka i historien är att min chef utmanade mig att tänka i nya banor. Det var en märklig känsla. Jag har samma arbetsgivare i så många år och skuttat omkring i projekttillvaron. Det är ganska trivsamt. Samtidigt finns det kanske ett bästföre-datum. Hur länge kommer jag att tycka att det är roligt att jobba med de frågorna jag gör nu? Det jag brunnit för att arbeta med har jag uppnått men det finns ibland en känsla av att jag gjort mitt på företaget snart. Att jag borde skutta vidare till en annan tuva. Att jag inte kommer längre - inte kan hitta fler utmaningar. 

Samtidigt kväver jag mig själv av känslor av otillräcklighet när jag visualiserar mig själv som personalansvarig. Skulle jag fixa ett sådant jobb? Har jag vad som krävs? Jag saknar helt utbildning men är intresserad av människors beteende... räcker det? Min chef säger att jag är bra på att ta människor och få dem att öppna sig. Och att jag är meriterad efter att ha rört mig i organisationen ett tag. Att jag fått mycket goda vitsord och gjort mig bemärkt. Jag suger i mig och blir generad. Och vill höra mer. Bara jag slapp att bli så generad. Vill sitta i ett omvänt biktbås och bara lyssna på beröm. Utan att behöva visa ansiktet, rodna och inte veta vart jag ska vända blicken.

Jag har inte bestämt mig för en strategi. Jag är så där obeslutsam som bara jag blir när jag ställs inför något nytt. "Det är enklare att stå alldeles stilla - då blir det inte jobbigt", tänker jag. Fegar lite. Är villrådig. Samtidigt är jag nyfiken. Och känslan i magen är positiv. Kanske ska jag ringa några samtal imorgon för att reka. Tiden för ansökan har gått ut så oddsen är väl inte så stora. Det gör inte så mycket. Det häftiga med denna historian var att jag tänkte tankar som jag aldrig tänkt förut.